EFTER ÅTERLÄMNANDET AV PORKALA

23. 9.1955 i HELSINGFORS

När dessa förhandlingar, som har förts i en hjärtlig anda och lett till ett lyckligt resultat, nu är avslutade, må det tillåtas mig att på den finländska delegationens vägnar säga några ord till tack. Vi visste av ett meddelande från Sovjetunionens regering redan när vi kom hit, vilka stora saker som här skulle överenskommas om, men den atmosfär i vilken dessa förhandlingar har förts har varit en glad överraskning för oss. Den har varit ett övertygande vittnesbörd om att mellan Finland och Sovjetunionen råder, utom fullkomlig jämbördighet, även fullkomligt inbördes förtroende. Ambassadör Lebedev sade en gång i Helsingfors till mig, att det kunde finnas bara två motiv för att Sovjetunionen frivilligt skulle avstå från marinbasen Porkala: antingen var Sovjetunionens regering och det sovjetiska folket galna eller också var Sovjetunionens folk starkt och litade på Finlands folk. Den som tror att Sovjetunionens regering är galen, saknar själv förnuft, och därför är det andra av de framförda motiven det riktiga. Jag försäkrar er att ni verkligen kan lita på Finlands folk.

De tal som har hållits, speciellt av marskalk Vorosjilov, regeringschef Bulganin och genneralsekreterare Chrustjev, och de samtal av privat natur vi finländare under dessa oförglömliga dagar har haft med Sovjetunionens ledande regeringsmedlemmar har övertygat oss om att det mellan Finland och Sovjetunionen inte finns och inte heller kommer att finnas något ärende, stort eller litet, som inte kan skötas genom vänskapliga förhandlingar på basen av inbördes förtroende och i bägge parternas intresse.

Vi finländare, mina kamrater och jag, har hittills uppriktigt drivit den goda viljans politik mellan Finland och Sovjetunionen närmast, hur skall jag uttrycka mig, av förnuftsskäl. Det har för oss varit den enda riktiga politiken, ty endast den har kunnat trygga våra nationella intressen. Ni tillåter väl att vi efter dessa dagar reviderar vår uppfattning. Er charmerande inställning till Finland har lett till att vi hädanefter kommer att driva den goda viljans politik inte bara med förnuftet utan också med hjärtat, för vi har fått se vilken öppen vänlighet Sovjetunionens ledande statsmäns inställning till Finland andas. Att regeringschef Bulganin i sitt tal i går särskilt betonade det självständiga Finland, dess rätt till suveränitet och dess rätt att självt sköta sina inre angelägenheter var inte något nytt för oss här närvarande, vi har varit väl medvetna om denna inställning, men det är utomordentligt viktigt därför, att de finländare, som in i det sista har ruvat över olyckliga historiska skeenden i det förgångna och därmed närt sin misstro, nu är tvungna att avskriva denna misstro. För de vänskapliga relationerna mellan Finland och Sovjetunionen har dessa förhandlingar varit riktningsgivande i lika hög grad som den 1948 ingångna vänskaps- och biståndspakten, utgående från vilken relationerna mellan Finland och Sovjetunionen hittills har utvecklats på ett så utomordentligt sätt. På Finlands delegations vägnar ber jag att få tacka Sovjetunionens delegation och speciellt dess ordförande, regeringschef Bulganin samt de sovjetiska medlemmarna av den blandade kommitte vi tillsatt och på basen av vars arbete vi under gårdagens förhandlingar fick till stånd en överenskommelse, som här har kunnat godkännas enhälligt. Särskilt ber jag att på den finländska delegationens vägnar få tacka Sovjetunionens ambassadör i Helsingfors Lebedev, som på ett oförlikneligt sätt har främjat tillkomsten av dessa fördrag. I honom har vi lärt oss se en uppriktig finlandsvän.

Med tanke på vilken oerhört stor betydelse återfåendet av Porkalaområdet har måste det sägas att alla vi finländare har orsak att känna den uppriktigaste tillfredsställelse och glädje över vad som skett. Majoriteten av vårt folk har också gett uttryck för sin tillfredsställelse över resultatet av överläggningarna i Moskva. Men med stor förvåning har man också kunnat konstatera, att det på vissa håll har visats en obegriplig retlighet och vresighet med anledning av det som uppnåtts. Det oväntade och nationellt sett betydelsefulla resultatet har liksom kommit i bakgrunden och i flera dagars tid har sekundära omständigheter, ja ovärdigt gyckel, dominerat debatten i vissa spalter. Vilken än orsaken till det dåliga humöret har varit, så bör det sägas, att man säkert också i utlandet med förvåning har följt med finländarnas reaktioner. Sakligt sett kan Finlands folk inte ha skäl till något annat än en stor tillfredsställelse, ett sådant jättesteg framåt som reglerandet av Porkala-frågan innebär för stärkandet av vårt lands ställning. Kring det resultatet borde vi ha kunnat samlas i full enighet.

Det har förts en häftig debatt om vems förtjänst det är att vår östpolitik har haft en så uppmuntrande framgång. Ingen har dock i dessa dagar velat förneka vår vördade presidents avgörande andel, även om för några veckor sedan en riksdagsman ville ha en utredning om vilken Paasikivis linje egentligen var, och en annan rentav förkunnade att den gentemot Ryssland förda politiken i de nya världspolitiska förhållandena var föråldrad och otidsenlig. I dessa medgångens tider är det viktigt att komma ihåg vilka svårigheter president Paasikivi hade när han som statsminister efter kriget hade att genomföra en ny politik för att i Sovjetunionen skapa förtroende för Finland. Det var en tung tid, men den lade grunden för den gradvisa uppkomsten av ett samförstånd. Då var det inte någon trängsel i de kretsar som stödde Paasikivis linje, vilket det tycks ha blivit efter återfåendet av Porkala. Och det var inte någon kamp om tätplatser när vänskaps- och biståndspakten slöts 1948. Ändå måste det sägas, att utan den pakten och det inbördes förtroende den skapade skulle inte heller de resultat vi nu gläder oss åt ha funnits.

Jag finner det enbart glädjande att alla medborgarkretsar anmäler sig som understödjare av den utrikespolitik president Paasikivi har fört, och jag är fast övertygad om att folkets breda lager uppriktigt stöder den. Vänskapen mellan Finland och Sovjetunionen bygger verkligen på folkens vilja att leva i evig fred och utveckla förtroendefulla grannskapsförhållanden.

Men när man i dessa dagar har tävlat om vilka kretsar som mest har understött den vänskapliga politiken gentemot Sovjetunionen, så vill jag rekommendera att man avblåser den tävlan nu. Låt oss börja en ny tävlan. Vårt nationella liv är inte avgjort med Porkalafrågan, och vänskapen mellan Finland och Sovjetunionen inte beroende av vad var och en säger sig hittills ha gjort för den. Vänskapen mellan Finland och Sovjetunionen bör också i fortsättningen utvecklas på basen av jämbördighet mellan länderna och ömsesidig uppskattning. Må olika samhällsgrupper hädanefter tävla om hur man bäst i framtiden skall kunna befästa relationerna mellan de bägge grannfolken. Ju vidare medborgarkretsar som är uppriktigt med i denna tävlan, ju mer det ömsesidiga förtroendet kan stärkas, desto bättre kan vi stabilisera vår politiska ställning och bevaka våra nationella livsintressen.

Det finns ännu en detalj som jag vill beröra. År 1953 meddelade sovjetregeringen att den var redo att underhandla om överlåtelse till Finland av rätten att disponera Saima kanal. På vårt håll undersöktes saken, men utlåtandena från ämbetsverk och ekonomiska organisationer var i allmänhet negativa. Eftersom det är ovedersägligt klart, att ett utnyttjande av kanalen är ekonomiskt fördelaktigt, fick åtminstone jag det intrycket att det var outredda politiska skäl som föranledde motståndet. Jag skulle önska, att frågan om rätten att använda Saima kanal utan dröjsmål togs upp på nytt, emedan jag tror att den förtroendefulla atmosfär som har rått under förhandlingarna i Moskva skulle komma myndigheter och ekonomiska organisationer i Finland att frångå sin misstro och sin motspänstighet. Öppnandet av Saima kanal är en ytterst viktig fråga för det ekonomiska livet i det vidsträckta Savolax och Nordkarelen.