Vanhoille ja sairaille sopivaa? : Omaishoitosopimus hoivan instrumenttina

Abstract

Recently the word ‘agreement’ has entered the vocabulary of the Finnish social welfare ad-ministration. Due to the growing number of elderly people and the decline in public spend-ing, new and cheaper ways of handling care for the elderly have been sought. Privatisation and deinstitutionalisation have taken place and the pluralism in care is now to a growing extent reaching the home. Since the 1990s, the municipalities have been making agreements with relatives and other intimates - spouses, parents, children, close friends - to take care of the elderly and the sick at home as part of the official system. Since 2006 support for informal care has been regulated by its own law.

These informal care agreements fall on the borderline between paid and unpaid care, private and public care and between private and public law. They are hybrids of private and public law yet unsuited to the legal concepts of either: informal care agreements do not eas-ily fit in with the ideas of contract law, labour law, consumer protection, tort law, procedural law or even social welfare law. Support for informal care also seems to be ill-placed among the European Union ideas on social welfare.

This study examines support for informal care from a legal perspective: explains what this kind of contractualism means to families, what the legal safeguards are, what kind of tools this system offers the families when problems arise and how useful they are, and deliberates on the duties and responsibilities of the municipality, the caregiver and the person who is being taken care of.

The informal care agreements do not provide proper safeguards for possible problems in informal care. The conventional idea of two parties in contract or tort law does not fit in with the tripartite reality of informal care – there are always three parties to it even though informal care contracts are concluded between the caregiver and the municipality only. Although the tools offered by public law even out the problems, guarantees of judicial redress are not always available. For example, in the event of abuse, the care receiver often cannot use the legal remedies offered, appeal for the nullification of any informal support decision, sue for damages or report an offence. Greater responsibility for the municipalities is recommended for the safety of both the care receiver and the caregiver.

It is also recommended that the chosen tool, the agreement, should be developed further according to the ideas of proactive law. Informal care agreements could be used more flexibly and creatively to make the lives of the elderly better – anticipating the risks in homecare and taking into account the needs of individual care receivers, individual caregivers, and individual families.

Hoivaa sopimuksella

Huoli kasvavasta hoivan tarpeesta ja hoivamenojen kasvusta on tehnyt perheiden sitoutta-misen hoivatyöhön entistä houkuttelevammaksi. Omaishoidon tuki on yksi esimerkki järjestelystä, jossa uudella tavalla sekoitetaan julkista ja yksityistä, palkallista ja palkatonta hoivaa ja samalla julkis- ja yksityisoikeudellisia välineitä. Virallisessa omaishoidossa vanhuksen, vammaisen tai sairaan hoivasta huolehditaan perheessä osana kunnan sosiaalihuoltoa. Omaishoidosta tehdään sopimus, jossa kunta sitoutuu tukemaan kotihoivaa palveluin ja maksamaan hoivatyöstä palkkion ja jossa hoitaja sitoutuu hoitamaan omaistaan. Vuodesta 2006 lähtien omaishoitoa on säännelty omalla lailla.

Mitä omaishoitosopimus tarkoittaa omaishoitoperheille?

Tutkimuksessa tarkastellaan omaishoitoa oikeudellisesta näkökulmasta: selvitetään, mitä vanhustenhuollon uusi sopimuksellisuus tarkoittaa omaishoitoperheille, mikä on omaishoitoperheen oikeusturva ja millaisia oikeudellisia välineitä omaishoitoperheille on tarjolla omaishoidon pulmatilanteissa, sekä arvioidaan noiden välineiden toimivuutta. Samalla pohditaan vastuunjakoa omaishoidon kolmen osapuolen -kunnan, hoitajan ja hoidettavan - välillä sekä sitä, miten ongelmiin voitaisiin ennakolta oikeudellisesti varautua.

Sopimaton omaishoito

Vaikka sopimus onkin yhä tavallisempi väline sosiaali- ja terveysturvaa järjestettäessä, sopimus kunnan ja perheen välillä on kuitenkin oikeudellisesti outo: omaishoitosopimus ei luontevasti sovi oikeudellisiin määrityksiin tai käsitteisiin, olipa kysymys sopimusoikeudesta, työoikeudesta, kuluttajaoikeudesta, vahingonkorvausoikeudesta, prosessioikeudesta tai edes sosiaalioikeudesta. Omaishoitoa on vaikea sovittaa myös EU:n käsityksiin sosiaaliturvasta.

Omaishoitosopimuksissa ei ole erityisesti varauduttu omaishoitotilanteiden ongelmiin. Sopimus- ja vahingonkorvausoikeudessa tavallinen kahden asianosaisen suhde ei istu omaishoidon kolmikantaan. Vaikka julkisoikeuden välineet ja mahdollisuus laajemmin ottaa huomioon omaishoidon kokonaisuus korjaavat tilannetta, hoidettavan heikko asema tekee mo-net olemassa olevista keinoista tyhjiksi. Hoidettava ei itse esimerkiksi kaltoinkohtelutapauksissa useinkaan voi käyttää tarjolla olevia välineitä – tehdä rikosilmoitusta, vaatia korvausta tai vaihtaa hoitomuotoa. Tutkimuksessa esitetään kunnalle nykyistä suurempaa vastuuta omaishoidon turvallisuudesta.

Yksilöllisiä omaishoitosopimuksia

Tutkimuksessa myös esitetään, että valittua välinettä, sopimusta, tulisi kehittää edelleen käyttämällä hyväksi ns. ennakoivan oikeusajattelun ideoita. Nykyistä yksilöllisemmät omaishoitosopimukset voisivat joustavammin ottaa huomioon tapahtuneet muutokset omaishoitoperheiden tilanteissa ja turvata omaishoidon onnistumisen.

Lämpat för äldre och sjuka? Avtal om närståendevård som instrument för äldreomsorg

Omsorg ordnas förutom med offentliga medel även allt oftare genom privaträttsliga avtal. Oron över den relativa ökningen av antalet äldre personer och de ökade vårdkostnaderna har gjort att mången ser vård av en närstående som ett lockande alternativ. Med stöd för närståendevård avses ett arrangemang där en äldre, funktionshindrad eller sjuk person vårdas i familjen inom ramen för den offentliga socialvården. Kommunen och anhörigvårdaren ingår då avtal om vården. I avtalet förbinder sig kommunen att stödja vården i hemmet genom att tillhandahålla vissa tjänster och genom att betala stöd för närståendevård. Vårdaren å sin sida förbinder sig att vårda den person som behöver vård. Närståendevården regleras i lagen om stöd för närståendevård, som trädde i kraft 2006.

Stöd för närståendevård är exempel på ett arrangemang där man på ett nytt sätt överskrider gränsen mellan offentligt och privat samt gränsen mellan avlönat och oavlönat vårdarbete och samtidigt kombinerar offentliga och privata rättsliga medel. Även om avtal blivit allt vanligare instrument när man ordnar social trygghet och hälso- och sjukvård, är likväl ett avtal mellan en kommun och en familj rättsligt sett främmande. Avtal om närståendevård passar inte automatiskt in i avtalsrättens, arbetsrättens, konsumenträttens, skadeståndsrättens, processrättens eller ens socialrättens juridiska begreppsvärld. Närståendevården hittar inte heller lätt sin plats i EU:s sociala trygghetssystem.

I undersökningen granskas närståendevården ur ett rättsligt perspektiv: vad innebär åldringsvårdens nya avtalsmässighet för familjerna, hurudant rättsskydd har familjerna, vilka rättsmedel står till buds för familjerna i tvister om vården och hur effektiva är dessa. Samtidigt dryftas ansvarsfördelningen mellan kommunen, vårdaren och den som vårdas samt frågan om hur man rättsligt kan förbereda sig på eventuella problem.

I avtalen om närståendevård nämns i allmänhet inget om hur man hanterar eventuella problem i vårdsituationen. I avtalsrätten och skadeståndsrätten är parterna vanligen två, i närståendevården är de alltid tre: kommunen, vårdaren och personen som vårdas. Trots att man med den offentliga rättens medel kan jämna ut situationen och beakta närståendevården som en helhet, kan den person som vårdas inte alltid hävda sin rätt. I synnerhet i situationer av familjevåld har den gamla eller sjuka svårt att använda till buds stående rättsliga medel, exempelvis polisanmäla vårdaren, kräva skadestånd eller byta vårdform. I undersökningen föreslås att kommunerna åläggs ett större ansvar än för närvarande i syfte att garantera en trygg närståendevård.

I undersökningen föreslås även att det valda instrumentet, avtalet, utvecklas vidare med utgångspunkt i den proaktiva juridikens idéer. Avtalen om närståendevård kunde bli mer individuella, så att de smidigare kan ta hänsyn till förändringar i de vårdande familjernas situation och garantera en trygg och lyckad närståendevård.