20

SUOMALAISUUDEN LIITTO. FINSKHETSPOLITIKEN PÅ 30-TALET. UNIVERSITETET FÖRFINSKAS.

Jag hade suttit i Suomalaisuuden Liittos centralstyrelse sedan 1927 och var dess ordförande 1930-1932. Ett par år tidigare hade detta uppdrag skötts av Yrjö Ruutu. Förbundet gav ut en årsbok, som hette Suomalainen Suomi och som i början av år 1933 började utkomma sex gånger om året. I denna tidskrift hade jag en spalt med rubriken "inrikespolitik", men med den stående underrubriken "på finskhetsfronten". En modern läsare kan undra, om finskheten då fortfarande var en av tidens centrala sociala frågor, hade den inte redan hunnit bli en gammaldags ideologi? Svaret på den senare frågan är nekande. Finskheten var inte den enda eller den viktigaste frågan, men att problemet löstes var en förutsättning för att olika grupper skulle få sina rättigheter erkända och därigenom möjlighet att samarbeta. Från denna synpunkt ser man klart betydelsen av det arbete, eller varför inte den strid, om man vill använda det ordet, som utkämpats till fromma för finskheten.

Det måste sägas att den långsamma utvecklingen på finskhetsfronten verkade mycket irriterande.

Suomalaisuuden Liitto verkade för de praktiska målen, till vilka bl.a. hörde förfinskningen av släktnamn. Förbundet följde med och kritiserade inte bara utvecklingen i vårt eget land, utan även minoriteternas förhållanden med hänsyn till bevarandet av finska språket i grannländerna. Särskilt starkt reagerade förbundet mot behandlingen av de i svenska Västerbotten bosatta finnarna, emedan reciprociteten i åtgärderna för minoriternas ställning i Finland och Sverige var liten eller obefintlig. I Finland arbetade man på att få den högsta undervisningen ordnad på ett för majoritetsbefolkningen tillfredsställande sätt; i Sverige åter godtogs finska språket över huvudtaget inte annat än som hjälpspråk på folkskolans lägsta stadier. Undervisningens syfte var att lära barnen behärska landets språk och samtidigt avstå från sitt eget. Av den anledningen blev "Västerbottenfrågan" föremål för stor uppmärksamhet inom förbundet och i dess tidskrift. I denna berättades om resor till Västerbotten och till finnmarksborna i Norge.

Frågan om universitetets förfinskning var för mig den mest brännande. Den utgjorde ett centralmotiv, som knappast någonsin under följande år blev obehandlat i min spalt. Och här skrev jag under signaturen Mies Suomalainen (på sv. ordagrant: Karl Finne). Men eftersom regeringen stod i centrum då det gällde att främja finskheten, måste man alltid följa med vad den planerade och gjorde. Detta var en av orsakerna till att jag strävade att med större noggrannhet än någonsin klargöra för mig själv och samtidigt även för andra regeringens ställning och vad som skedde inom den. I början av år 1933 påstod jag i Suomalainen Suomi, att "den nuvarande regeringen förstår inte den utveckling, som under allra senaste tid har skett i den allmänna opinionen". Finskhetsstriden började enligt min mening bli en del av den allmänna politiska utvecklingen; den borde inte behandlas som en isolerad fråga och skild från den övriga politiken skulle den aldrig bli löst. Situationen tycktes ha stelnat, det krävdes någon ny kraft för att få i gång en förändring. En förutsättning för en ändring var att även socialdemokraterna medgav, att en lösning av språkfrågan skulle främja demokratin, så att de i sina tal upphörde att stämpla nationalitetsfrågan som nationalism. Jag hade förlorat hoppet om att den finska borgerliga majoriteten skulle förmå avgöra språkfrågan.

Språkstriden pågick länge och bittert på ömse sidor. Det var en väsentlig del av mina dåtida uppgifter att delta i den, och det som då skedde kan inte ändras i efterhand. Vi som inlett våra studier i början av 20-talet hade redan hunnit bli medelålders, men universitetets förfinskning hade blivit en ständigt pågående kamp, en evighetsfråga, som man kanske nu skulle kalla ett liknande problem. Jag väljer ur förloppet av denna strid några attityder och lägesbedömningar som belyser min ståndpunkt och jag relaterar slutligen också den lösning saken fick, fast den nåddes först vid en senare tid än den, som skildras i detta avsnitt.

Jag skrev rakt på sak och undvek inte personangrepp, när en sådan metod konkretiserade frågorna. Jag sparade inte mina motståndare, därför bär jag intet agg mot dem. Det som blev sagt blev sagt, med eller utan effekt. Dessa mina skriverier var ett slags aktuellt kåserande, den skarpa stilen hörde till. Jag kallade våra svenskar "kära svenskspråkiga fiender", och det var ju bara en sak vi skulle klara upp, ingenting annat. Jag upphörde heller inte att offentligt kritisera agrarförbundet, när jag tyckte det fanns skäl därtill. Jag ansåg, att jag just som partimedlem borde uttrycka min åsikt i det skede, då avgöranden förbereddes. Jag ville bevara min egen förmåga att ta ståndpunkt och praktisera mitt eget sätt att ta itu med saker och ting, och fast jag använde en pseudonym i dessa artiklar, så är ju pseudonymen ingenting annat än ett andra namn, eller ett binamn. I ett litet land händer det sällan att dess gåta inte blir löst.

År 1933 före valen bedömer jag finskhetens situation från och med år 1930 så här:

"Finskhetsfrågans regress är bara ett exempel på vart bristen på enighet mellan de finska borgarpartierna och förnekandet av den finsknationella politiken leder. Våra politiska förhållanden har efter 1930 utvecklat sig i en sådan riktning, att vi får gå tillbaka ända till kungabestyret och brytningsårens partistrider för att finna någonting motsvarande. De partier, som kallar sig själva samhällsbevarande, står i öppen strid mot varandra, politiska smädelser, tillvitelser om ofosterländskhet, medveten feltolkning av allt handlande, ohederliga kampmedel m.m.s. hör till ordningen för dagen, och utan sådana metoder tycks detta folk knappast längre kunna existera. Det eftersträvade borgerliga samarbetet har förvandlats till borgerlig oenighet. Var och en har sin egen uppfattning om orsakerna, men den torde inte ta miste som håller före att en väsentlig faktor är, att den mot kommunismen riktade aktiviteten har nyttjats för politiska syften, främmande även för den borgerliga folkmajoriteten, och att dess ledande män har lockats att skydda våra svenskar, vilkas politiska förintelse hade varit högst berättigad med tanke på deras kommunistförbrödring. Under dessa förhållanden har begångna misstag och en mängd oöverlagda övergrepp skadat vår politiska utveckling. Men också de s.k. systemanhängarna bär sin del av skulden. Programavvikelser, politisk svindel och ringaktning för sakkunskapen har satt vapen i händerna på dem, som anser att en demokratisk statsordning inte är lämplig för oss eller för andra."

Den sista meningen i denna kritik för fram en åsikt, som betydde mycket för den ståndpunkt jag intog i finskhetsfrågan. Jag ansåg att vår demokrati under krisen hade försvagats av våra svenskars sätt att utnyttja de möjligheter demokratin gav dem till att bevara sina privilegier. I min skrift "Demokratian itsepuolustus" analyserade jag verkningarna av deras taktik och slutade med att konstatera: "Våra regeringars ställning har faktiskt varit så svag och deras kortvarighet så iögonenfallande, att regeringsmaktens auktoritet icke har kunnat undgå att ta skada därav. Orsaken har -- som sagt -- i huvudsak varit det svenska partiets ställning som tungan på vågen och svenskarnas hänsynslösa sätt att utnyttja den. Men de finska partiernas medgörlighet inför svenskarnas krav då de var med i regeringen har även i hög grad försvagat aktningen för regeringsmakten och hela det demokratiska systemet." Jag påpekade att ständigt växande medborgarkretsar hade blivit utleda på konflikten mellan de finska partiernas språkprogram och deras regeringspolitik, en konflikt som var en följd av svenskarnas nyckelposition, och jag fortsatte: "Undra på om tron på demokratins förmåga att avgöra viktiga, riksomfattande frågor verkligen börjar vackla, då vi efter åratal av väntan ständigt erbjuds detsamma, alltid stenar i stället för bröd." Och här anförde jag som exempel utvecklingen av studenternas attityder:

"Med största tydlighet har denna bristande tro kunnat iakttas i studentkretsarna. Ännu under perioden 1928-1929 var vår studerande finska ungdom alltigenom demokratisk, i så hög grad rent av, att man i dessa kretsar på det mest oförskräckta sätt vågade uttala sig om vikten av att fylla igen de klyftor som hade uppstått 1918 och om försoning och samarbete mellan arbetarklassen och borgerskapet i landet. Men den oföretagsamhet och direkta feghet, som vår demokrati visade i nationalitetsfrågan, den ledde småningom till en kraftig reaktion bland studenterna. Missnöjet riktade sig först mot socialdemokraterna, som hade svikit det hopp man satt till dem för lösningen av den nationella frågan... Men snart kom missnöjet att omfatta även de finska borgerliga partierna, vilkas lust att främja finskhetsfrågan föreföll svag, och rent av hela demokratin, på vars förmåga att åstadkomma en förbättring man inte längre trodde. Nu får man se det slutliga resultatet: majoriteten av den studerande ungdomen vänder sig emot demokratin. I demokratiska kretsar har man tagit för vana att skarpt fördöma studenterna för detta, men många av domarna har sig själva att skylla för denna utveckling."

T.M. Kivimäkis regering blev långlivad av skäl, som också hade förlängt den föregåendes, Sunila-regeringens, livslängd. Hur långlivad den skulle bli, kunde man naturligtvis inte ana vid den tidpunkt, då Kivimäki hade bildat sin regering och jag beskrev den som i viss mening en fackministär, högerbetonad på ett sätt, som kanske inte utåt framgick så klart, som det verkliga förhållandet hade förutsatt. Vad finskhetsfrågan angick tog jag emot den nya regeringen med ringa förhoppningar:

"Vad kan finnarna vänta sig av denna regering? -- Det bästa den kan göra i frågor som rör finskheten är att asketiskt avhålla sig från dem. Om den börjar behandla dessa frågor, har finnarna intet gott att vänta. Det bästa vi alltså kan hoppas på är, att Kivimäkis regering lämnar alla sådana frågor i fred, som på något väsentligt sätt berör utvecklingen av finskhetsfrågan. Vi kan inte hindra, att regeringen i samband med sina löpande ärenden tar itu med många frågor, vilkas lösning inte är likgiltig för finnarna. De frågorna kommer självfallet att avgöras så, som de svenska ministrarna i sin allmakt tillstädjer. Det kan man en gång för alla ingenting göra åt. Vi får bara hoppas, att regeringen inte rör vid principiellt viktiga frågor, också om det skulle leda till uppenbara missförhållanden för finskheten, vilket det kommer att göra. Det krävs en finsk regering för att avlägsna dem.

Finskheten har befunnit sig i en vågdal inom politiken sedan händelserna 1930. Den enfaldiga läran om åkern och plöjarens språk har varslat och varslar om fyra, fem frostår för finskhetssaken. Nu är det åter tid för ett nytt grundläggande röjningsarbete inom vårt nationella liv, innan finskheten på nytt kan komma till heders i politiken. Ett sådant arbete har här i landet utförts i flera repriser, och gång på gång har olyckliga omständigheter, bristen på utveckling och klarsyn hos folket, svek från ledarnas sida och andra vårt politiska livs förbannelser omintetgjort det."

Mies Suomalainens uppfattning om Kivimäkis regering och dess verksamhet förändrades knappast under de följande åren. Regeringen hade en smal bas, men den var uthållig och hade gjort det till sin uppgift att försöka bemästra den ekonomiska krisen och lugna förhållandena, därför hölls den upprätt och stöttades från olika håll. Under tiden nådde depressionen sin botten och började ge med sig, vilket underlättade regeringens verksamhet och gav den anstånd, så att den genomlevde inemot tusenfyrahundra dagar från december 1932 till oktober 1936, då den följdes av Kyösti Kallios IV regering.

Denna tid använde finskhetssakens anhängare inte bara till att vänta på bättre tider, utan man sökte influera den allmänna opinionen. Avsikten var naturligtvis att den vägen påverka regeringen och lagstiftningsarbetet. Före valen 1933 skärptes finnarnas krav.

Tidigare hade man eftersträvat en sådan jämlikhet att medel för bildningsarbetet skulle fördelas i direkt proportion till befolkningssiffrorna inom språkgrupperna. Inför valen sommaren 1933 kände man behov av ett radikalare program, som skulle väcka uppmärksamhet, påverka väljarna, de blivande riksdagsmännen och partierna. Man startade på ett uppseendeväckande sätt, organiserade i februari först ett studentmöte och därefter ett medborgarmöte, som tillsatte en kommitte för att utarbeta förslag till en ny universitetslagstiftning. Kommitten bestod av professorerna Elpiö Kaila, Pentti Eskola, V.A. Heiskanen och Martti Rapola samt vicehäradshövdingarna R. G. Kallia och Urho Kekkonen; sekreterare var Jussi Teljo. Lagförslaget blev färdigt i slutet av mars och av det togs en upplaga om modiga 100 000 exemplar för utdelning till studenterna före valen. Kravet var att Helsingfors universitet skulle bli helt finskt från början av år 1934. Mies Suomalainen klargör principerna i förslaget:

"Det är naturligtvis förståeligt, att på den tid då vår högsta undervisning var övervägande svensk och då av totalutgifterna för lärdomsskolundervisningen en fjärdedel och mera nyttjades för de svenska skolorna, proportionalitetsprincipen tillämpad på fördelningen av undervisningsanslagen verkade som ett skönt, avlägset mål, vars rättvisa var uppenbar. Men nu börjar uppfattningen om Finska statens plikt att genomföra en finsknationell undervisning att vinna terräng. Då statens ekonomiska resurser är så små som de är hos oss, måste man i varje fall och framför allt se till att statens uppgift, förverkligandet av den finsknationella statsiden, kan genomföras. Om därefter medel finns, skall man skapa möjligheter för minoritetsnationalitetens högre undervisning på dess eget språk med statsmedel, annars icke. Med andra ord sagt: staten får icke reservera medel i någon bestämd proportion för en högre svenskspråkig undervisning, om detta har till följd att det finska bildningsarbetet försvagas."

I den sammansättning som riksdagen fick efter valen år 1933 framstod agrarförbundet, sex förlorade platser till trots, jämte socialdemokraterna, som vunnit tolv, som de avgjort starkaste partierna. Agrarförbundet med sina 53 representanter utgjorde en två och en halv gånger större riksdagsgrupp än den i storlek närmast följande, den gången ännu svenskarnas; 78 socialdemokrater hade invalts i riksdagen. De två stora partiernas dominerande ställning var en omständighet, som förr eller senare måste komma till synes i regeringspolitiken i landet, och det föreföll uppenbart att samförstånd dessa partier emellan var den enda möjligheten att få språkfrågan ordnad. Alla andra utvägar hade prövats; Kivimäkis regering hade inte i riksdagen fått tillräckligt understöd för någon av de två propositioner den avlåtit i saken, den ena på försök under urtima riksdag.

Men nu gällde det att hålla frågan vid liv, också om man måste vänta på resultatet av följande val och de nya möjligheter man kunde hoppas det skulle medföra. I slutet av år 1935 hade man en känsla av att tiden höll på att bli mogen. Mies Suomalainen skrev:

"Nu är alltså läget för finskhetsfrågans del ett helt annat än förut. Den s.k. allmänna opinionen var tidigare emot en utpräglad finskhet, nu är den gynnsamt inställd, ja den kräver rent av att `hela programmet` skall genomföras. Nu kan man driva finskhetens sak på helt andra premisser än förut, och bakom dess förespråkare står en stark allmän opinion, som motståndarna inte kan underlåta att lägga märke till. I juridiken talar man ibland om en psykisk påtryckning, som genom att påminna om något existerande lagstadgande avser att leda till att rättsordningen iakttages. I detta fall kan man säga, att medvetandet om att en alltmera utbredd och krävande finsk opinion existerar utövar en psykisk påtryckning på motståndarna i finskhetsfrågan. Demokratin har sina egna krämpor, och vår demokrati har inte undgått dem, men opinionen inom ett folk som har vaknat till medvetande om sin kallelse kan inte i längden motstås. Där finner vi nyckeln till detta problem. Ju snabbare den finska bildade klassen vinns för det hårda programmet och ju omsorgsfullare man å andra sidan aktar sig för att binda finskhetens sak vid tvivelaktiga politiska läror, desto snabbare kommer nationalitetsfrågan i detta land att kunna föras till en lycklig lösning på demokratisk väg."

Den lösning, som i språkstriden om universitetet visade sig möjlig, nåddes år 1937, sedan agrarförbundet och socialdemokraterna hade inlett sitt regeringssamarbete på basen av valresultaten år 1936. Jag skall senare återkomma till uppkomsten av Cajanders regering; universitetsfrågan spelade ingen större roll i det sammanhanget. Alltigenom finskspråkigt kunde man inte göra Helsingfors universitet, utan till en viss grad fortsatte den svenskspråkiga undervisningen. Det var gynnsamt för regeringens verksamhet, att den omedelbart lyckades avföra detta ärende från dagordningen, också om lösningen blev en kompromiss. Själv hade jag önskat en längre driven förfinskning, och jag deklarerade denna min ståndpunkt i statsrådet, en ståndpunkt som närmast innebar, att jag föreslog, att de svenskspråkiga professurernas antal skulle begränsas till åtta.

Därmed var denna fråga slutbehandlad. Och det resultat som nåddes har under gångna decennier visat sig vara det rätta.