ATT ACCEPTERA FAKTA

Pekka Peitsi den 20. 6. 1944 i Suomen Kuvalehti n:o 26.

Önsketänkandet har alltid varit främmande för Urho Kekkonen. Denna studie har gjorts vid en tidpunkt, då det för varje medborgare i Finland borde ha blivit klart, att Tysklands vapenmakt var dömd till nederlag och att vi inte kunde bygga Finlands framtid med stöd av ett för oss andligen främmande diktaturvälde. Då episteln, beroende på de dåtida förhållandena, hållits i en allmän ton, är den alltjämt och förblir även i fortsättningen aktuell ock ger fortfarande direktiv åt en allvarlig politisk strävan.

I det politiska livet gäller en lag som kunde kallas strävandets eller målsättningens lag. Varje folk har sina egna mål, antingen att erövra nytt eller bevara och trygga det gamla. Varje parti eller annan i det politiska livet verksam konstellation har sina egna mål, vilkas uppnående utgör syftet med deras politiska verksamhet. På samma sätt har den enskilda individen personliga mål, vilkas ernående han gjort till sin uppgift. Utan ett bestämt mål, utan en klar strävan är en i det politiska livet verksam grupp eller enskild person såsom en vindflöjel, som varje vindil vänder och får att gnissla. Vindflöjelns svängningar hit och dit är mindre förargelseväckande, dem behöver ju en utomstående icke se om han inte vill -- han kan ju sluta ögonen -- men den rostiga flöjelns gnissel och skrammel kan man inte undgå att höra.

Blott sällan kan den, som är verksam i det politiska livet, uppnå sina mål hundraprocentigt. I synnerhet är detta förhållandet i de nutida demokratierna, i vilka det politiska livet får sin prägel av ett samarbete mellan grupper, som representerar olika intressen. För att de politiska partierna skall kunna bedriva en på fakta baserad verksamhet, har de tagit till sin uppgift att i främsta rummet föra en bestämd samhällsgrupps eller yrkesgrupps talan. Detta hindrar icke, att en på detta sätt, så att säga på materiell grund åstadkommen gruppering på samma gång kunnat leda även till en sammanslutning med livsåskådningen som grund, emedan det inom samma yrkesgrupp i allmänhet råder en liknande uppfattning om de ledande politiska principerna. En på denna bas bildad politisk gruppering leder till en viss ensidighet: de egna speciella strävandena kan icke bli beaktade om man inte driver dem med kraft och gör motstånd mot andra berättigade syften, emedan även dessas företrädare försöker med en liknande ensidighet få dessa förverkligade. Därav kommer det sig att ingen riktning får sin vilja totalt genomförd, men detta är bara till gagn för helheten. Målen bör därför ställas högt, men man bör vara redo att till förmån för det allmänna bästa avstå från sina maximikrav och nöja sig med en sådan skälighet, som garanterar ett jämt fördelat beaktande av berättigade intressen.

I det politiska livet får man på detta sätt dagtinga och göra kompromisser. Den auktoritära statstankens anhängare har alltid på det skarpaste fördömt alla jämkningar och kompromisser, de har tillfälligtvis fått understöd för sin uppfattning även inom demokratiernas krets. Men ett faktum är, och ett faktum förblir det, att man i samhället alltid måste räkna med motsatta intressen, som är berättigade ur den gruppens synpunkt, som de berör. Mellan dessa olika berättigade intressen uppkomna konflikter kan avlägsnas endast genom underhandlingar och kompromisser. I en diktatur görs en dylik kompromiss i den ende allvises huvud, hans, som har makt att bestämma allt. I demokratierna däremot träffas avgörandena efter fria förhandligar mellan personer som känner omständigheterna och behoven inom den egna gruppen och som samtidigt har en grundlig kännedom om vad helhetens intresse kräver och som även är i tillfälle att överväga motpartens motiveringar. Det demokratiska maskineriet, kan icke, då det fungerar sunt, anses vara oriktigt uppbyggt.

En av demokratins stora fördelar är, att de personer åt vilka man anförtrott att träffa avgörandena, detaljerat känner de fakta, på vilka avgörandet grundar sig och på vilka det inverkar. Så förhåller det sig med representanterna för jordbruket och arbetarklassen, och med talesmännen för de förmögna och de obemedlade, vilka i egenskap av sina gruppers förtroendemän fattar beslut i frågor, som berör deras anhängares förhållanden. I inrikespolitiska frågor är denna kännedom om och detta beaktande av fakta utgångspunkten och förutsättningen för en riktig politik. I inrikespolitiken är den också förverkligad i praktiken. Däremot är den svår att uppnå i utrikespolitiska frågor, för det första enär de politiska valen i allmänhet sker på basis av inrikespolitiska och ekonomiska omständigheter. En person som med dylika kvalifikationer kommit in i politiken, förmår sannerligen inte alltid behärska de världspolitiska fakta, vilka diktera inriktningen av landets utrikespolitik. Då sådana personer likväl till följd av sin ställning kommer att ta del i utrikespolitiska avgöranden, behärskas deras tankar i alltför hög grad av inrikespolitiska synpunkter. Då man inte behärskar, fakta, skapar man lätt en bild som motsvarar ens egna förhoppningar och handlar därefter. Det är inte att förvåna sig över, om slutresultatet blir oriktigt, då det bygger på felaktiga premisser. För det andra bör man ta i betraktande att unga folk inte har en sådan långvarig skolning i utrikespolitiskt tänkande, som är utmärkande för gamla kulturfolk. Och för det tredje har man att räkna med den enskilda människans medfödda motvilja mot att erkänna fakta, som inte är tilltalande och som inte överensstämmer med den egna åsikten. Första förutsättningen för politisk skicklighet är likväl att godkänna faktiska sakförhållanden. Detta är icke Pekka Peitsis visdom, den härstammar från en man, vilken som politisk tänkare tillhör världshistorien, engelsmannen Macaulay. Denna visdom har i synnerhet vi finländare skäl att allvarligt begrunda. Hos oss har man ju även i politiken rätt allmänt godtagit en rakt motsatt maxim: om fakta inte tilltalar oss, så mycket värre för dem.

De riktiga slutsatserna om vilka linjer man skall följa i politiken kan man dra endast under den förutsättningen, att man är på det klara med fakta och accepterar dem. Den politiska ledningen kan givetvis någon tid sluta sina ögon för fakta, som inte passar den, men det hjälper inte i längden. Ett faktum verkar med kraften av sin egen tyngd, oberoende av fåvitska önskningar och envis skygglappsmentalitet. Men då insatsen består av nationens öde, tar de politiska ledare, vilkas temperament inte tål att fakta erkänns, ett stort ansvar.

Politikern Lauri Ingman påstås ha förklarat, att han fått ett direktiv för sin politiska verksamhet ur en lärdom under en gästgivarskjuts. Hästen var lat och skjutspojken tålmodig. Hästen ökade inte sin fart, trots pojkens smackningar och uppmaningar, förrän pojken blev arg och slog hästen med piskan på länden och sade: "Är det nu bättre att springa med sjuk bakända."

Den som skriver detta hörde historien som ung på 20-talet. Jag minns livligt, hur jag föraktade denna manifestation som skvallrade om kraftlöshet och idelöshet. Världen har sedan dess lärt mig mycket.