ANDEL I DET GEMENSAMMA FÄDERNESLANDET

Artikel i Kyntäjä n:o 3/1955, som rör behovet av en ny kolonisationslag.

För någon vecka sedan höll jag i Köpenhamn vid en Fin. landsafton, ordnad av en studentförening därstädes, ett föredrag om den förflyttade befolkningen i Finland och om de åtgärder, som vidtagits i landet under efterkrigsåren för att trygga den förflyttade befolkningens och frontmännens ställning. Jag avslutade mitt föredrag ungefär sålunda:

"Nu, då kriget är förbi och nödens och våndans tider, såsom vi tror, ligger bakom oss, har det bland vårt folk börjat uppträda personer, som påstår, att vi gått för långt och att den förflyttade befolkningen och frontmännen fått alltför mycket av samhället. De har orätt."

Då exempelvis jordanskaffningslagen godkändes den 3 april 1945, skedde det med 164 röster mot 11. Lagens förkastande hade föreslagits av en svensk åldring, som levat över sin egen adliga tid, men som likväl icke fick med sig någon av sin grupps betydande medlemmar, samt av en vänsterman, som ansåg lagen otillfredsställande just i fråga om tillskottsjorden. Man kan sålunda säga, att jordanskaffningslagen hade blivit godkänd praktiskt taget enhälligt. Krigets prövningar var ännu i friskt minne och löftena, som givits åt frontmännen under krigets plågsamma dagar, tyngde ännu samvetena. Dessutom var då, i april 1945, osäkerheten stor om vårt lands kommande öden under de nya förhållandena, varför man bland medborgarna i allmänhet gynnade sådana åtgärder, med vilka man trodde sig på bästa möjliga sätt skapa lugn och stadga i vår inrikespolitik. Även i högerkretsar var man under dessa säregna förhållanden redo att göra offer för att förbättra och trygga de mindre bemedlades ställning, tv man räknade med, att avlägsnandet av sociala missförhållanden är det bästa skyddet mot att revolutionära stämningar får överhand.

Ca 10 år har man nu arbetat med förverkligandet av den förflyttade lantbruksbefolkningens kolonisation, den övriga förflyttade befolkningens placering och de familjeförsörjande frontmännens bindande vid jorden. Denna uppgift har varit väldig till sin omfattning, men dess realisering har krävt ovanligt kort tid för våra förhållanden. Resultaten har också varit storartade. Under denna tid har man bildat sammanlagt ca 150.000 nya lägenheter och bostadsområden. Den förflyttade befolkningen och frontmännen har efter kriget fått mer än 2 miljoner hektar jord, skogsmarken medräknad. Av gamla jordägare har man för detta ändamål tagit 550.000 hektar färdig eller odlingsbar jordbruksmark. Till följd av denna vittgående kolonisation har det finländska samhällets struktur på landsbygden förändrats.

Men denna glädjande utveckling har även fört med sig missnöje. Vissa högerkretsar har börjat se på kolonisationsverksamheten med oblida ögon. De har på allt sätt försökt finna fel i den för att därigenom kunna misstänkliggöra hela kolonisationsverksamheten och hindra dess fortsättning i framtiden. Härav förstår vi att den enighet, som för tio år sedan rådde i fråga om den förflyttade befolkningens och frontmännens kolonisation inte i alla kretsar grundade sig på övertygelsen om det berättigade i dessa åtgärder, utan var föranledd av tvång och fruktan för att förlora allt. Nu då de politiska förhållandena tack vare flera års lugn utveckling har stabiliserats, har man funnit tiden inne att visa sitt rätta jag, för vilket samhällets sociala hälsa ingenting betyder vid sidan av själviskheten och egoismen. Så har man glömt de löften som under farans ångestfyllda dagar gavs frontmännen, löften som ingalunda inskränkte sig till att gälla fortsättningskrigets minnesmedalj.

Agrarförbundet har konsekvent arbetat till förmån för kolonisationen. Inte för intet kallas den i början av 1920-talet stiftade kolonisationslagen allmänt Lex Kallio. Kolonisationslagen av år 1936 är även den ett resultat av en agrars nit och ansträngningar. Då det efter kriget gällde att förbereda en tidsenlig jordanskaffningslag, som skulle motsvara den förflyttade befolkningens och frontmännens kolonisationsbehov, var även detta i första rummet ett agrarförbundskrav. Agrarförbundets aktivitet gav denna lagstiftning dess inriktning och innehåll. Då nu högerkretsarna inlett en öppen strid mot kolonisationen är den på samma gång avsiktligt vänd mot agrarförbundet. Man måste säga, att adressen nog är riktig. Agrarförbundet svarar lika litet som kolonisationsverksamhetens högsta ledning för möjliga fel eller oriktiga avgöranden i enskilda fall, men det bör öppet erkännas, att agrarförbundet bär ansvaret för kolonisationens inriktning och omfattning.

Om vi kastar en blick tillbaka på hur kolonisationen utvecklats finner vi att samhället förändras i snabb takt. Under vår självständighetstid har vi haft tre kolonisationslagar, av vilka var och en på sin tid ansetts vara synnerligen radikal. Den förändring lagstiftningen medfört har alltid konstaterats vara mycket stor jämfört med tillståndet före lagens ikraftträdande. Nu har regeringen avlåtit ett nytt knippe lagförslag till en lagstiftning som motsvarar tidens krav. Förhållandenas utveckling har gjort detta oundgängligt. Det levande samhället är en dynamisk företeelse, som alltid är statt i utveckling. Utvecklingen orsakar förändringar, som måste få inverka på det samhälleliga livet. Om verkningarna av dessa förändringar hindras avsiktligen, lider samhällskroppen. Antingen tvingar sig förändringarna då fram med våld eller också stelnar samhället på stället och börjar gå tillbaka. I Finland är det varje gång tidens krav som har dikterat innehållet i den lagstiftning som skall främja kolonisationen på vår landsbygd. Och ehuru uppkomsten av nya lägenheter under de senaste tio åren för finländska förhållanden varit ovanligt rask, så har man likväl under förloppet av dessa år kunnat lägga märke till att nya missförhållanden uppstått. Då man inte med stöd av 1936 års lag kunnat bedriva en normal kolonisationsverksamhet, har det i många landsbygdskommuner uppstått en stor reserv av jordbehövande, som nu i enlighet med den nya lagen borde få jord. Därför bör en ny kolonisationslag fås till stånd i brådskande ordning, för att man skall kunna hindra uppkomsten av ett nytt socialt missförhållande, d.v.s. uppkomsten av en stor jordlös, men jordbehövande befolkning på landsbygden. Vi talar så mycket bl.a om en arbetslöshet, som råder i vissa delar av landet. Det bästa sättet att avlägsna denna beklagliga förteelse är att bedriva kolonisationsverksamhet just på dessa områden. Lyckligtvis står där i allmänhet jord att få för grundande av nya lägenheter, varför uppgiften ingalunda är övermäktig.

Att grunda nya hem betyder alltid en förändring och utjämning av de för handen varande egendoms- och inkomstförhållandena. Då agrarförbundet eftersträvar att skapa nya lägenheter och hem på landsbygden, åstundas därigenom en sådan utjämning av egendoms- och inkomstförhållandena att man ger dem, som tidigare inte har det, en påtaglig och synlig del av det gemensamma fäderneslandet.