OPTIMISM FÖR DE UNGA

Kyntäjä n:o 10/1954.

I en år 1912 publicerad artikel behandlade Santeri Alkio föräldrarnas skyldighet att inskärpa landsbygdsandan och tron på framtiden i barnens sinnen. De ord han då uttalade, är sällsynt aktuella ännu i dag. Därför förtjänar de att bli lästa på nytt. Så här skrev Alkio:

"De äldre talar ständigt om jordbrukets dåliga avkastning, de knotar över ungdomens slöseri, alltid med en klandrande och hopplös ton i rösten. Ungdomen får härigenom ett intryck, som stöter den bort från hemmet av två skäl: tron på jordbrukets lönsamhet försvinner samtidigt med att lusten och viljan till ett mer s.k. lyxbetonat liv växer under inflytande av gnatet i hemmet. Landsbygdsandan ingjuts inte i ungdomarna i ett sådant konservativt hem -- --."

Ett dylikt tal har ännu i dag grund för sig. Vi vet alla, att jordbruket har svårigheter och att jordbruksbefolkningen, erkannerligen de mindre odlarna, lever i svåra ekonomiska omständigheter. Landsbygdsbefolkningens egen politiska representation gör allt för att på alla sätt förbättra landsbygdsbefolkningens villkor. Det skulle naturligtvis varken vara riktigt eller sanningsenligt om man, för att bibehålla tron på jorden bland landsbygdsbefolkningen, skulle skildra landsbygdens ekonomiska liv i rosenrött, ty en sådan förklaring skulle stå i strid med fakta. Men det är lika felaktigt att föräldrarna hemma gnatar över jordbrukets dåliga lönsamhet, ty det skapar i barnens mottagliga sinnen en bild av hopplöshet inför framtiden på landsbygden. Då en sådan ständig klagan över jordbrukets dåliga förhållanden många gånger sker i den uppenbara avsikten, att på grund därav kunna neka att ge de unga de pengar de nödvändigt behöver för någon nyttig utgift, så är klagomålets skadliga inverkan desto mera smittsam.

Också i de förhållanden, då jordbruksungdomen kommer att bo hemma och i synnerhet just i dessa förhållanden, är det viktigt, att de unga bibringas en landsbygdsanda, att de får förtroende för jordbruksyrkets framtid. Föräldrarna har i detta avseende en helt enkelt avgörande roll. Det är alldeles säkert, att man i hundratal kan räkna de ungdomar från landsbygden, som begivit sig till bosättningscentra för att skaffa sig sin utkomst på grund av den i hemmet rådande tråkiga och hopplösa stämningen. Denna omständighet har icke ägnats tillräcklig uppmärksamhet, då man talar om flykten från landsbygden. Föräldrarna skulle i stället vara skyldiga att se till, att de inte genom sitt eget uppträdande hemma jagar bort de unga från jordbruket och landsbygden.

MNL:s verksamhet har som sin ledande ide arbetet för att hålla kvar landsbygdens ungdom i deras fäders yrke. Det arbetet kan lyckas, om det inspireras av en fast optimism. Då bekymren för uppehället tynger hårt, känns det ofta svårt att bibehålla optimismen, men det är nödvändigt, det är oundgängligt att göra det. Man säger, att bristen och missnöjet varit orsak till många framsteg, och detta är naturligtvis sant. Men ingen ungdomsrörelse har dock gått framåt, om den icke kraftigt betonat optimismen och livstron. MNL är på rätt väg, då den med sin verksamhet strävar att visa landsbygdens ungdom, att den har framför sig en vacker framtid, ifall den bevarar tron på det av fäderna ärvda yrket och med alla nutida till buds stående medel utbreder upplysning, kunskap och trivsel bland dem, som bor på landsbygden.

Men föräldrarna måste hjälpa de unga i detta arbete. De skall icke oavbrutet tala om landsbygdslivets svårigheter, också om vartenda ord vore sant De måste ingjuta optimism och framtidstro i ungdomens sinnen. Då de unga med egna medel försöker öka och förkovra denna optimism inom sina egna led, måste föräldrarna stödja arbetet med råd och en sympatisk inställning.

MNL har ett omätligt vidsträckt verksamhetsfält på Finlands landsbygd. Dess verksamhet kommer att bli en ovärderlig andlig rikedom för tusentals förhoppningsfulla ungmör och ynglingar. Men den måste frimodigt förkunna sin livstro och den sunda livsglädjens evangelium.