8

Om handelspolitiken

Som bakgrund och jämförelsematerial beträffande det nutida Finlands ekonomiska situation är det skäl att återkalla i minnet några fakta från hösten 1944 strax efter det vapenstilleståndsavtalet slöts. Vi hade förlorat stora landområden och med dessa sammanhängande ekonomiska värden -- nära 12 procent av landets hela förmögenhet och produktionskraft.

Norra Finland hade de tyska trupperna förött i enlighet med den brända jordens fruktansvärda taktik. Industrin var nedsliten av sex krigsårs övertryck och dess råvarulager uppslukade. Lantbruket hade lagts i lägervall av kriget: åkrarna befann sig i oavkastande skick, husdjursbeståndet hade minskat och den numerärt otillräckliga maskinparken nötts ut. För landsvägstransporter fanns en handfull slutkörda bilar med gengas som drivmedel och utan reservdelar. Järnvägarna hade vid landavträdelserna mist en femtedel av sina bansträckor och drygt lika mycket av sin rorliga materiel. Av den med stor möda och omsorg anskaffade handelsflottan återstod en tredjedel som också den representerade den äldsta delen av vårt gamla tonnage. Särskilt tung kändes den förlust om närmare 20 procent som hade drabbat landets kraftverk.

Den tragiska bakgrunden till alltsammans var att landet i stupade hade förlorat uppskattningsvis 10 procent av sina yngsta och mest arbetsföra årsklasser.

Detta var utgångspunkten då landet stod i beråd att begynna vandringen på den väg som nu låg framför det. Det var en svår väg, inte bara för att det gällde att reparera vad kriget förstört och skapa levnads- och utkomstmöjligheter for en evakuerad befolkning om en halv miljon människor, utan också emedan Finland inom fastställd kortfristig tid måste erlägga tunga krigsskadestånd. Dessas totalbelopp uppgick de första åren till 6,5 procent av nationalinkomsten. Talet i och för sig förefaller kanske inte särskilt stort, men i det sammanhanget bör man minnas att erläggandet av skadeståndet krävde att nya, för vårt lands förhållanden mycket stora industrianläggningar byggdes. Därigenom belastade krigsskadeståndet vår konsumtionsnivå med dubbel tyngd eftersom vi måste ta av den löpande arbetsavkastningen för att betala både ersättningarna och investeringarna som krävde en fördubbling av produktionskapaciteten till exempel för maskin-, skeppsbyggnads- och kabelindustrins del.

Det är lätt att inse hur små mängder konsumtionsvaror vi kunde importera åren 1945-47 då vår exportvolym var en bråkdel av sin förkrigstida nivå och då en stor del av de inströmmande valutorna måste användas till maskiner, fartygsplåtar etc. Utan utländska lån av vilka det som Sverige gav oss var det största skulle vi knappast ha rett oss, ty trots att totalbeloppet av de lån vi fick var nog så litet hjälpte de oss likväl just med knutpunkterna i skadeståndsindustrin och den livsviktiga försörjningen.

Men trots att krigsskadeersättningarna var en tung belastning för vårt land hade de också många positiva effekter på var nationalekonomi och enkannerligen på dennas framtid. Skadeståndsleveranserna tvang oss att utveckla vissa sidor av vart ekonomiska liv vilka tidigare blivit mycket föga uppmärksammade. Av dem är det särskilt skäl att nämna två numera mycket betydande grenar, nämligen skeppsbyggnadsindustrin och maskinindustrin.

När man bedömer krigsskadeståndsleveransernas betydelse ur denna synvinkel bör man konstatera att det tvång de förorsakade har gjort vår industris produktionskapacitet långt mångsidigare och därigenom skapat bättre förutsättningar än tidigare för ett fortsatt uppsving för vårt ekonomiska liv.

Särskilt är det skäl att betona att den punktlighet med vilken krigsskadeersättningarna måste erläggas nödgade våra industrier att rationalisera sin verksamhet samt planera och organisera sin produktion omsorgsfullt ända in i minsta detalj. Eftersom detta är en ovillkorlig förutsättning för precisionen i de anbud och leveranser som hör ihop med den fria handeln skapades härigenom den nödvändiga basen för sökan efter nya marknader och för framgång i den allt mer skärpta konkurrensen.

Av synnerlig vikt var det även -- med tanke på kommande leveranser -- att känslan av gemensamt ansvar inom de olika produktionsinrättningarna och produktionslivets olika instanser växte. Den berömvärda flexibilitet som i dag möjliggör samordnade leveranser från många och stora produktionsinrättningar tror jag bör räknas denna ansvarskänsla till förtjänst.

I vår strävan att lösa problem i samband med det ökande finländsksovjetiska ekonomiska samarbetet har vi ofta i praktiken fungerat som föregångsland vid utvecklingen av formerna för internationell växelverkan. Redan i 1947 års handelsavtal överenskoms det om mestgynnadnationsprincipen, vilken sedermera tjänade som en central utgångspunkt för våra handelspolitiska avgöranden i början av 1960-talet. År 1950 slöt Finland som det första marknadsekonomiska landet ett femårigt varuutbytesavtal med Sovjetunionen. Först åratal senare följdes exemplet av bl a Frankrike, Japan, England och Förbundsrepubliken Tyskland.

Undertecknandet år 1977 av det långsiktiga samarbetsprogrammet för perioden ända fram till 1990 för utveckling och fördjupning av de handelsekonomiska förbindelserna mellan Finland och Sovjetunionen innebar i högsta grad att en ny väg öppnades. I praktiken är det lika med en definition för 10-15 år framåt av riktlinjerna för det ekonomiska samarbetet samt en granskning av målsättningarna vart femte ar.

Den gradvis ökade långsiktigheten har garanterat en tillväxt i jämn takt av handeln och det ekonomiska samarbetet mellan Finland och Sovjetunionen. Åskådliggörande härför är det faktum att vårt handelsutbyte med Sovjetunionen från och med början av 1950-talet har utgjort omkring femton procent per ramavtalsperiod av vår utrikeshandel som helhet.

Den långsiktiga planeringen och den tillräckligt smidiga genomföringen av handeln mellan Finland och Sovjetunionen har visat sig vara till nytta för det ekonomiska livet i Finland. Därigenom har den praktiska projekteringen av företagens produktionskapacitet blivit underlättad och bättre möjligheter till specialisering och produktionsmässigt samarbete skapats.

Som särskilt betydelsefullt för vår nationalekonomi och vårt sysselsättningsläge betraktar jag att vårt handelsutbyte med Sovjetunionen har fortsatt att utvecklas stabilt också under de lågkonjunkturer som har ansatt det ekonomiska livet i Finland.

Betydelsen av Finlands import från Sovjetunionen beskriver det faktum att vi av Sovjet köper cirka 2/3 av den importenergi vi behöver. Tack vare denna import har vi kunnat trygga en ostörd tillgång till råvaror och bränsle som är väsentliga för en fortgående utvidgning av vår folkhushållning.

De för Finland och Sovjetunionen gemensamma byggnadsprojektens historia sträcker sig mer än tre årtionden bakåt. Det första finländsk-sovjetiska samarbetsprojektet var Jäniskoski kraftverk som uppfördes vid Paatsjoki i Petsamo 1947-51. De finländare som var med om att bygga detta kraftverk fungerade som banbrytare för de tusentals män och kvinnor som sedermera har deltagit i förverkligandet av många byggnadsprojekt på andra sidan gransen.

Mest konkret framgår den betydelse byggnadsprojekten på andra sidan gränsen har haft för Finlands nationalekonomi om vi räknar med deras sysselsättningsökande effekt. Om vi adderar den direkta sysselsättningsskapande effekten av alla hittillsvarande arbetsplatser på den sovjetryska sidan av gränsen mellan Finland och Sovjetunionen -- kraftverken vid Jäniskoski, Rajakoski, Kaitakoski och Ylä-Tulomaa, Viru-hotellet i Tallin (Reval), första och andra faserna av Pääjärvi och Svetogorsk samt första fasen av Kostamus -- så kommer vi till nära 35 000 mansarbetsår.

Om vi därtill beaktar även de nämnda projektens indirekta sysselsättningsskapande effekt i Finland så kan vi säga att tack vare de pågående byggnadsprojekten drygt 80 000 människor i Finland har fått eller kommer att få sin utkomst i ett års tid via arbetsplatser på andra sidan gränsen. Man kan ju alltid disputera om beräkningsgrunderna för de indirekta arbetsplatserna, men hur man än räknar så är resultatet av en storleksordning som har haft och kommer att ha stor nationalekonomisk betydelse. De flesta av arbetsplatserna på andra sidan gränsen har dessutom funnits på områden i närheten av norra och östra Finland och därför haft en särdeles stor betydelse för dessa traditionellt undersysselsatta trakter.

Jag har ofta blivit tillfrågad om det inte vore förnuftigare och samtidigt till större nytta för båda parterna att i stället för de på senare tider förverkligade, åtminstone i en utanförståendes ögon svårförhandlade stora projekten avtala och uppföra ett större antal mindre sambyggen. Frågan är säkerligen inte grundlös. Små och stora projekt kan givetvis inte ställas upp som alternativ och än mindre som motsatser till varandra. Men vi bör ändå akta oss för misstaget att bländade stirra blott på de ståtliga storprojekten. Det gäller att komma ihåg att också fortsätta och utveckla metoderna för att finna, arbeta på och genomföra mindre samarbetsprojekt som i många avseenden är lättare att förverkliga inom ramarna för Finlands resurser.

Det har ofta hänt att utomstående ifrågasatt det meningsfulla i vår handelspolitik till den del denna gäller östhandeln. Man har beklagat sig över Finlands inbillade ekonomiska bundenhet vid sin östliga granne.

På dessa påståenden har jag entydigt svarat att det vi önskar är att göra detta samarbete ännu mera omfattande eftersom det är fördelaktigt för oss. Och jag ar inte den enda som tänker så. Härom är regeringskretsarna och likaså företrädarna för det ekonomiska livet ense.

Och vad för betydelse har denhär handeln för den andra parten, Sovjetunionen? Vad den saken angår kan jag inte underlata att dra mig till minnes hur Paasikivi hade för vana att dekretera att Rysslands/Sovjetunionens riksintresse beträffande Finland alltid har varit militärt. Ekonomiskt och kulturellt ansåg Paasikivi inte att Sovjetunionen har någon nämnvärd nytta av Finland.

I dag är situationen enligt min mening inte längre så entydig.

Inom den ekonomiska växelverkan finns det numera områden i fråga om vilka Sovjetunionen har ett ganska stort ekonomiskt intresse av Finland. Och just så bör det också förhålla sig, ty de ekonomiska relationerna mellan två länder bygger på tillräckligt fast grund först när de är till gagn för bägge parterna.

Karakteristisk för sjuttiotalet har varit en kraftig tillväxt av handeln mellan öst och väst. Detta åter har betytt en skärpt konkurrens om de socialistiska ländernas marknader. Enligt min uppfattning har Finland hittills rett sig rätt bra i detta handelsutbyte, där även de ledande västliga industriländerna har börjat delta i växande mån. Utom att vi fortgående aktivt har varit med om att skapa nya former och metoder för det ekonomiska samarbetet har vårt handelsutbyte med de socialistiska tänderna även kvantitativt tillhört de livligaste i världen. Dess andel av vart totala handelsutbyte är alltjämt större än vad som är fallet i något annat industriellt utvecklat marknadsekonomiskt land.

Under det nu tilländalupna 1970-talet försiggick inom vår östhandel en strukturförändring som det är skäl att lägga märke till. Dess direkta orsak var den energikris som drabbade industriländerna och den med denna sammanhängande häftiga oljeprisstegringen på världsmarknaden. Då det i oljeimporten från Sovjetunionen tillämpas världsmarknadspriser reflekterades det skedda omedelbart på vårt importvärde, som steg avsevärt.

Det är betecknande att vår import från Sovjetunionen krisåret 1974 i markbelopp räknad ökade med det dubbla i jämförelse med året närmast innan. Då oljepriset sedan oavbrutet fortsatt att stiga har förändringarna i östhandeln förblivit varaktiga.

Medan vi tidigare för att kunna upprätthålla vår export till Sovjetunionen nödgades närapå med ljus och lykta leta efter importvaror därifrån förhåller det sig numera rakt tvärtom.

Nu måste vi med ljus och lykta i bägge våra händer påvisa för våra sovjetiska handelspartners vad som hos oss står att köpa och genom vår förhandlingsskicklighet övertyga dem om vilken fördelaktig affär de gör om de köper av oss allt som bjuds ut.

Ett annat nytt drag värt att lägga märke till är det faktum att vi när det gäller handeln och det ekonomiska samarbetet har övergått till långtidsplanering, varpå det mest konkreta beviset är det vid mitt besök i Sovjetunionen år 1977 avtalade handelsekonomiska samarbetsprogrammet som sträcker sig till år 1990 och som jag redan här har omnämnt.

Ett sådant långsiktsprogram är ägnat att stabilisera och fördjupa den ekonomiska växelverkan. Samtidigt återger det den nu rådande synen på arten av förhållandet mellan Finland och Sovjetunionen. Det som har uppnåtts består och är inte beroende av tillfälliga konjunkturer. På detta uppnådda både vågar och vill man bygga vidare i övertygelse om att samarbetets grundval, uppfattningen om vad som är bägge parternas fördel, inte kommer att förändras med åren.

För Finland är det viktigt att vi lyckas hålla oss kvar på den sovjetiska marknaden.

Men minst lika viktigt är det för oss att upprätthålla en omfattande handel med väst.

Sammanjämkningen av dessa båda strävanden i givna politiska och handelspolitiska lägen har redan tidigare berett och kommer säkert även framdeles att bereda oss arbete och möda.

I ett litet land som Finland där både det dagliga livets ostörda gång och den ekonomiska tillväxten på lång sikt förutsätter en vidsträckt och mångsidig utrikeshandel har man inte kunnat nöja sig blott med att passivt följa med de nya vindarna i den internationella handeln och ekonomiska politiken.

"Den trånga hemmamarknadens trollcirkel", ett begrepp som har använts av några ekonomiska forskare, är i Finland inte en tom politisk eller ekonomisk fras utan betecknar ett praktiskt produktions-, investerings- och tillväxtproblem av allra första rangen.

EEC-länderna har traditionellt varit ett viktigt marknadsområde för den finländska industrin. Därför var det naturligt att Finland, då England och Danmark anslöt sig till detta ekonomiska block och våra viktigaste konkurrerande länder vidtog åtgärder för att trygga sina egna intressen hos EEC, gick in för att säkra sig en ställning som jämbördig konkurrent. Denna förverkligades genom frihandelsavtalet mellan Finland och EEC enligt vilket tullmurarna ömsesidigt raseras.

Våra handelsförbindelser med EEC-länderna är viktiga för oss även i framtiden eftersom den ekonomiska gemenskapens medlemsländer för oss utgör ett välbekant och köpkraftigt marknadsområde som också framdeles kommer att behöva betydande mängder av exempelvis den finländska skogsindustrins produkter.

Frihandelsavtalet som vi ingick gjorde oss på ett nytt sätt utsatta för den internationella konkurrensen. Hittills har vi enligt min mening klarat utmaningen mycket bra.

De senaste aren har jag ofta blivit tillfrågad om jag anser att de avtal som nu är i kraft mellan både SEV-länderna, EFTA-länderna, EEC och oss är tillfredsställande ekonomiskt och politiskt sett.

Jag har svarat frågeställarna att det för Finland i dess egenskap av ett litet och av sin utrikeshandel starkt beroende land är synnerligen viktigt att kunna finna avsättning utomlands för de varor det producerar.

De handelspolitiska regleringarna av förhållandet till de västeuropeiska integrationsgrupperingarna har varit nödvändiga för att trygga vår ställning i konkurrensen och bevara exportförutsättningarna oförändrade i jämförelse med konkurrentländerna.

I östlig riktning åter har vi varit ett föregångsland genom att som det första marknadsekonomiska landet träffa ett samarbetsavtal med SEV. Denna reglering liksom våra handelsavtal med de mindre socialistiska länderna har förbättrat våra möjligheter att förkovra exporten till dessa länder i Östeuropa.

Fastän våra erfarenheter av avtalsregleringarna än så länge är kortvariga och sammanfaller med en ovanligt svår ekonomisk situation så tror jag ändå att vi kan konstatera att de har varit också ekonomiskt fördelaktiga för oss. Den politiska sidan av saken har varit och är klar.

Vår neutralitetspolitik sätter dehär regleringarna inte på spel.

Vår såkallade handelspolitiska helhetslösning återspeglar vårt understöd åt en utvidgning av den fria handeln och den sunda konkurrensen samt upprätthållandet av en internationell arbetsfördelning. I handelspolitisk diskriminering och i de nyprotektionistiska ideernas frammarsch ser vi en fara inte bara för den internationella handeln utan också för den internationella säkerheten. I Europa har vi erfarenheter av varthän ett allas krig mot alla i handelspolitiken kan leda. Och i dag har handeln och det internationella ekonomiska livet dimensioner som är i ordets verkliga mening globala.

Nationernas säkerhet nu för tiden hänger ingalunda blott på avspänning och nedrustning. Där ingår också till exempel tryggad energiförsörjning och en funktionsduglig nationalekonomi såväl som främjandet av det internationella ekonomiska samarbetet och åstadkommandet av en mera jämlik och rättvis ekonomisk ordning i relationerna mellan industriländerna och u-länderna.

Om närmandet mellan de olika ekonomiska systemen fortgår, vilket är önskvärt, sa tror jag inte att motsättningen ideologierna emellan är stark nog att äventyra världens fredliga framtid.

I det avseendet är jag optimist.

Här i denna onda värld är en småstat ställd inför den olägenheten att den måste vara kapabel att snabbt anpassa sina egna förhållanden till utvecklingen ute i stora världen. Jag har ofta i olika sammanhang beklagat att Finland är en så liten enhet i de stora internationella handelssammanhangen att vi inte kan annat än följa med i de huvudströmningar som sätter sin prägel på det internationella samarbetet. Härvidlag har Finland lyckats framgångsrikt utnyttja de faktorer på vilka vårt lands utveckling under självständighetstiden har byggt.

På grund av sina knappa och begränsade råvaruresurser och energitillgångar måste Finland i stor utsträckning delta i den internationella arbetsfördelningen om vi vill bibehålla vår nuvarande materiella levnadsstandard och till och med förkovra den. Sålunda exporterar vi närmare en tredjedel av de varor och tjänster vi producerar och av de nyttigheter vi själva konsumerar har vi importerat t o m mer än en tredjedel. Alltså är det klart att den ekonomiska ordningen i världen ställer rätt stora krav på vårt eget ekonomiskpolitiska system och dess funktion, krav som blir större dag för dag. Numera nödgas vi redan snart sagt produkt för produkt undersöka hurudan vår till den internationella arbetsfördelningen anpassade näringsstruktur bör vara i morgon med beaktande av den nödvändiga importen samt utvecklingen av en möjlig och säljbar exportproduktion.

Vår höga levnadsstandard som är baserad på utrikeshandeln uthärdar inte en höjning av vår egen kostnadsnivå till ett högre plan än den internationella kostnadsnivån. Om vi lyckas hålla våra hemmakostnader i schack så har vi alla förutsättningar inte blott att reda oss utan också att kontinuerligt höja vår levnadsnivå. Jag tror att detta går för sig trots att vår utveckling är starkt bunden vid det ekonomiska, politiska, sociala och kulturella systemet i hela världen på vilket vi kan utöva bara ett begränsat inflytande -- om nu något alls.