UKK891561

MOT MARSREVOLUTIONEN I KAJANA. GENDARMER OCH ANGIVARE FÄNGSLAS. SKYDDSKÅRSÖVNINGAR. ANTECKNINGAR FRÅN OKTOBER-NOVEMBER. UPPBROTTSBESLUT. AVFÄRDSORDER. FÄRDEN INHIBERAS.

Somrarna 1916 och 1917 var jag i flottningsarbete på Ontojoki, närmare bestämt i ett bomläggningsgäng i sällskap med Selme Pulkkinen. Sommaren 1916 var min arbetslön 25 penni i timmen, 1917 30 penni. Vintern 1916-17 förflöt i tecknet av spännande förberedelser. Tillsammans med äldre kamrater fick jag följa med jägarrörelsens trevande begynnelseskeden i Kajanaland. Folket i Kajanaland hade snabbt förvärvat sig ett legendariskt rykte som vägvisare för jägaraspiranterna, som sökte sig över gränsen till Sverige. Vi pojkar i de högsta klasserna hade ganska väl reda på hur det gick till att värva jägare och transportera tyskar som hade flytt från krigsfångenskap i Ryssland genom Kajanaland. Halla var en stödjepunkt för jägarna. En annan var Naulala gård i Kajana landskommun. Jag kommer ihåg att jag åtminstone en gång åt frukost på Naulala tillsammans med ett halvt tiotal tyska krigsfångar. De var på väg till Sverige. Vi hade den uppfattningen att de klarade sig.

Tanken på frigörelse från Ryssland hade börjat gro inom många finländare under världskriget. Under mitt abiturientår skrev jag en hel serie artiklar för tidningen Kajaanin Lehti om händelserna under dessa brytningstider såsom jag själv nyss hade upplevat dem. Dessa artiklar skildrar tiden från marsrevolutionen 1917 fram till krigets slut sedd med en Kajana-skolpojkes ögon. Den gemensamma rubriken för artiklarna var "Strödda hågkomster från gångna dagar" och om författaren stod det så här: Skr. för Kaj. Lehti av Urho Kekkonen.

En episod från sommaren 1916 blev allmänt känd. Polisen anhöll på en gata jägarlöjtnant Willamo och hade för avsikt att ta honom med till poliskammaren. På vägen dit Iyckades Willamo fly från sina vakter, sprang ner till den s.k. sorterarstranden och rodde över älven, varpå han försvann i skogen. Så här skildrar jag de anhållanden och flykter, som ofta förekom på den tiden och höll en i stor spänning:

"Följande vinter verkställde angivarna varje kväll då posttåget anlände till staden en granskning av passagerarna. Man Iyckades verkligen anhålla någon tysk flykting i våra trakter, men gendarmerna blev mycket besvikna, när de den 10 januari 1917 försökte fånga in studenten Elja Rihtniemi. De kom på morgonen många man starka för att anhålla honom i hans hem, där han också påträffades. Husundersökning verkställdes och under tiden kallade Elja in en frysande polis, som hade posterats vid ytterdörren, och bjöd honom på te. Polisen accepterade hans inbjudan och medan teet dracks flydde Elja. Flykten blev snart upptäckt, men mannen var och förblev borta. Efter en kringgående rörelse i stadens omgivningar tog han kurs på Halla, där han sedan vistades fram till slutet av vintern.

Gendarmerna var rasande. I brist på bättre anhöll de flyktingens äldre syster och bror, transporterade dem till Kuopio för rannsakning -- men frigav dem underligt nog. Stämningen bland de lokala aktivisterna blev orolig, då deras ledare på detta sätt ansattes. Och skäl till oro förelåg. Ett par dagar senare anhölls studenten H. Stenius, som fördes till Helsingfors, och snart var det redaktör E.E. Nordlunds tur, fast hans resa slutade i länsfängelset i St. Michel.

Så förflöt tiden i en ständig oro fram till slutet av februari, då abiturienten Erik Strömberg en natt anhölls och transporterades till Skatudden i Helsingfors. Samma öde hotade även den sedermera i vårt frihetskrig stupade studenten Eljas Väyrynen, som då studerade i Helsingfors, men sedan han på ett eller annat sätt hade blivit varnad, begav han sig genast med tåg till Nurmes. Under resan blev vagnarna visiterade och man letade efter honom. Då `Esko` märkte detta, började han rada in ved i kaminen i vagnen, som om han hade hört till tågpersonalen. Gendarmerna gick förbi honom utan att fråga efter hans papper. I Nurmes hoppade `Esko` av tåget och skidade via Sotkamo till Halla.

Så förflöt någon tid. Därpå hände det helt plötsligt att kontoristerna A. Ahonen och I. Pokki samt elmontören A. Salonen försvann från Kajana. Det hade kommit en häktningsorder för dem. Den skulle verkställas följande morgon, men sedan pojkarna `på okänt sätt` hade blivit underrättade om vad som väntade, gav de sig av på skidor kvällen innan.

De fortsatte sedan tillsammans med Elja Rihtniemi och Eljas Väyrynen och begav sig i vårvinterföret på skidor till Sverige.

När gendarmer och poliser följande morgon sökte pojkarna i deras respektive hem, sade man där att de på kvällen hade gett sig ut på en `renfärd` och att man inte visste när de ämnade återvända. I hemmen lämnades bud om att de genast efter hemkomsten skulle titta in på poliskammaren. Pojkarna återvände mycket riktigt hem, men först efter revolutionen."

Följande hågkomster är tagna ur ett skol- och anteckningshäfte:

"Söndagen den 18 mars 1917 steg jag upp, klädde mig och ämnade gå till H. Seppänen på Kajaanin Lehtis redaktion. Jag gick dit, men fick inte tag på honom. Jag fick höra att anhållna angivare kunde beses i häktet och skyndade dit. Där vimlade av folk och det visade sig att 2 huvudjävlar hade arresterats. Gubbarna överöste dem med skällsord och påminde dem om deras gärningar, men så såg också gossarna oroliga ut. I rummet bredvid poliskammaren satt en blek, lång förrädare, han hette visst Rosvall, alldeles i upplösningstillstånd. Dystert blängde gendarm Juntsov mot publiken, som trängde in i kommissariens ämbetsrum. Han stod vid bordet med händerna knäppta på magen och glodde ilsket på oss. Soldater, som föregående kväll hade kommit för att bevaka Makkola fabrik, var inne i kammaren och de berättade om regeringsskiftet. Jag gick ut och där var stämningen upphetsad. Jag gick och pratade med Hannes Seppänen, som hade infunnit sig på platsen, och så fördes gendarmen ut. Folk frågar: Vart ska han föras? Överkonstapeln svarar, att han skall till Turisthotellet till officerarna. -- Man lät honom gå och stod och tittade. Plötsligt börjar den där kappsvängaren springa undan. Folkhopen rusade efter, någon (f.d. polisen Louvalainen var det visst) avlossade ett skott efter honom, men flyktingen hann smita in genom Turists port och kom undan bakom lås och bom i något rum.

Folkhopen följde efter. I porten påstod Hannes Sirviö, hotellföreståndaren, bestämt att gendarmen inte hade kommit in där. Man väntade vid porten. Där stod en snok känd under namnet `Långledan`. Eero Rihtniemi pekade på honom och sade, att den där långa drasuten borde man hugga. Jag stod bredvid Eero, och Kattainen började förklara för mig att han inte var skyldig och hade jag några bevis? Jag svarade att bevis inte fattades och förklarade för de kringstående att Kattainen borde föras till finkan. Dit förpassades han slutligen.

På gården hade under tiden uppstått gräl mellan Hotell-Hannes och en skock karlar. De påstod att Hannes var angivare och efter en stunds munhuggande fördes han till kurran, likaså sonen till advokat Matti Laukas. Den där Hannes Sirviö var en sådan stackare, att han sade att om han arresterades, så skulle Laukas följa med. Man begav sig till Laukas` bostad, undersökte huset och granskade alla papper och Hannes Seppänen stoppade en del i fickan. Laukas fördes till finkan. Så gick man till Matti Huuskos bostad, där man allt letande till trots inte hittade honom, emedan han redan hade blivit haffad på gamla torget.

Under tiden var vi också i långe Kattainens bostad. Där fick Hannes Seppänen som byte en hel portfölj full av papper, som hade gömts bland sängkläderna och på andra ställen, och gubben Kattainen, vilka båda blev mottagna med jubelrop. I samma näste hittades senare två familjemedlemmar till, gubbens käring och en syster, samt en revolver. Gubben Hartikainen, polis Pietarinen och någon som hette Lappalainen satt även vid detta laget i kurran, likaså Abel Savolainen. Folkhopen stimmade utanför bankdirektör Lindbergs bostad och krävde, att fru L:s syster, `fröken` Vesterlund skulle fängslas som angivare. Så skedde också, men eftersom finkan nu var överfull, var det några som beslöt, att hon skulle placeras i gårdsägare Huttunens sal. Folkhopen protesterade och krävde att hon skulle föras till finkan, där de andra var. H. Seppänen försökte lugna folket och började läsa ett av Kerenskis tal i hopp om att hela grälet skulle bli bortglömt, men det Iyckades inte. Slutligen måste `fröken` bege sig till samma lokal, där alla de andra hade hamnat. Man hade fått ut gendarmen från Turist och han spärrades in i en särskild cell. På kvällen anlände polis Heikkinen från Kiehimä, kallad till staden per telefon. Han Iyftes i nackskarven ur släden och togs i förvar. Klockan 2 hölls det ett möte i stadshuset, där en ordningsnämnd tillsattes. I f.d. läsesalen befann sig militär, där var en förbaskad massa folk och soldaterna dansade. På kvällen vid tågtid ovanligt mycket folk på stationen. Porten sprängdes. Leve folkväldet!"

Sådan var alltså revolutionen i Kajana i mars 1917. Den var oblodig, men vittnade i varje fall om att det grepp, som Tsarrysslands maktmaskineri hade haft om Finland, höll på att lösas och upplåta detta ingenmansland till slagfält för vårt tudelade folk.

Om de stora manövrar som hölls i Koutaniemi under sommaren 1917 berättar det andra avsnittet i artikelserien i Kajaanin Lehti:

"Tillräcklig undervisning hade vi väl redan fått, ty nu sändes det bud till häradets alla hörn, att man skulle samlas till en stor manöver i Koutaniemi den 22 september. Från alla ställen som nåddes av budet strömmade det på Iördagkvällen till destinationsorten en väldig skara män, som vid lägereldarna inväntade stadsborna. Vid 1/2 5-tiden samlades stadens stamtrupp och något senare seminaristerna vid skeppsbron nedanför seminariet, där de steg ombord på en motorbåt med en stor pråm på släp, och så inleddes resan till Koutaniemi. Under sång och muntert stoj gick färden snabbt och vid kajen i Koutaniemi möttes vi av män med stora säkerhetsnålar på bröstet. Vi bar likadana nålar, ty det var ett tecken på att alla som kom dit verkligen var `utvalda`.

Ett litet stycke från kajen flammade stora lägerbål, kring vilka de tidigare anlända hade slagit sig ner i ett dunkelt sagoskimmer.

De sistkomna hade knappast hunnit ta plats vid eldarna, innan mannarna kommenderades till uppställning på led, delades i grupper och fick sina chefer. En vaktpatrull fick order att cirkulera kring lägret och se till att inga utomstående kom åt att innästla sig i detta hemliga truppförband. Varje man var beväpnad med en käpp, ungefär av gevärslängd, som gjorde tjänst som vapen. -- Först höll Elja Rihtniemi ett mäktigt tal och därpå begav vi oss bort från bebodda trakter. Vi formerade marschordning såsom det föreskrevs i en övningsbok vid namn Voima, som hade delats ut till några medlemmar av stamtruppen. Med vägvisare i täten och patruller på ömse sidor om vägen begav vi oss på marsch i den kolmörka natten. Eftertrupper garanterade att ingen fara hotade från det hållet. Ett par gånger gick vi visst vilse, på stranden av Kattilajärvi höll vi ett S minuters rådslag och det upprepades en gång till längre inne i ödemarken. Slutligen förenades vi på en lavbevuxen bergsplatå, där vi slog läger och tände eldar. Vid dem vilade vi en stund och under tiden planerade vårt chefskap manöverns gång.

Om en stund kommenderades grupperna åter upp och fördes bort från lägereldarna för att som förtrupper skydda huvudavdelningen. En grupp utsågs till spioner för fienden med uppgift att ta sig igenom förpostkedjan, vilket emellertid inte Iyckades för en enda av dem. De blev tillfångatagna, den ena efter den andra. Av dem fick vi sedan veta, att vi emot oss hade ett starkt fiendeförband, som förberedde ett hårt anfall. Det sändes bud till huvudstyrkan, men innan förstärkningar därifrån hann fram, gick fienden till anfall. Detta anfall var så våldsamt, att förposterna långsamt måste retirera, tills huvudstyrkan kom till undsättning och genom en djärv framryckning fördrev den inbillade fienden. Det måste erkännas att det var rätt imponerande för den som var ovan vid krig, när alla de medförda skjutvapnen smällde och den som inte hade något vapen dunkade med sin käpp mot trädstammarna, sä det dånade i skogen. Mynningseldarna glimtade till och Iyste upp i skogen med sitt klara sken.

Samma övning upprepades flera gånger och därefter återvände vi till lägereldarna, där vi åt och där en i all hast sammanställd vrålkör framförde krigiska låtar. Under resten av natten försökte vi sova vid eldarna, men många av de otränade gossarna frös och vakade hela natten. Det var något helt annat följande vinter under kriget, då man låg i drivorna och pojkarna under vårslasket var så utmattade av strider, som kanske hade varat upp till tre dagar, att de när de fick lov att vila slängde sig omkull på den våta vägen, utan att orka gå några tiotal meter till torrare terräng och lägereldar.

På morgonen blev det hård gevärsexercis, innan man bröt upp och begav sig var och en till sitt."

Kajana skyddskår grundades 30.10.1917; jag var medlem nr 18. Pojkarna i samskolan anslöt sig mangrant. Vi deltog med pojkaktig entusiasm i skyddskårsövningarna. Från den tiden har jag kvar en kalender, där jag kortfattat har antecknat viktigare händelser under perioden oktober -- december 1917:

Oktober

Ti 2 I skolan. Oroande rykten dementerade. På stationen.

On 3 En tid av intensiv väntan. När?

To 4 I skolan. Läste "Med Mackensen" och "På Hindenburg-fronten".

Sö 7 Idrottstävl. 10 kamp II p., II p. i löpning.

Må 8 Prov. På kvällen recensioner i Kajaanin Lehti.

Ti 9 Gick till Kajaanin Lehti kl. 4. Väntar fortfarande.

On 10 Köpte "Släktens Ära" på Kaj. Lehti. Börjar bli nervös.

Sö 14 Prisdomare i Jyskys tävlingar. Tåget försenat. Gick ingenstans.

Må 15 På Kaj. Lehti. På kvällen Suonios "Midnattens under" trevliga nyheter!

Ti 16 På kvällen E.S. "Hjälten Janos". Stunden närmar sig. Bra!

Lö 20 Konvent. Livat. Betalade på kvällen.

Må 22 Det går bra! Tålamodet belönas!

Ti 23 Hela dagen på Kuluntalahtis lavfält. Levande bilder. Kirgiser till Kajana.

On 24 Pratade med pojkarna. Goda och dåliga nyheter.

To 25 Vår befrielses timme slår. Snart kommer det vi väntar på.

Fre 26 På levande bilder. Träffade nya redaktören på Kaj. Lehti.

Lö 27 "Rientos" gymnastikfest på Folkets hus.

Må 29 Fan också när ingenting hörs.

November

To 1 Sablar, vi får ingenting höra.

Lö 3 På kvällen på konventet. Det dansades våldsamt. Efteråt hos Vooke.

Sö 4 Vooke gick, men väckte inte mig. Helvete.

On 7 Satt hemma hela kvällen och skrev "Som kvinnor i krig".

To 8 Eero kom. Angivarjävlar här.

Lö 10 Lov. God nyhet på kort.

Sö 11 Den första snön föll på natten. Det kom. Med kurir. Det påstås att stunden nalkas.

Må 12 På eftermiddagen snöslask.

Ti 13 Snö. Skyddskårsmöte. Jag blev chef för I kurirgruppen. Övningar under Pinomaas befäl.

On 14 Snön smälte.

To 15 Storstrejk i går. Det skulle patrulleras på natten 12-16, men ordern återtogs.

Fre 16 Hoppas dagen närmar sig, då...

Lö 17 Maskeraden blev inställd.

Må 19 Skyddskårsmöte. Storstrejken avblåst.

To 22 V plutonen övade.

Fre 23 På levande bilder. Chefsövning.

Sö 25 Gick på levande bilder. Var inte på dansen.

Må 26 På Kaj. Lehti. På stationen. Snön ligger redan, men ännu har vi ingenting hört.

On 28 Inget hopp. Vi får inte hjälp.

To 29 Vi förtvivlar ändå inte.

Fre 30 På levande bilder. Än kommer dag, än är ej allt förbi.

Då jag på sätt och vis hade varit med i jägarrörelsen som den obetydligaste av kurirer eller som ideell vapendragare, fick jag en känsla av att jag borde gå med på allvar. Visserligen var jag något för ung, men ville de ha mig, var jag redo att fara. Under höstens lopp mognade inom mig tanken att jag borde ansluta mig till "facket", som man kallade jägarbataljonen i vardagsspråkbruk. Jag talade med far och mor om mina planer på att bege mig till Tyskland. Det blev förstås en del gråt och tantagnisglan och det tog sin tid, men några kvällar senare blev denna tårdränkta fråga avgjord. Far gav mig femhundra mark för resan.

För mig var dock Elja Rihtniemis rekommendation viktigare och nyttigare än penningsumman jag fick av far. Rekommendationen var skriven med blyertspenna på ett kvartsark och texten bestod bara av orden "pålitlig karl" och underskriften Elja Rihtniemi. Jag förvarade rekommendationen i min plånbok. Den följde mig överallt, jag vet inte hur länge. Det var det värdefullaste identitetsbevis jag hade kunnat få. Jag hade det kvar långt in på 20-talet. Och jag är inte så säker på att jag inte än i dag kunde hitta det bland mina papper, om jag råkade få tag på den rätta bunten.

Jag hade alltså kastat lott om vad jag skulle göra. Jag beslöt vänta på att något gäng av jägaraspiranter skulle komma till Kajana, så jag kunde följas åt med dem. Därmed vore saken klar.

Några av mina vänner hade gett sig av under hösten 1917. Ett och annat bud skickade de hem från olika etapper på sin färd, men de var avfattade i en form avsedd att förbrylla gendarmerna. De ortnamn som nämndes i breven var täcknamn. Detta framgår tydligt av ett kort jag fick från Matti Kovalainen. Det var ett officiellt ryskt postkort, adresserat och Iydande som följer:

Herr Urho Kekkonen

Kajana

Kajaanin puutavara Oy:s hus

Kuusikko 16/12 1917

Bästa bror!

Här är vi och allt har gått bra. Resan gick snabbt och utan avbrott, i kväll beger jag mig till H. Du kom inte med, fast du ämnade och det var kanske klokast. Hälsa pojkarna där och må sa bra.

Med hälsningar

Matti Kovalainen

För mig gick december 1917 sedan under drömmar om resan till Tyskland. Men visst hann 17-åringen även syssla med en del annat, medan förväntningar, spänning och besvikelser växlade med kvällar reserverade för "levande bilder" och dans.

December

Lö 1 Beslutet är fattat. Jag reser.

Sö 2 Jag styrkte mitt beslut.

Må 3 Fick 25 mk från Kaj. Lehti.

Ti 4 Hurra! Finland självtändigt! Storartat.

On 5 Jag var i Naulala. Aarne och jag gjorde upp en plan för avresan. Lov.

To 6 På teaterrepetition. Fick tillstånd att resa.

Fre 7 Teaterrepetitioner.

Lö 8 Lov. Konventsfest. Dansade väldigt mycket.

Sö 9 Idensalmipojkarna reste med morgontåget. Levande bilder.

Ti 11 Pojkarna gav sig av på en lång resa.

On 12 Far gav mig 500 mk. Sjömanspojkar på kvällen. Dansade grymt.

To 13 Konvent. Homi med bud från H, att det går. Var på dansen.

Lö 15 Levande bilder. Nykterhetssällskapets 1. julfest.

Sö 16 Skyddskårsövningar. Tråkig dag.

On 19 I bastun. Kl. 5 gevärsövningar i Koutaniemi. Vi kom hem på morgonen.

Sö 23 Fick höra att vi skall fara om fredag.

Må 24 Alla samlade på julaftonen. Aili spådde en resa. Det går bra.

Ti 25 Jul. Lång tråkig dag.

On 26 Det kom 4 tyskar. Avskedsdans. Det frestade på.

To 27 Avskedsvisiter. Inte roligt att skiljas. Fick ett brev.

Som synes har jag i min dagbok lördagskvällen 1.12.1917 antecknat "Beslutet är fattat. Jag reser." Och planerna utvecklades. Min klasskamrat Eero Rihtniemi och jag ämnade fara tillsammans, resdagen var utsatt till 28.12. Eeros storebror, den tidigare nämnde Elja Rihtniemi, som arbetade med jägarvärvningen, hade i ett brev givit noggranna anvisningar om resans etapper:

Kuopio 27/XII 17 B.B.!

Har här sagt ifrån att herrarna får betala Fmk 300:- + biljetterna till Haparanda till er vardera och sänder med detta brev Fmk 200:- till var och en så att ni har fickpengar Fmk 500:- per man. -- När ni kommer över gränsen och antagligen blir haffade av svensk militär, skall ni säga att ni har kommit över med politiska flyktingar och att ni också själva är sådana. Säg på inga villkor till dem att ni ämnar er till Tyskland. Frågar de er om ni känner någon i Haparanda, så säg ingenjör Pietilä, som bor på gästgiveriet. Om de då ringer och frågar honom, känner han er naturligtvis inte, men då skall ni be att få tala med honom och hälsa från mig, så blir saken uppklarad. Om inga sådana störningar inträffar, är det ändå bäst, att ni snarast möjligt ringer till honom. Nåja, när ni anlänt till H går ni till gästgiveriet och frågar efter honom och hälsar från mig. För säkerhets skull kan jag ju skriva ut "pass" åt er. Om nu Pietilä inte är hemma, så sök i H upp Eck Heickell och hälsa bara från mig, ni träffar alltid också finnar från Savukoski, och sedan när ni har respengar kan ni fara raka vägen till Stockholm, där ni tar en bil och kör till Kaj. Donner som bor Narvavägen 30. När ni kommer in genom ytterdörren går ni först ett stycke i en korridor och sedan uppför trappan, så kommer ni till en gård, rakt över den, in genom en dörr och I eller 2 trappor upp och så är ni framme. Namnlapp finns på dörren. (Kanske står där namnet Karlsson). -- Pietilä ringer nog för er räkning till honom från Haparanda, men i varje fall måste ni söka upp honom. Hälsa bara från mig, och om ni inte har träffat P. i H:randa, så visa dessutom upp mitt pass. --

När ni far från Kajana så -- Puolanka-gästgivarn, Seppo Mattila i Landskommunen, honom kan ni tala med; Korpinen; Vattula; Jonkunjärvi Karvonen en bra gård; Pudasjärvi Riekki (gästgivare); Ikosenniemi; Kuivajokivarsi; Veska; Ylikärppä gästgivarn; Alikärppä (gästgivare); Puukkokumpu, där finns en gård som heter så, Hasti, den bästa gården i de här trakterna jag har varit där; Lehmikumpu; på den här sidan om Tervola älv Liimatta, på andra sidan Mehtäläs gård, han är en karl som åtar sig att visa vägen över gränsen, det finns väl lite soldater, om han inte är hemma skall ni försöka få någon annan till vägvisare, men om ni inte får någon, så följer ni bara Kaisajoki älv till Kuusikko, ni skall fråga om någon kommer och visar vägen, men om inte, så går ni enligt anvisningarna från den gården till Kaisajoki till en gård med samma namn (där finns för resten inga andra gårdar); också där försöker ni få vägvisare, men om det inte Iyckas fortsätter ni enligt anvisningarna; till Nahkiaisoja gård i Palovaara, där får ni vägvisare och så kommer ni över gränsen. Isen bör hålla. -- En annan rutt -- -- -- Pudasjärvi, ovannämnda ställe; Ranua (Forstmästare Salko), Raiskio; utmed Simonjoki älv, Koukkula, Konttijärvi, Kainu; Muurola Karhu gård; (Ett tillägg upptill på arket: Eller ni måste för att komma till Muurola ta vägen över Rovaniemi.) Louetjärvi Arvid Murto; Mellajärvi gamla gård, Lohijärvi Kreivi gård och så är ni över gränsen. -- Välj själva vägen. Er egen klyftighet och beslutsamhet avgör saken. Se bara till att ni alltid i tanke och handling är situationens herrar. -- Vad julgåvan beträffar fråga Far. Gå och hälsa på Hannes` mor och gubben Renfors före avresan, Snellman också. -- Och vad bössor beträffar kom överens med pojkarna bra vore det om ni hade vapen, Eero har ju redan ett, men när ni kommer till H:randa, skall ni skicka vapnen tillbaka med de inhemska vägvisarna. Till Hannes K. medföljer Fmk 100:-. Sedan skall ni inte göra av med era pengar i Sverige, men glöm inte att titta på Stockholm om ni har tid. Hälsa Siven, Donner, Hällfors han är väl nu i Stockholm. Förklara för Donner, Pietilä, Siven hur det står till här berätta också att det finns ganska många som vill komma. -- Förse er med brödkort m.m. nödvändigt. Säkert går er resa bra om ni bara är djärva och ger noga akt på omständigheterna. Hälsa till alla framför allt till pojkarna på denna sida. Jag önskar er Iycka, framgång och tillfredsställelse med anledning av resan. Av här medföljande 100 mark kan Eero ta sina julpengar. Han vet vad jag menar. Resten kan han t.ex. ge till Eino.

Med många hälsningar Elja.

Till Kajana kom sedan en jägarvärvare, men han meddelade att bataljonen inte längre tog emot en enda aspirant. Min besvikelse var stor, men det fanns ingenting man kunde göra åt saken. Om dessa tilldragelser, uppbrottsstämningen och den förargelse, som detta förbud i sista minuten förorsakade, berättar ett brev, som är adresserat till min gode vän Vooke, d.v.s. Eino Kemppainen. Detta brev har emellertid av någon anledning förblivit oavsänt:

Kanan 23.1.1918 Hej Vooke!

Det är bara jag, det vill säga Känä. Här är vi sade Moses till Gud. Jag skrev till dig att vi skulle ge oss av, och Eero och jag hade stora planer.

Resdagen var bestämd, den sista fredagen senaste år. På annandagen hade Dramatiska sällskapet dans på Handelshuset, och jag trodde det skulle bli min avskedsdans. Vem det nu var som hade underrättat flickorna om mina planer, i varje fall var de mycket hjärtliga mot mig och beklagade att en yngling skulle ge sig av. Nåja. Dansen skulle pågå till 12, men på grund av publikens danslust beslöt sällskapet bevilja oss en extra timme.

Vi dansade till två. Alpiini gick fram till musikestraden, bad om ännu en timmes musik och räckte fram pengar. Så höll han ett tal: -- Här firar vi en avskedsfest. Två av er skall snart försvinna. Dansa nu.

Det var någonting i den stilen, men det tog honom en god stund att stamma fram det. Vi dansade ännu några varv, innan publiken började dra sig hemåt.

Följande dag förberedde jag resan. Allt som allt skulle vi ha haft med oss 7 gubbar, som skulle lotsas till sitt hemland.

Redan klockan 8 fredag morgon gick vi till Strömbergs, dit hästarna hade förts och därifrån vi hade bort åka. Jag var redo att stanna på den resan och Eero likaså. När vi steg in, var där en wiborgare som hette Saariola, som just hade kommit från Sverige, och han förbjöd oss att fara. Samma gubbe hade kommit överens om att han skulle ta med sig de 7 männen till Sverige, så det var en bidragande orsak till att vi inte fick följa med, fast vi lade fram vår sak. Så kom det sig att vi till vår skam måste återvända hem. Du kan tänka dig hur det retade oss. Hela vägen hem svor jag som en galning och jag skämdes, grämde mig och var ursinnig, så jag gitte inte, hade inte mage att stanna kvar i stan, utan spände genast för en ren och åkte till Kuhmoniemi. Där stannade jag till omkring den 10 följande månad och återvände sedan till Kajana. Det har inte blivit av att skriva till dig, vilket måste förlåtas. Jag går i skolan som det anstår ett snällt barn. Hur mår du? Du har väl faktiskt inte träffat någon vanlig karl? Och du vet ingenting om den transport av potatisupptagningsmaskiner, som bedrivs i Österbotten. Vi i Kajana sissiregemente har haft övningar. Jag hör till gevärsgruppen. Nyligen fick vi 6 kulsprutor. Försök komma med i något gäng, om det inte går annars, så bed Elja om rekommendation och anvisningar. Prästens Esko och Römpötti var på kurs i Kauhava. Svara och berätta någonting om hur du mår och hur du har det. "Namnet som förut och titlar behövs inte."

Med hälsningar Känä.