ÖKNING AV DET EKONOMISKA VÄLSTÅNDET MED TILLHJÄLP AV ETT SPARSAMT LEVNADSSÄTT

Tal, hållet vid agrarförbundets riksfest i Ylihärmä Allhelgonadagen den 1.11.1953.

Följande tal höll statsminister Kekkonen samma höst då regeringen, i samband med statsförslaget, hade framlagt ett sparsamhetsprogram för att övervinna de ekonomiska svårigheter, som framkallats av nedgången i exportinkomsterna. Statsministern försvarade oförfärat den linje, som regeringen gjort till sin, ehuru han även insåg att regeringen uppenbarligen skulle falla därpå, vilket också framgår av talet. Resultatet av valet följande mars månad visade, att man inom vidsträckta kretsar av folket hade hyst förtroende för regeringens sparsamhetslinje, fastän denna starkt avvek från den i det politiska livet så vanliga linjen att "lova någonting åt var och en".

Ärade gäster vid Allhelgonafesten.

En del av jordens länder är självförsörjande ifråga om exempelvis livsmedel, industriella råvaror och kraft, varför de icke behöver bedriva någon nämnvärd import. Exporten förefaller att icke heller intaga någon anmärkningsvärd plats i utvecklingen av deras ekonomiska liv. För flertalet länder är läget likväl ett annat. Deras naturrikedomar representerar ett glesare urval, varför de i fråga om många oundgängliga förnödenheter är beroende av importen. Importen förutsätter då, om man inte räknar med undantagsfall, en ungefär motsvarande export för sådana varors del, som landet förmår producera utöver sitt eget behov.

Finland hör till den sistnämnda typen av länder. Endast få länder i världen är i så stor utsträckning beroende av importen och exporten som Finland. Av vårt lands produktion av saluförda varor exporteras ungefär en tredje del. Utrikeshandelns storlek per invånare har under de två senast förflutna åren i Finland varit omkring 370 dollar årligen. Högre värden kan endast få länder förete, närmast några i Väst-Europa.

Finlands läge är lätt att förstå. Vi har i den karga och mörka norden byggt en kulturstat, i vilken medborgarnas levnadsstandard är jämförelsevis hög. För att kunna upprätthålla allt detta måste vi trygga oss till en vidsträckt import, ty från vårt eget land får vi synnerligen litet sådana varor, som vårt folk behöver för sina dagliga behov. Lyckligtvis har vi våra skogar, vilkas produkter vi kan byta mot importvaror. Vår synnerligen produktionskraftiga träförädlingsindustri garanterar oss en så stor export att vi i normala tider på den kan bygga det ekonomiska livets fortsatta uppsving och en ökning av våra medborgares välstånd.

Vår export är likväl ensidig, ty den har ända fram till de senaste åren varit begränsad uteslutande till trä- och träförädlingsprodukter. Av denna ensidighet beror det att vårt ekonomiska liv är som mimosaväxten: de störningar och omkastningar, som visar sig i världsmarknadernas konjunkturutveckling, drabbar den mycket känsligt och hårt.

Till följd därav blir den ekonomiska depressionsperiod begriplig, som vårt land nu genomlever. Då jag nämner att landet år 1951 i form av inkomster från sin export förtjänade 187 miljarder mark, år 1952 157 miljarder mark, och att inkomsten i år från utrikeshandeln kommer att utgöra knappt 120 miljarder mark, så kan man lägga märke till, i vilken hög grad våra ekonomiska möjligheter minskals. De inkomster, som utrikeshandeln ger oss, har under tre år gått ned med 35 procent, vilken omständighet nödgat oss att kraftigt inskränka importen och att även annars begränsa användningen av den utländska valutan. Speciell uppmärksamhet bör fästas vid att vår exportkvantitet inte nämnvärt minskats, utan att den kraftiga nedgången i våra valutainkomster har förorsakats av den katastrofartade nedgång, som inträffat i fråga om de priser, som betalas för Finlands exportartiklar i utlandet. Våra exportvaror har avsättning, i det avseendet finns det inga svårigheter, men exporten lönar sig inte, emedan produktionskostnaderna i hemlandet är högre än det pris man kan få i utlandet. Under de senaste högkonjunkturåren steg produktionskostnaderna, såväl lönerna som även priserna starkt, och på arbetsgivarsidan, där man hade stora inkomster, hyste man inte tillräckligt intresse för att motarbeta kostnadsstegringen. Efter det exportpriserna sjunkit katastrofalt har produktionen för viktiga huvudexportartiklars del blivit olönsam, vilket haft till följd en inskränkning av produktionen och en ökad arbetslöshet.

Då det senaste vinter hade blivit klart, att det inte var att vänta någon ändring i den redan tidigare iakttagna lågkonjunkturen, blev det nödvändigt att söka medel för att sanera vårt ekonomiska liv. Närmast fanns det två vägar: devalvering, en försämring av markens värde, eller en sänkning av de inhemska kostnaderna. Längs båda vägarna skulle man komma därhän, att man kunde återställa konkurrensförmågan hos vår export. En devalvering ville man likväl icke gripa till. Det räcker för ett släktled att penningen förlorar mer än 9/10 av sitt värde. Spararna har för egen del säkert burit sina offer till vårt stigande välstånds altare, då de får lyfta endast 10 penni av varje före kriget sparad mark.

Men den andra användbara vägen, de sänkta produktionskostnadernas vag, är hård och smal och svår. Den kräver uppoffringar av alla, den kräver steg bakåt i vårt vackert blomstrande kulturliv. Den betyder stagnation och återtåg för var långt hunna sociala trygghet. Man förstår väl att ett dylikt program framkallar motstånd. En socialt tänkande människa, vilken i första rummet försöker främja de medborgargruppers ställning, som befinner sig på livets skuggsida, känner instinktiv motvilja mot alla åtgärder, vilka leder till en minskning av samhällets omvårdnad om de mindre bemedlade. Det är otvivelaktigt klart, att det bakom det motstånd, som på så många hall reses mot tanken att sänka kostnadsnivån, finns ett etiskt riktigt och ärligt sinnelag. Men beklagligtvis finns det däri också mycket av politiska beräkningar, av popularitetsjakt och av försvar för vissa medborgargruppers uppnådda privilegier, vilka alla i detta läge borde vara redo att i helhetens namn göra avkall på. I ett dylikt på sätt och vis förvirrande läge, då bondebefolkningens parti, agrarförbundet, "det radikala reformpartiet", för att låna Santeri Alkios definition, kommit att presentera en mycket klandrad sparsamhetsbudget, kräver man av partiets anhängare en riktig uppfattning av grundfaktorerna i vårt folks ekonomiska utveckling samt en uppoffrande ansvarskänsla, som ställer rikets och helhetens intressen över gruppsträvandena. Vi måste inse att med önskningar och framstegsvänliga ideer kan man icke förändra hårda ekonomiska fakta. De av mig åberopade siffrorna, gällande utrikeshandelns utveckling, ger vid handen, att då inkomsterna minskar, måste pungens snören dragas till och utgifterna minskas. Under de svåra åren efter kriget brukade republikens president upprepa en av en engelsk historieforskare framförd tanke: man kommer icke från fakta därmed att man förnekar dem, man måste acceptera dem och arbeta på denna grund. Då måste politiska fakta läggas som bas för vår politik. I dag ser vi, att det var till lycka för vårt folk att så skedde. Nu har för vår ekonomiska utveckling ogynnsamma ekonomiska fakta uppställt sig med en sådan tvingande nödvändighet, att de icke kan förbigås. Det hjälper icke att vi bestrider dessa fakta, därför att de inte tilltalar oss. De finns och endast genom att bygga på den grunden, att de erkänns, kan man skapa förutsättningar för en ny höjning av vårt välstånd. Vårt folk kämpar mot fattigdom och brist för att erhålla bättre levnadsbetingelser. Vår front i denna strid är i fråga om sin grund stark och hållbar. I skydd av de rådande gynnsamma förhållanden, som skapats av Koreakriget i vår utrikeshandel, genomförde vi liksom ett djupt genombrott i motståndarnas ställningar. Men nu är dessa gynnsamma förhållanden borta. Vi måste draga oss tillbaka från våra framskjutna ställningar till vår huvudförsvarslinje, från vilken vi i sinom tid kan närma oss fienden, fattigdomen och bristen, över hela frontens bredd. Om man inte gör på detta sätt, då har man framför sig först en svår ekonomisk kris och sedan en ny inflation, som innebär en tvungen reträtt på frontens alla avsnitt och stora förluster för de svagaste i samhället.

Landsbygdsbefolkningen har, enligt min mening, särdeles väl förstått det rådande läget. Krisens följder har redan blivit kända på landsbygden genom den avsevärda minskningen av skogsförsäljningsinkomsterna och genom minskningen av arbetstillfällena i skogarna. Tills vidare har krisen ännu icke direkt berört jordbruket och denna sommar har man fått en jämförelsevis god skörd, som värmer varje odlares sinne, en sak som är guld värd även då man tänker på hela vårt folk, i synnerhet under nuvarande förhållanden. Men lantbruksbefolkningen har förstått, att om den ekonomiska tvinsoten utan hinder får breda ut sig, så kommer den med tiden att nå även jordbruket och därav utvecklar sig en frätande förlamning, som angriper hela det ekonomiska livet och blir allt svårare att bota ju längre tiden lider. Riktigheten av denna uppfattning bevisas på ett sorgligt sätt av de nu för varje vecka stigande arbetslöshetssiffrorna.

En ofrånkomlig utgångspunkt bör vara, om vi med små skador skall klara oss ur de ekonomiska svårigheter, som förorsakats av internationella faktorer, vilka inte beror av oss, att man inte skall vänta sig under och inte för politiska uträkningars skull lita på kvacksalveri, som kanske skulle hjälpa på kort sikt, men som senare medför mångdubbelt större svårigheter. Inom regeringen har man ansett att en minskning av statens utgifter skulle vara den första medicinen mot krisen för att man skulle kunna genomföra de önskade skattelättnaderna. Detta är ett program, som alla medborgarkretsar godkänner i princip, men då man nu första gången verkligen försöker på allvar genomföra det, så gör man både från vänster och höger allt som är möjligt i parlamentet för att skrota ned denna sparsamhetsbudget såsom det åskådliga uttrycket lyder. Agrarförbundet kan icke vara med om denna nedskrotning, det kan inte beträda denna "kungsväg". Agrarförbundet har, oberoende av alla politiska obehag, önskat i handling omsätta de flödande talen om sparsamhet i statens hushållning och om skattelättnader och det ämnar hålla fast vid denna linje. Det är icke tacksamt att så här före valen bli föremål för anklagelser för att ha motsatt sig goda förslag, men det tvångsläge, som de ekonomiska förhållandena skapat, ger icke ett ansvarskännande parti någon annan möjlighet än att konsekvent stödja sparsamheten och skattesänkningarna. I synnerhet från vänsterhåll har agrarförbundet beskyllts för att det, då det fordrat en sänkning av kostnaderna, ställt sig på storkapitalets, på kapitalistemas sida. Detta påstående är alldeles oriktigt. Det är nu inte fråga om, på vilket sätt kapitalismen lever, nu är det fråga om hur det fattiga folket lever. Vi vet nog att det inte finns vare sig arbetslöshet eller fattigdom inom storkapitalismen, men vi ser att arbetslöshetens våg håller på att närma sig i synnerhet skogstrakterna och snart omfattar tiotusentals män på landsbygden. Jag är säker på att, om man senaste sommar hade godkänt de av regeringen föreslagna åtgärderna för att förbättra lönsamheten hos vår produktion, så skulle man inte i denna stund ha någon arbetslöshet. Jag vet vad jag talar om emedan jag rådgjort just om denna sak med ekonomiska kretsar. Riksdagens majoritet godkände icke de föreslagna åtgärderna och följderna av detta ståndpunktstagande känns nu tunga i synnerhet på landsbygden i form av en tilltagande arbetslöshet.

Inom agrarförbundet har man hela tiden sett och ofta offentligen betonat, att även de nuvarande svårigheterna lättare skulle ha övervunnits om det mellan medborgargrupperna skulle kunna åstadkommas och vidmakthållas ett politiskt samarbete. Fördenskull försökte man på våren med alla medel bibehålla den dåvarande majoritetsregeringen, emedan den skulle ha erbjudit goda förutsättningar att övervinna svårigheterna. Beklagligtvis ansåg socialdemokraterna det befogat att lämna regeringen. Vi erbjöd samarbete även till höger, varest regeringens programenliga strävan erkändes vara riktig, men de finska borgarpartierna ville likväl icke ta del i ansvaret. Under sådana förhållanden ansåg agrarförbundet det vara sin skyldighet att, fastän i en minoritetsregering tillsammans med svenska folkpartiet, planera saneringsåtgärder och framlägga dem till riksdagens godkännande. Vi gjorde upp en sparsamhetsbudget med skattesänkningsförslag, emedan läget krävde detta och då medborgarna i åratal väntat på en inskränkning av statens utgifter och en lättnad i beskattningen.

Regeringens förslag har likväl i riksdagen mött ett motstånd, som till sin art i huvudsak varit politiskt. Vi beklagar en sådan utveckling, emedan den gör att varje ansvarskännande medborgare fylls av bekymmersamma tankar beträffande landets och dess näringslivs framtid. I synnerhet oppositionen har gjort gällande, att hela krisen kunde ha avhjälpts med, att landet skulle ha fått en majoritetsregering i stället för den nuvarande regeringen. Även agrarförbundet har den uppfattningen att en majoritetsregering i nuvarande förhållanden vore till nytta och vi har heller inte i något skede motsatt oss denna tanke. Men vi har varit och är fortfarande av den meningen, att också en majoritetsregering behöver ett användbart och till resultat ledande program och att detta program icke får vara sådant, att det ånyo öppnar portarna för inflationen.

Agrarförbundet sitter naturligtvis lika litet nu som tidigare i regeringen bara för att sitta, utan för att sköta landets angelägenheter till det allmänna bästa. Vi vill uttryckligen icke sitta ensamma i regeringen eller hindra andra att komma med. Men antingen vi är med i regeringen eller står utanför densamma känner vi i varje fall det som vår skyldighet att föreslå, att åtgärder, syftande till att korrigera vår ekonomiska utveckling, vidtas och att bl.a. därför statens utgifter nödvändigtvis måste inskränkas.

Det förefaller som om den nuvarande regeringens dagar skulle vara till ända nästa vecka. Partiernas förhållande till Arava-anslagen är inte blott en fråga om denna speciella sak, utan i samband därmed träffas det första avgörandet om grundlinjerna i nästa års utgiftsstat: antingen sparsamhet och skattesänkningar eller rundhänthet och hög beskattning. Därför kan regeringen icke dagtinga om sin hållning.

De senaste dagarna har gett en mycket litet trösterik bild av våra politiska förhållanden. Det är verkligen sorgligt att man i de mest allvarliga lägen bygger konstlade och hindrande stängsel mellan olika grupper och tävlar om, vem som mest drastiskt kan slå sin motståndare. Genom ömsesidigt gnabb, som gäller oväsentliga person- och andra bisaker, förnöter man dyrbar tid, då varje förnuftig och ansvarskännande medborgare måste se, att tiden icke väntar på oss. Nu om någonsin borde vi söka samlande faktorer och icke utnyttja de nuvarande svårigheterna i hetsig politisk agitation, genom vilken man inte kommer till någon klarhet, utan tvärtom bland medborgarna försämrar den försonliga sinnesstämning, som är en förutsättning för att uppnå lyckliga lösningar. Inte heller den kommande regeringen kan kringgå ekonomiska fakta. Om den lyckas finna en väg, längs vilken man kunde komma fram till en sund och bestående grund med mindre uppoffringar än vad vi betraktat såsom beklagligt nödvändiga, sa är vi lika glada därför som denna nya regering och de bakom densamma stående grupperna.

Vi vågar i varje fall tro och hoppas, att nyckeln till en utväg ur det nuvarande läget skall bli funnen. En bisak är, vem som hittar den. Det viktigaste är att vi får i fred fortsätta vårt nationella uppbyggnadsarbete till lycka och framgång för landet och folket.