fi=316 Hoitotiede|sv=316 Vårdvetenskap|en=316 Nursing|
https://www.doria.fi:443/handle/10024/91673
2024-03-28T21:22:17ZIf not now, when? : Advance Care Planning in early-stage dementia care – a relationship-centered process
https://www.doria.fi:443/handle/10024/188597
If not now, when? : Advance Care Planning in early-stage dementia care – a relationship-centered process
Tetrault, Annika
Background: Dementia is a global issue of concern with the number of people living with dementia expected to double every two decades. The financial cost of caring for people with dementia aside, the human suffering of people with dementia and their family caregivers needs to be noted and alleviated. People with dementia are at times denied care in accordance with human rights and are not enabled to participate in care decision-making processes. The ethical complexities reach a higher level when the person has a dementia diagnosis and current laws and directives are not enough to guide healthcare professionals in providing care. Dementia affects decision-making capacity and the ability to foresee and plan for future events. A person in the end-stage of dementia is no longer able to make decisions for himself/herself and the family is often tasked with decision-making about end-of-life care. Advance Care Planning (ACP) can be a valuable way to alleviate suffering and improve quality of life for both people with dementia and family caregivers. ACP needs to be introduced while the person with dementia retains the capacity to participate.
Aim: This doctoral thesis aims to explore ACP in early-stage dementia and to present a model for the ACP process in early-stage dementia care.
Methods: This thesis is anchored in the pragmatism research paradigm as the overall aim of the study is to produce knowledge useful to all stakeholders and with the input of all stakeholders. For the first study, the scoping review method was used. The search identified six studies describing interventions aimed at people with dementia in the early phase of dementia. The second study was a qualitative interview study with an inductive approach and a semi-structured interview guide. Interviews with people with dementia (n=10) were conducted. During eight of the interviews, the person with dementia was accompanied by his/her spouse (n=8). The third study was a qualitative study with semi-structured focus group interviews conducted with dementia care professionals. Three focus group interviews with dementia nurses and geriatricians were conducted. The majority of professionals participating were registered nurses (n=13), geriatricians (n=2), one social worker, and one professional of applied gerontology. For both the second and the third study, field notes, observations, and reflections on the interviews were included as part of the material. In the second and the third study, the data material was analyzed using a modified version of the Qualitative Analysis Guide of Leuven.
Results: In study I, the scoping review identified six studies describing ACP interventions for early-stage dementia patients. A relatively wide range of intervention types are described in the studies. Most of the study participants (people with dementia and family caregivers) were affected in mostly positive ways and indicated satisfaction with the interventions used despite the significant differences between the interventions. The feeling of being listened to and engaged in the care planning seems to be of most importance, not the intervention design itself. The results from study II show that the views of people with dementia are characterized by a complex storyline involving tensions and movement within the themes of wants, beliefs, and levels of insight. Participants wanted to think about the future but also wanted to live in the here and now. The findings from study III describe the views of dementia nurses and geriatricians on ACP in dementia care. The participants expressed a generally positive view of ACP in dementia care, but at the same time held a number of views about favorable and unfavorable factors, which affect the conditions for conducting ACP.
Conclusions: In an abductive reasoning process, the results of the three studies were combined with the findings from previous studies and reflections on theoretical perspectives to present an ACP model for the Finnish early-stage dementia care context. A supportive structure allows for focusing on ACP in earlystage dementia through early detection and early ACP initiation while the person with dementia retains self-determination and decision-making capacity. The result of the supportive structure is relationship-centered care where relational autonomy supports self-determination and enhances dignity for all members of the triad. An undeveloped structure and inadequate resources contributes to factors that may lead to suffering related to care, missed care, and a loss of dignity. The suggested ACP model in early-stage dementia care demonstrates the practical need for resources, tools, and training. Further studies that include people with dementia in the early phase of the illness trajectory are important for the continued development and improvement of ACP in dementia care. Acknowledging the suffering of both the person being diagnosed with dementia and their family caregiver and balancing that recognition with a focus on positivity and the maintenance of quality of life, is a valuable skill of a dementia nurse. The development of that skill needs to be supported and further studied.; Bakgrund: Minnessjukdomar är en global utmaning. Antalet personer som lever med minnessjukdom förväntas fördubblas vartannat årtionde. Bortsett från de ekonomiska kostnaderna för att vårda personer med minnessjukdom behöver det mänskliga lidandet för personer med minnessjukdom och deras närstående uppmärksammas och lindringen av detta lidande betonas. Personer med minnessjukdom erhåller ibland inte vård enligt sina mänskliga rättigheter och ges inte möjlighet att delta i beslut angående sin vård. Den etiska komplexiteten når en högre nivå när personen har en minnessjukdomsdiagnos och där nuvarande lagar och direktiv inte är tillräckliga för att vägleda vårdpersonalen. Minnessjukdom påverkar beslutsförmågan och förmågan att förutse och planera för framtida händelser. En person i slutstadiet av minnessjukdom (demens) kan inte längre fatta beslut för egen del och familjen får då ofta i uppgift att fatta beslut om vården i livets slutskede. Föregripande vårdplanering / Advance Care Planning (ACP) kan vara ett värdefullt sätt att lindra lidande och förbättra livskvaliteten för både personer med minnessjukdom och närstående och borde introduceras medan personen med minnessjukdom fortfarande har förmåga att delta.
Syfte: Avhandlingens syfte är att utforska ACP vid minnessjukdom i ett tidigt skede av sjukdomen och att presentera en modell för ACP-processen vid vården i det tidiga skedet av sjukdomen.
Metod: Denna avhandling är förankrad i det pragmatiska forskningsparadigmet emedan det övergripande syftet med studien är att producera kunskap som är användbar för alla intressenter och med bidrag från alla intressenter. I den första studien användes metoden scoping review. Sökningen identifierade sex studier som beskrev interventioner riktade till personer med minnesjukdom i tidig fas av sjukdomen. Den andra studien var en kvalitativ intervjustudie med en induktiv ansats och en semistrukturerad intervjuguide. Intervjuer med personer med minnessjukdom (n=10) genomfördes. Under åtta av intervjuerna hade personen med minnessjukdom sällskap av sin make/maka (n=8). Den tredje studien var en kvalitativ studie med tre semistrukturerade fokusgruppsintervjuer som genomfördes med minnesskötare, minnesrådgivare, minneskoordinatorer och geriatriker. Majoriteten av deltagarna var legitimerade sjukskötare (n=13), geriatriker (n=2), en socialarbetare och en geronom. I både den andra och den tredje studien ingick fältanteckningar, observationer och reflektioner över intervjuerna i materialet. I den andra och den tredje studien analyserades datamaterialet med hjälp av en modifierad version av analysmetoden Qualitative Analysis Guide of Leuven.
Resultat: I studie I identifierade scoping review-översikten sex studier som beskriver ACP-interventioner för minnesklienter i tidigt skede av sjukdomen. Ett relativt brett spektrum av interventionstyper beskrivs i studierna. De flesta av studiedeltagarna (personer med minnessjukdom och närstående) påverkades på mestadels positiva sätt och uppgav att de var nöjda med de interventioner som användes trots de betydande skillnaderna mellan interventionerna. Känslan av att bli lyssnad på och engagerad i vårdplaneringen verkar vara av störst betydelse, inte själva interventionsdesignen. Resultaten från studie II visar att åsikterna hos personer med minnessjukdom kännetecknas av en komplex berättelse med spänningar och rörelser inom teman som önskningar, övertygelser och nivåer av insikt. Deltagarna ville tänka på framtiden men ville också leva här och nu. Resultaten från studie III beskriver vårdares och geriatrikers syn på ACP inom minnesvården. Deltagarna uttryckte en generellt positiv syn på ACP i minnesvården, men hade samtidigt ett antal åsikter om gynnsamma och ogynnsamma faktorer som påverkar förutsättningarna för att genomföra ACP.
Slutsatser: I en abduktiv resonemangsprocess kombinerades resultaten från de tre studierna med resultaten från tidigare studier och reflektioner över teoretiska perspektiv med syfte att presentera en ACP-modell för den finländska minnesvården i tidigt skede av sjukdom. En stödjande struktur gör det möjligt att fokusera på ACP vid minnessjukdom i tidig fas genom tidig upptäckt och tidig initiering av ACP medan personen med minnessjukdom behåller självbestämmandeförmåga och förmåga att fatta beslut. Resultatet av den stödjande strukturen är relations-centrerad vård där relationell autonomi stödjer självbestämmande och ökar värdigheten för alla medlemmar i vårdtriaden bestående av personen med minnessjukdom, närstående och minnesskötare/koordinator. En outvecklad struktur och otillräckliga resurser bidrar till faktorer som kan leda till lidande i samband med vård, utebliven vård och förlust av värdighet. Den föreslagna ACP-modellen för minnesvård i tidigt skede visar på det praktiska behovet av resurser, verktyg och utbildning. Fortsatta studier som inkluderar personer med minnessjukdom i den tidiga fasen av sjukdomsförloppet är viktiga för den fortsatta utvecklingen och förbättringen av ACP inom minnesvården. Att bekräfta lidandet hos både personen med minnessjukdomsdiagnos och dennes närstående och balansera denna bekräftelse med ett fokus på positivitet och upprätthållande av livskvalitet är en värdefull färdighet för en minnesskötare, -rådgivare, -koordinator. Utvecklingen av denna kompetens behöver stödjas och studeras ytterligare.; Taustaa: Muistisairaus on maailmanlaajuinen huolenaihe, sillä muistisairautta sairastavien ihmisten määrän odotetaan kaksinkertaistuvan joka toinen vuosikymmen. Väestön ikääntyminen aiheuttaa yhä suurempia taloudellisia ja sosiaalisia vaikutuksia. Muistisairautta sairastavien ihmisten hoidon taloudellisten kustannusten lisäksi on otettava huomioon muistisairautta sairastavien ihmisten ja heidän omaishoitajiensa inhimillinen kärsimys ja painotettava tämän kärsimyksen lievittämistä. Muistisairautta sairastavilta ihmisiltä evätään toisinaan ihmisoikeuksien mukainen hoito, eikä heille anneta mahdollisuutta osallistua hoitoa koskevaan päätöksentekoprosessiin. Eettiset ongelmat nousevat entistä korkeammalle tasolle, kun henkilöllä on muistisairausdiagnoosi, eivätkä nykyiset lait ja ohjeet riitä ohjaamaan terveydenhuollon ammattilaisia hoidon tarjoamisessa. Muistisairaus vaikuttaa päätöksentekokykyyn ja kykyyn ennakoida ja suunnitella tulevia tapahtumia. Muistisairauden loppuvaiheessa oleva henkilö ei enää kykene tekemään päätöksiä omasta puolestaan, ja perheelle annetaan usein tehtäväksi päättää elämän loppuvaiheen hoidosta. Ennakoiva hoitosuunnittelu (Advance Care Planning, ACP) voi olla arvokas keino lievittää kärsimystä ja parantaa elämänlaatua sekä muistisairaille ihmisille että omaishoitajille, ja se on otettava käyttöön niin kauan kuin muistisairastunut henkilö on vielä kykenevä osallistumaan siihen.
Tavoitteet: Tämän väitöskirjan tavoitteena on tutkia ACP:tä varhaisvaiheen muistisairauden hoidossa ja esittää malli ACP-prosessista varhaisvaiheen muistisairauden hoidossa.
Menetelmät: Tutkimuksen yleisenä tavoitteena on kaikkien sidosryhmien panoksella tuottaa kaikille sidosryhmille hyödyllistä tietoa. Ensimmäisessä tutkimuksessa käytettiin kartoittavaa katsausmenetelmää (scoping review). Haun avulla löydettiin kuusi tutkimusta, joissa kuvattiin muistisairaille henkilöille suunnattuja interventioita muistisairauden varhaisvaiheessa. Toinen tutkimus oli kvalitatiivinen haastattelututkimus, jossa käytettiin induktiivista lähestymistapaa ja puolistrukturoitua haastatteluohjetta. Tutkimuksessa tehtiin kymmenen haastattelua muistisairautta sairastavien henkilöiden kanssa. Kahdeksassa haastattelussa muistisairaan henkilön mukana oli hänen puolisonsa. Kolmas tutkimus oli kvalitatiivinen tutkimus, jossa tehtiin puolistrukturoituja fokusryhmähaastatteluja muistisairauden hoitoalan ammattilaisille. Kolme fokusryhmähaastattelua tehtiin muistihoitajien, muistikoordinaattorien ja geriatrien kanssa. Suurin osa osallistuneista ammattilaisista oli sairaanhoitajia (n=13), geriatreja (n=2), yksi sosiaalityöntekijä ja yksi geronomi. Sekä toisen että kolmannen tutkimuksen aineistoon sisällytettiin kenttämuistiinpanot, havainnot ja reflektointi. Toisessa ja kolmannessa tutkimuksessa aineisto analysoitiin käyttäen muunnettua versiota Qualitative Analysis Guide of Leuven-menetelmästä.
Tulokset: Tutkimuksessa I löydettiin kuusi tutkimusta, joissa kuvattiin varhaisvaiheen muistipotilaille suunnattuja ACP-interventioita. Tutkimuksissa kuvailtiin suhteellisen monenlaisia interventiotyyppejä. Useimmat tutkimukseen osallistuneet (muistisairautta sairastavat ja omaishoitajat) olivat kokeneet intervention enimmäkseen myönteisesti, vaikka interventioiden välillä oli merkittäviä eroja. Tunne kuulluksi tulemisesta ja osallistumisesta hoidon suunnitteluun näyttää olevan tärkeintä, ei niinkään itse interventiosuunnitelma. Tutkimuksen II tulokset osoittavat, että muistisairautta sairastavien ihmisten näkemyksille on ominaista monimutkainen tarinankerronta, johon liittyy jännitteitä ja liikettä toiveiden, uskomusten ja ymmärryksen teemojen sisällä. Osallistujat halusivat ajatella tulevaisuutta, mutta halusivat myös elää tässä ja nyt. Tutkimuksen III tuloksissa kuvataan muistihoitajien ja geriatrien näkemyksiä ACP:stä muistihoidossa. Osallistujat ilmaisivat yleisesti ottaen myönteisen näkemyksen ACP:stä muistihoidossa, mutta samalla heillä oli useita näkemyksiä tekijöistä, jotka vaikuttavat ACP:n toteuttamisen edellytyksiin.
Johtopäätökset: Tutkimusten tulokset yhdistettiin abduktiivisessa päättelyprosessissa aiempien tutkimusten tuloksiin ja teoreettisten näkökulmien pohdintaan, jotta voitiin esittää ACP-malli suomalaisen varhaisvaiheen muistihoitokontekstiin. Mallin tarjoama rakenne mahdollistaa keskittymisen ACP:hen varhaisvaiheen muistisairauden hoidossa varhaisen havaitsemisen ja varhaisen ACP:n aloittamisen kautta, kun muistisairaalla henkilöllä vielä on itsemääräämisoikeutensa ja päätöksentekokykynsä. Mallin tuloksena on ihmissuhdekeskeinen hoito, jossa suhteellinen autonomia tukee itsemääräämisoikeutta ja lisää muistisairaan henkilön, hänen omaishoitajansa ja muistihoitajan/muistikoordinaattorin ihmisarvoa. Puutteellinen ACP-prosessi ja riittämättömät resurssit edistävät tekijöitä, jotka voivat johtaa hoitoon liittyvään kärsimykseen, hoidon laiminlyöntiin ja ihmisarvon menettämiseen. Ehdotettu ACP-malli muistisairauden varhaisvaiheen hoidossa osoittaa, että resursseja, välineitä ja koulutusta tarvitaan käytännössä. Lisätutkimukset, joissa muistisairautta sairastavat henkilöt ovat mukana sairauden varhaisessa vaiheessa, ovat tärkeitä, jotta ACP:n kehittämistä muistihoidossa voidaan jatkaa. Sekä muistisairautta sairastavan henkilön, että hänen omaishoitajansa kärsimyksen tunnustaminen ja elämänlaadun ylläpitämiseen keskittymisellä on tärkeä kompetenssi muistihoitajille ja koordinaattoreille. Tämän kompetenssin kehittämistä on tuettava ja tutkittava edelleen.
2024-02-23T09:32:58ZOccupational self-efficacy among ageing workers : A resource for a full working life
https://www.doria.fi:443/handle/10024/187961
Occupational self-efficacy among ageing workers : A resource for a full working life
Wallin, Stina
Background: Occupational self-efficacy refers to workers’ beliefs in their own capabilities to successfully perform tasks related to their occupational domain. Self-efficacy determines how people act in different situations and persevere in the face of obstacles. Retaining ageing workers longer in their working lives has become a major concern due to increasing shortage of work staff. Work ability is important for ageing workers, since it predicts longer working lives, and declining work ability among ageing workers is often caused by difficulties in adapting work-related changes to changes in individual resources. To have longer working lives, workers must also be motivated to work. Occupational selfefficacy is crucial for adapting to changes in one’s working life and meeting job demands and is positively related to work motivation. However, occupational self-efficacy has been less studied among ageing workers.
Aim: The overall aim of this thesis is to explore and deepen the understanding of occupational self-efficacy as a resource for a full working life among ageing workers. An additional aim is to explore the relationships between occupational self-efficacy for a full working life, work ability and work motivation.
Methods: A convergent mixed methods design was applied in this thesis. Quantitative and qualitative data were concurrently collected in 2018 using a cross-sectional survey (n = 359). The included samples of ageing workers, that is workers aged 45 years and older, consisted of home care workers and engineers. The questionnaire included validated and reliable measuring scales (the Work Ability Index, the Occupational Self- Efficacy Scale – Short Form, and the Utrecht Work Engagement Scale), and four open-ended questions concerning what positively and negatively affects occupational self-efficacy for a full working life and work motivation. Quantitative and qualitative data were of equal importance and were integrated into the aim, data analysis, results, and discussion. In Study I, binary logistic regression was performed to examine the relationships between work ability, occupational self-efficacy, and work engagement. In Studies II and III, a mixed methods design with a qualitative to quantitative approach was used to analyse the collected data from the participants. First, the qualitative data was analysed separately for each open-ended question and separately for home care workers and engineers using an inductive manifest content analysis. The qualitative analyses were based on 1,634 utterances from the participants about what positively and negatively affects their occupational self-efficacy for a full working life, and 1,937 utterances about what positively and negatively affects their work motivation. Next, the findings were integrated by transforming the qualitative data into quantitative data to examine which of the emerged aspects were most prominent. The integrated results from home care workers and engineers were further compared with each other and finally merged and compared in a joint display for final interpretation.
Results: The findings in Study I showed statistically significant relationships between work ability, occupational self-efficacy, and work engagement. Higher occupational self-efficacy was more often related to higher work ability. According to Studies II and III, the most prominent aspects of occupational selfefficacy for a full working life were health, and working conditions (physical, mental, social, and organisational) that eventually affect health either positively or negatively. Meaningfulness of work, intrinsic motivation, competence, and private life were also vital aspects. Similarly, the most prominent aspects of work motivation were working conditions, stimulating and meaningful work, and competence. Health declines and high workloads that threaten health seemed to decrease work motivation to a higher degree than good health improved it. The findings were mostly similar for both home care workers and engineers, despite their differences in work content, work challenges, work context, education, and gender. The integration showed that most of the key findings for occupational self-efficacy for a full working life, work motivation and the work ability model used in this thesis (the Work Ability House) were mostly consistent. Meaningfulness of work, private economy, and upcoming retirement expand the Work Ability House model.
Conclusion: The main findings of this thesis emphasise the value of occupational self-efficacy as a resource for ageing workers’ full working life. The main areas that need to be considered to improve occupational self-efficacy for a full working life are primarily health, and working conditions that eventually affect health, as well as meaningfulness of work, intrinsic motivation, and competence. The findings suggest that there is also a need to reflect on individual essential work-related health issues at a deeper level, as well as reflect on the meaningfulness of work, and what enhances both, in order to support the movement towards a perceived better health and work ability for a full working life. This includes reflecting on and supporting the emerged aspects of occupational self-efficacy for a full working life in relation to the four sources of self-efficacy belief development according to the Bandura’s theory: mastery experiences, vicarious experiences, verbal persuasion, and coping with physiological and affective states. These deeper reflections should be undertaken by the workers themselves, close supervisors and employers, as well as occupational health and HR professionals, to promote long working lives.; Bakgrund: Arbetsrelaterad self-efficacy definieras som arbetstagares tilltro till egen förmåga (på svenska även självförmåga) att framgångsrikt klara av aktiviteter inom sitt arbetsområde. Self-efficacy beskriver hur människor agerar i olika situationer och hur de uthärdar när de möter hinder. Det är angeläget att äldre arbetstagare hålls längre kvar i arbetslivet på grund av en ökande brist på arbetskraft. Arbetsförmåga predicerar längre arbetsliv. Försämringar av arbetsförmåga hos äldre arbetstagare orsakas ofta av svårigheter att anpassa arbetsrelaterade förändringar till förändringar i de individuella resurserna. För att längre arbetsliv ska vara möjligt bör arbetstagare också vara motiverade att arbeta. Arbetsrelaterad self-efficacy har visat sig vara betydelsefull för lyckad anpassning sig till nutida föränderliga arbetsliv, för att möta arbetskrav och för arbetsmotivation. Trots detta är arbetsrelaterad self-efficacy hos äldre arbetstagare relativt lite undersökt.
Syfte: Det övergripande syftet med denna doktorsavhandling är att undersöka och fördjupa förståelsen av äldre arbetstagares arbetsrelaterade self-efficacy som en resurs för att nå ett helt arbetsliv och att utforska sambandet mellan arbetsrelaterad self-efficacy till att nå ett helt arbetsliv, arbetsförmåga och arbetsmotivation.
Metoder: I avhandlingen tillämpades en konvergent mixad metoddesign (mixed methods). Det kvantitativa och kvalitativa datamaterialet samlades in vid samma tillfälle år 2018 med hjälp av ett frågeformulär (n = 359). Det inkluderade urvalet av äldre arbetstagare, dvs. 45 år och äldre, bestod av hemvårdare och ingenjörer. Frågeformuläret omfattade de validerade och reliabla mätskalorna Arbetsförmågeindex, Occupational Self Efficacy Scale - Short Form och Utrecht Work Engagement Scale samt fyra öppna frågor om vad som inverkar positivt och negativt på arbetsrelaterad self-efficacy till att nå ett helt arbetsliv och på arbetsmotivation. Både det kvantitativa och kvalitativa datamaterialet var av lika stor betydelse och integrerades i syfte, dataanalys, resultat och diskussion. I studie I användes logistisk regressionsanalys för att undersöka sambandet mellan arbetsförmåga, arbetsrelaterad self-efficacy och arbetsengagemang. Studierna II och III hade en mixad metoddesign med ett kvalitativt till kvantitativt tillvägagångssätt. Initialt analyserades det kvalitativa datamaterialet separat för hemvårdare och ingenjörer samt för varje öppen fråga med hjälp av induktiv manifest innehållsanalys. De kvalitativa analyserna baserades på 1634 yttranden från deltagarna om vad som positivt och negativt påverkar deras arbetsrelaterade self-efficacy till att nå ett helt arbetsliv och 1937 yttranden om vad som positivt och negativt påverkar deras arbetsmotivation. Därefter integrerades resultaten genom att transformera de kvalitativa analysresultaten till kvantitativa data för att undersöka vilka aspekter som var de mest framträdande. De integrerade resultaten från hemvårdare och ingenjörer jämfördes ytterligare med varandra och sammanslogs slutligen till en ny helhet där resultaten från alla tre delstudier jämfördes för en slutlig tolkning.
Resultat: Resultaten i studie I visade ett statistiskt signifikant samband mellan arbetsförmåga, arbetsrelaterad self-efficacy och arbetsengagemang. Högre arbetsrelaterad self-efficacy hade samband med bättre arbetsförmåga. Studierna II och III visade att de mest framträdande aspekterna för arbetsrelaterad selfefficacy till att nå ett helt arbetsliv var hälsa och arbetsförhållanden vilka småningom påverkar hälsan endera positivt eller negativt. Dessutom var meningsfullhet i arbetet, inre motivation och kompetens betydande aspekter. Mest framträdande för arbetsmotivation var likaså arbetsförhållanden, stimulerande och meningsfullt arbete samt kompetens. Försämrad hälsa och hög arbetsbelastning som hotar hälsan verkade minska arbetsmotivationen i högre grad än vad en god hälsa förbättrade den. Resultaten var överlag lika för både hemvårdarna och ingenjörerna trots skillnader i arbetsinnehåll, arbetskrav, arbetskontext, utbildning och kön. Integrationen visade att de huvudsakliga resultaten för arbetsrelaterad self-efficacy till att nå ett helt arbetsliv, arbetsmotivation och den modell för arbetsförmåga som användes i avhandlingen (Arbetsförmågehuset) var mestadels överensstämmande. Meningsfullhet i arbetet, privatekonomi och förestående pensionering utvidgar modellen Arbetsförmågehuset.
Slutsatser: De huvudsakliga resultaten i denna avhandling understryker betydelsen av arbetsrelaterad self-efficacy som en viktig resurs för att äldre arbetstagare ska kunna arbeta ett helt arbetsliv. Hälsa och arbetsförhållanden som påverkar hälsan är de betydelsefullaste områdena för att förbättra arbetsrelaterad self-efficacy till att nå ett helt arbetsliv. Meningsfullhet i arbetet, inre motivation och kompetens är likaså av stor betydelse. Resultaten indikerar ett behov av att reflektera för individen betydelsefulla arbetsrelaterade hälsofrågor på djupare nivåer och arbetets meningsfullhet, samt vad som förstärker dem, för att stödja arbetstagaren att röra sig mot en bättre upplevd hälsa och arbetsförmåga för ett helt arbetsliv. Detta inbegriper att reflektera över och stödja de framkomna aspekterna för arbetsrelaterad self-efficacy till ett helt arbetsliv utifrån de fyra källor som enligt Banduras teori utvecklar self-efficacy (tidigare erfarenheter, observation av andra, verbal övertalning samt hantering av fysiska och psykiska reaktioner). I ett aktivt arbete för att främja långt arbetsliv bör såväl arbetstagaren själv som närmaste ledare, arbetsgivare samt personal inom företagshälsovård och HR företa dessa djupare reflektioner.; Tausta: Ammatillisella minäpystyvyydellä tarkoitetaan työntekijöiden luottamusta omiin kykyihinsä suoriutua onnistuneesti heidän ammattialaansa liittyvistä työtehtävistä. Minäpystyvyys selittää, miten ihmiset toimivat erilaisissa tilanteissa ja kestävät esteiden edessä. Ikääntyvien työntekijöiden pitämisestä mukana työelämässä pidempään on tullut suuri huolenaihe nykyisessä jatkuvasti muuttuvassa työelämässä, jossa henkilöstöpula lisääntyy. Työkyky on tärkeää ikääntyville työntekijöille, koska se ennustaa pidempää työuraa. Ikääntyvien työntekijöiden työkyvyn heikkeneminen johtuu usein vaikeuksista mukauttaa työhön liittyviä muutoksia yksilön voimavarojen muutoksiin. Jotta työura pitenisi, työntekijän on myös oltava motivoitunut työskentelemään. Ammatillinen minäpystyvyys on tärkeää työelämän muutoksiin sopeutumisessa, työn vaatimuksiin vastaamisessa ja positiivisessa yhteydessä työmotivaatioon. Ammatillista minäpystyvyyttä on kuitenkin tutkittu suhteellisen vähän ikääntyvien työntekijöiden keskuudessa.
Tavoitteet: Tämän väitöstutkimuksen yleisenä tavoitteena on tutkia ja syventää ymmärrystä ammatillisesta minäpystyvyydestä täyden työuran voimavarana ikääntyvien työntekijöiden kontekstissa. Lisäksi tavoitteena on tutkia täyden työuran ammatillisen minäpystyvyyden, työkyvyn ja -motivaation välisiä suhteita.
Menetelmät: Tässä väitöstutkimuksessa käytettiin konvergenttia monimenetelmätutkimusta (convergent mixed methods). Kvantitatiivinen ja kvalitatiivinen aineisto kerättiin samanaikaisesti vuonna 2018 poikkileikkaustutkimuksella (n =359). Mukana olleiden ikääntyvien työntekijöiden, eli 45-vuotiaiden ja sitä vanhempien työntekijöiden, otokset koostuivat kotihoidon työntekijöistä ja insinööreistä. Kyselylomakkeeseen sisältyivät validoidut ja luotettavat arviointimenetelmät Työkykyindeksi, Occupational Self- Efficacy Scale - Short Form ja Utrecht Work Engagement Scale sekä neljä avointa kysymystä, jotka koskivat sitä, mikä vaikuttaa myönteisesti tai kielteisesti ammatilliseen minäpystyvyyteen täyden työuran ja työmotivaation kannalta. Kvantitatiiviset ja kvalitatiiviset tiedot olivat yhtä tärkeitä, ja ne yhdistettiin tavoitteessa, tietojen analysoinnissa, tuloksissa ja keskustelussa. Tutkimuksessa I suoritettiin binäärinen logistinen regressioanalyysi työkyvyn, ammatillisen minäpystyvyyden ja työn imun välisen suhteen tutkimiseksi. Tutkimuksissa II ja III suoritettiin erikseen monimenetelmätutkimus, jossa käytettiin kvalitatiivista ja kvantitatiivista lähestymistapaa kotihoidon työntekijöiden ja insinöörien tulosten analysoimiseksi. Ensin kunkin avoimen kysymyksen laadullinen aineisto analysoitiin erikseen kotihoitajille ja insinöörille manuaalisesti kvalitatiivisen induktiivisen manifestinen sisällönanalyysin avulla. Laadulliset analyysit perustuivat 1634 ilmaisuun siitä, mikä vaikuttaa myönteisesti tai kielteisesti heidän ammatilliseen minäpystyvyyteensä täyteen työuraan, ja 1937 ilmaisuun siitä, mikä vaikuttaa myönteisesti tai kielteisesti heidän työmotivaatioonsa. Seuraavaksi tulokset integroitiin muuttamalla laadullinen aineisto määrälliseksi aineistoksi, jotta voitiin tutkia, mitkä esiin tulleista näkökohdista olivat merkittävimpiä. Kotihoidon työntekijöiden ja insinöörien integroituja tuloksia verrattiin sen jälkeen toisiinsa, ja lopuksi ne yhdistettiin ja vertailtiin yhdistetyssä taulukossa lopullista tulkintaa varten.
Tulokset: Tutkimuksen I tulokset osoittivat tilastollisesti merkittävän yhteyden työkyvyn, ammatillisen minäpystyvyyden ja työn imun välillä. Korkeampi ammatillinen minäpystyvyys oli useammin yhteydessä korkeampaan työkykyyn. Tutkimusten II ja III mukaan täyden työuran kannalta ammatillisen minäpystyvyyden merkityksellisimmät tekijät olivat terveys ja työolot, jotka lopulta vaikuttavat terveyteen joko myönteisesti tai kielteisesti. Lisäksi työn mielekkyys, sisäinen motivaatio ja pätevyys olivat tärkeitä näkökohtia. Vastaavasti työmotivaation merkittävimmät tekijät olivat työolot, innostava ja mielekäs työ sekä pätevyys. Terveyden heikkeneminen ja terveyttä uhkaava suuri työmäärä näyttivät vähentävän työmotivaatiota enemmän kuin hyvä terveys sitä paransi. Tulokset olivat enimmäkseen samankaltaisia sekä kotihoidon työntekijöiden että insinöörien kohdalla, vaikka työn sisältö, työn haasteet, työympäristö, koulutus ja sukupuoli erosivat toisistaan. Suurin osa kaikkien tutkimusten keskeisistä havainnoista on yhteneväisiä ja perustavanlaatuisia näkökohtia sekä täyteen työuraan liittyvän ammatilliseen minäpystyvyyteen, työmotivaatioon että valittuun työkykymalliin liittyen. Työn mielekkyys, yksityistalous ja tuleva eläkkeelle siirtyminen laajentavat olemassa olevaa Työkykytalon mallia.
Johtopäätökset: Tämän tutkielman tärkeimmät tulokset korostavat ammatillista minäpystyvyyttä ikääntyvien työntekijöiden täyden työuran voimavarana. Tärkeimmät alueet, jotka on otettava huomioon ammatillisen minäpystyvyyden parantamiseksi täyttä työuraa varten, ovat ennen kaikkea terveys ja siihen vaikuttavat työolot, työn mielekkyys, sisäinen motivaatio ja pätevyys. Tulokset osoittavat, että on tarpeen pohtia yksilöllisiä olennaisia työhön liittyviä terveysasioita syvemmällä tasolla sekä työn mielekkyyttä, ja sitä, mikä niitä parantaa, jotta voidaan tukea kulkua kohti koettua parempaa terveyttä ja työkykyä. Tähän kuuluu myös ammatillisen minäpystyvyyden esiin tulleiden näkökohtien pohtiminen ja tukeminen täysipainoisen työelämän kannalta suhteessa Banduran teorian neljään lähteeseen, jotka kehittävät minäpystyvyyttä (aiemmat kokemukset, mallioppiminen, verbaalinen suostuttelu sekä fyysisten ja psykologisten reaktioiden hallinta). Työntekijöiden itsensä, lähiesihenkilöiden, työnantajien sekä työterveyshuollon- ja henkilöstöhallinnon ammattilaisten olisi aktiivisesti ryhdyttävä näihin syvällisempiin pohdintoihin pitkien työurien edistämiseksi.
2023-10-20T08:51:20ZCaring in Creative Writing
https://www.doria.fi:443/handle/10024/187837
Caring in Creative Writing
Sandbäck Forsell, Johanna
Aim: The aim of this research is to gain a deeper understanding about caring in creative writing in relation to human becoming and life.
Methods: The research design is qualitative and conducted with a hermeneutic approach. The thesis consists of four studies that build upon each other. Thus, the used research questions have been developed from the understanding that is created during the research process as it progresses. The first study is a case study focused on caring in creative writing. The second study uses e-forms and a diary design with a focus on human becoming in the process of writing creatively, where the participants are 19 in total. The third study explores the human being’s understanding of life in the aftermath of writing creatively through change in life. The material consists of unsolicited written narratives by three writers. The works convey experiences of hardship in life and creative writing as a way to handle life in times of pressure. The fourth study has an interest in temporality and creative writing, and the material consist of written accounts by seven hobby writers.
Results: The findings show caring in creative writing as caring in relation to oneself, caring in relation to the world one lives in, and caring in relation to one’s time perspective in life (study 1). Creative writing is found to aid human becoming as an act of emotional reactions and release and as a key to self-understanding and growth (study 2). The findings show the human being’s understanding of life as a humble stance towards the changefulness of life after writing creatively through forced change (study 3). Furthermore, the findings also show caring as temporal turns in creative writing (study 4). The results from the four studies are interpreted and the knowledge formation is presented as four abductive assumptions concerning caring in relation to human becoming and life.
Conclusion: Creative writing provides opportunities for caring for a writing human being as caring influences personal growth and life attitude. Caring entails courageous movement in human becoming and life. Caring also entails being authentic in relation to human becoming and life. Caring is an exchange of gratitude and a humble approach towards human becoming and life. Caring also entails freedom in creating wholeness in human becoming and life.; Syfte: Syftet är att erhålla fördjupad förståelse om vårdande i kreativt skrivande i relation till människans tillblivelse och liv.
Metoder: Forskningsdesignen är kvalitativ med ett hermeneutiskt närmelsesätt. Avhandlingen är uppbyggd av fyra studier som bygger på varandra. Forskningsfrågorna har således utvecklats utgående från den förståelse som skapats medan forskningsprocessen framskridit. Den första studien är en fallstudie med fokus på vårdande i kreativt skrivande. I den andra studien används e-formulär och dagboks design, informanterna är 19 totalt. Studie tre utforskar människans livsförståelse efter en livsomvälvande förändring som hen skrivit sig igenom. Materialet består av publicerade verk av tre författare. Verken förmedlar erfarenheter av svårigheter i livet och kreativt skrivande som ett sätt att hantera prövningar i livet. Den fjärde studien har ett intresse för temporalitet och kreativt skrivande, och materialet består av skrivna skildringar av sju hobby skribenter.
Resultat: Resultatet visar på vårdande i relation till en själv, vårdande i relation till världen som man lever i och vårdande i relation till tidsperspektivet i det egna livet (studie 1). Kreativt skrivande främjar mänsklig tillväxt genom en akt av känslomässiga reaktioner och förlösning, samt som en nyckel till självförståelse och tillväxt (studie 2). Resultatet visar på en livsförståelse som en ödmjuk hållning gentemot livets föränderlighet efterförloppet av att ha skrivit kreativt genom tvingad livsförändring (studie 3). Dessutom visar resultatet vårdande som temporala vändningar i kreativt skrivande (studie 4). De fyra studiernas resultat har tolkats och kunskapen formulerats i fyra abduktiva antaganden om vårdande i relation till mänsklig tillväxt och livet.
Konklusion: Kreativt skrivande ger möjligheter för vårdande för en människa för vårdande inverkar på personlig tillväxt och hållningen till livet. Vårdande innebär att erfara mod i sin tillblivelseprocess och livet. Vårdande innebär även autenticitet i relation till sin tillblivelseprocess och livet. Vårdande är ett utbyte av tacksamhet gentemot livet och en ödmjuk hållning till dess föränderlighet i samband med sin tillblivelseprocess och livet. Vårdande innebär även frihet i att skapa enhetlighet i sin tillblivelseprocess och livet.
2023-09-19T11:01:43ZFrom Broken to Whole Human Being : Suffering, Health and Caring After Religious Disaffiliation
https://www.doria.fi:443/handle/10024/186581
From Broken to Whole Human Being : Suffering, Health and Caring After Religious Disaffiliation
Björkmark, Maria
Aim: Religious disaffiliation, leaving a religious community, may under certain circumstances lead to significant changes in an individual’s life. The overall aim of this caring science thesis was to increase the understanding of the implications of religious disaffiliation for a human being's life and health and what constitutes caring in this life situation.
Methods: This thesis is a compilation of three studies where the entire thesis, including the three studies, all have a hermeneutical approach. In studies 1 and 2, the material consists of in-depth interviews with 18 participants who had left various religious communities in Finland. The interviews were conducted during April – August 2018. The aim of study 1 was to gain a comprehensive understanding of individuals’ subjective experiences after leaving a high-cost religious group and how these experiences had affected their lives. The aim of study 2 was to gain a deeper understanding of the suffering that human beings may endure after religious disaffiliation. The data analyses in studies 1 and 2 were conducted through two separate qualitative thematic analyses according to Braun & Clarke (2006, 2017). The aim of study 3 was to gain a deeper understanding of what is caring for a client after religious disaffiliation, from the perspective of care professionals. In study 3, semi-structured interviews were conducted with nine participants at two health care organizations in Western Finland, during November and December 2020. These participants were care professionals working within both inpatient and outpatient psychiatric services. This material was analyzed through a qualitative content analysis according to Graneheim and Lundman (2004).
Results: The results of study 1 show that religious disaffiliation is a life change that may greatly affect the life of an individual. After disaffiliating from a high cost religious group an individual may experience fear, guilt, sorrow, pain, loss and even suffering on an existential level. However, life may also include several positive aspects, such as experiences of joy, freedom, relief, gratitude and empowerment. These experiences may have consequences for the individual’s well-being and health. The results of study 2 reveal that life after religious disaffiliation includes various forms of suffering of life. Suffering of life was described as: Pain and sorrow over being rejected, Overwhelmed by guilt and shame, Living in constant fear of both life and death and Humiliated as a human being. Ultimately, suffering of life refers to the violation of a human being's dignity. The results of study 3 demonstrate that caring for a client after religious disaffiliation, from the perspective of care professionals, is described as clients having someone who walks beside them, part of the way. The results are presented in five categories: To be part of a relationship based on trust and safety, To receive confirmation of one’s experiences, To encounter understanding of how disaffiliation has affected one’s life, To be supported as a broken human being and To receive guidance in finding a new direction in life. The relationship between client and caregiver may be the only one where the client can feel seen, listened to and accepted as a unique person. Understanding the suffering and health of a human being calls for a care professional's holistic view and caring for the whole human being, including spiritual dimensions.
A theoretical model, based on the results of the included studies, illustrates the comprehensive understanding of suffering, health and caring after religious disaffiliation. Health means that the human being experiences wholeness in body, soul and spirit. When the human being experiences suffering after religious disaffiliation this wholeness may be disrupted. The human being may experience brokenness and longing for belonging, which may lead to health problems and a need to seek help and support from care professionals. Clients who seek help for their suffering need to be encircled by caring. The model illustrates how caring can be implemented by care professionals through various expressions of caring. Through caring, the client’s healing can begin and the wholeness, which has been disrupted, can be restored.
Conclusions: This thesis is novel research and consists of explorative studies, as religious disaffiliation has not previously been studied from a caring science or nursing science perspective. Disaffiliation from a high-cost religious group may lead to significant changes and challenges in an individual’s life, and clearly requires strength and courage. At first, one may experience living between two different worlds, being an outsider in a new world and not belonging anywhere. However, leaving the religious group may also entail several positive aspects in life and lead to beneficial changes and health. Life after leaving a religious group can be described as living in a movement back and forth between difficulties and well-being. Eventually, when one regains "foothold", life takes a new, positive direction.
The results of this thesis indicate that clients who have experienced loneliness, rejection and outsidership need someone who walks beside them and shares some of their burden. Understanding a client’s suffering and health requires that the care professional has a holistic view and cares for the whole human being. Caring entails supporting clients who are broken human beings on their road towards wholeness. Training and education for care professionals are essential when striving to increase knowledge about religious disaffiliation and related subjects.
Through caring science, particularly the concepts of Katie Eriksson's theory of caritative caring, it has also been possible to identify and contribute to the understanding of suffering, health and caring in the context of religious disaffiliation. The results of the thesis contribute with an understanding of suffering on an ontological and existential level.; Syfte: Att lämna ett religiöst samfund kan under vissa omständigheter leda till betydande förändringar i en människas liv. Det övergripande syftet med denna vårdvetenskapliga avhandling var att öka förståelsen för implikationerna av att lämna ett religiöst samfund för en människas liv och hälsa och vad som är vårdande i denna livssituation.
Metoder: Denna avhandling är en sammanställning av tre studier där hela avhandlingen, inklusive de tre delstudierna, alla har ett hermeneutiskt förhållningssätt. I studie 1 och 2 består materialet av djupintervjuer med 18 deltagare som lämnat olika religiösa samfund i Finland. Intervjuerna genomfördes under april – augusti 2018. Syftet med studie 1 var att få en övergripande förståelse för människors subjektiva upplevelser efter att ha lämnat en religiös grupp som ställer höga krav på och villkor för sina medlemmar (en s.k. high-cost religious group) och hur dessa upplevelser hade påverkat deras liv. Syftet med studie 2 var att få en djupare förståelse för det lidande som människor kan erfara efter att ha lämnat ett religiöst samfund. Dataanalyserna i studie 1 och 2 genomfördes genom två separata kvalitativa tematiska analyser enligt Braun & Clarke (2006, 2017). Syftet med studie 3 var att få en djupare förståelse för vad som är vårdande (caring) för en klient efter att hen lämnat ett religiöst samfund, ur vårdpersonalens perspektiv. Inom ramen för studie 3 genomfördes semistrukturerade intervjuer med nio deltagare vid två hälso- och sjukvårdsorganisationer i Västra Finland, under november och december 2020. Dessa deltagare var vårdpersonal som arbetade inom både psykiatrisk öppenvård och avdelningsvård. Detta material analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004).
Resultat: Resultaten av studie 1 visar att det att en människa lämnar ett religiöst samfund är en livsförändring som i hög grad kan påverka hens liv. Efter att ha lämnat ett religiöst samfund kan en människa uppleva rädsla, skuld, sorg, smärta, förlust och till och med lidande på en existentiell nivå. Livet kan emellertid också innehålla flera positiva aspekter, såsom upplevelser av glädje, frihet, lättnad, tacksamhet och styrka. Dessa upplevelser kan få konsekvenser för människans välbefinnande och hälsa.
Resultaten av studie 2 påvisar att livet efter att man lämnat ett religiöst samfund innefattar olika former av livslidande. Livslidande beskrevs som: Smärta och sorg över att bli förkastad, Överväldigad av skuld och skam, Att leva i ständig rädsla för både liv och död och Förnedrad som människa. Ytterst handlar livslidande om en kränkning av människans värdighet.
Resultaten av studie 3 visar att vårdande för en klient efter att ha lämnat ett religiöst samfund, ur vårdpersonalens perspektiv, beskrivs som att klienterna har någon som går bredvid dem, en del av vägen. Resultaten presenteras i fem kategorier: Att ingå i en relation som bygger på tillit och trygghet, Att få bekräftelse för sina upplevelser, Att möta förståelse för hur lämnandet har påverkat ens liv, Att få stöd som splittrad människa och Att få vägledning i att hitta en ny riktning i livet. Relationen mellan klient och vårdare kan vara den enda relationen där klienten kan känna sig sedd, lyssnad till och accepterad som en unik människa. Att förstå en människas lidande och hälsa kräver vårdarens helhetssyn och vårdande av hela människan, inklusive andliga dimensioner.
En teoretisk modell, baserad på resultaten från de inkluderade studierna, illustrerar den övergripande förståelsen av lidande, hälsa och vårdande efter att man lämnat ett religiöst samfund. Hälsa innebär att människan upplever sig som en helhet av kropp, själ och ande. När människan upplever lidande efter att ha lämnat ett religiöst samfund kan denna helhet rubbas. Människan kan uppleva splittring och längtan efter tillhörighet, vilket kan leda till hälsoproblem och behov av att söka hjälp och stöd hos vårdpersonal. Klienter som söker hjälp för sitt lidande bör omges av vårdande. Modellen illustrerar vårdandets olika uttrycksformer. Genom vårdande kan klientens helande börja och helheten, som har rubbats, kan återställas.
Slutsatser: Denna avhandling behandlar ett relativt outforskat forskningsområde. Den består av explorativa studier, eftersom att lämna ett religiöst samfund inte tidigare har studerats ur ett vårdvetenskapligt perspektiv. Att lämna ett religiöst samfund kan leda till betydande förändringar och utmaningar i en människas liv, vilket kräver styrka och mod. Den som lämnar ett religiöst samfund kan till en början uppleva sig leva mellan två olika världar, uppleva utanförskap i en ny värld och att inte höra hemma någonstans. Men att lämna samfundet kan också innebära flera positiva aspekter i livet och leda till positiva förändringar och hälsa. Livet efter att ha lämnat samfundet kan beskrivas som att man lever i en rörelse fram och tillbaka mellan svårigheter och välbefinnande. Så småningom, när man återfår "fotfäste", tar livet en ny, positiv riktning.
Resultaten av avhandlingen indikerar att klienter som har upplevt ensamhet, avvisande och utanförskap behöver någon som går bredvid dem och delar en del av deras börda. Att förstå en klients lidande och hälsa kräver att vårdpersonalen har en helhetssyn och vårdar hela människan. Vårdande innebär att stödja en splittrad människa på vägen mot helhet. Utbildning och kurser för vårdpersonal är väsentliga när man strävar till att öka kunskapen om att lämna ett religiöst samfund och därtill relaterade ämnen.
Genom vårdvetenskapen, i synnerhet begreppen i Katie Erikssons caritativa vårdteori, har det varit möjligt att identifiera och bidra till förståelsen av lidande, hälsa och vårdande i denna kontext. Avhandlingens resultat bidrar med förståelse för lidande på en ontologisk och existentiell nivå.; Tavoite: Uskonnollisesta yhteisöstä irtautuminen voi tietyissä olosuhteissa johtaa merkittäviin elämänmuutoksiin. Tämän hoitotieteellisen väitöskirjan tavoitteena oli lisätä ymmärrystä siitä, miten irtautuminen uskonnollisesta yhteisöstä vaikuttaa ihmisen elämään ja terveyteen, sekä siitä, mitä on hoitamisen merkitys tässä elämäntilanteessa.
Menetelmät: Tämä väitöskirja on kokoelma kolmesta tutkimuksesta, joissa kaikissa, mukaan lukien koko väitöskirja, on hermeneuttinen lähestymistapa. Tutkimusten 1 ja 2 aineisto koostuu 18 syvähaastattelusta. Tutkimushenkilöt ovat irtautuneet eri uskonnollisista yhteisöistä Suomessa. Haastattelut tehtiin huhti-elokuussa 2018. Tutkimuksen 1 tavoitteena oli saada kokonaisvaltainen käsitys yksilöiden subjektiivisista kokemuksista vaativasta ehtoja asettavasta uskonnollisesta ryhmästä (ns. high-cost religious group) irtautumisen jälkeen ja siitä, miten nämä kokemukset ovat vaikuttaneet heidän elämäänsä. Tutkimuksen 2 tavoitteena oli saada syvempää ymmärrystä kärsimyksestä, jota ihmiset voivat joutua kokemaan irtautumisen jälkeen. Aineiston analyysit tutkimuksissa 1 ja 2 toteutettiin kahdella erillisellä kvalitatiivisella temaattisella analyysillä Clarken ja Braunin (2006, 2017) mukaan. Tutkimuksen 3 tavoitteena oli syventää ymmärrystä siitä, mitä on hoitohenkilökunnan näkökulmasta hoitamisen (caring) merkitys asiakkaalle uskonnollisesta yhteisöstä irtautumisen jälkeen. Tutkimuksessa 3 puolistrukturoidut haastattelut toteutettiin yhdeksän tutkimushenkilön kanssa kahdessa terveydenhuollon organisaatiossa Länsi-Suomessa marras-joulukuun 2020 aikana. Tutkimushenkilöt olivat psykiatrisessa avo- ja osastohoidossa työskenteleviä hoitoalan ammattilaisia.Tämä aineisto analysoitiin laadullisella sisällönanalyysillä Graneheimin ja Lundmanin (2004) mukaan.
Tulokset: Tutkimuksen 1 tulokset osoittavat, että irtautuminen uskonnollisesta yhteisöstä on elämänmuutos, joka voi vaikuttaa merkittävästi ihmisen elämään. Erottuaan uskonnollisesta ryhmästä ihminen voi kokea pelkoa, syyllisyyttä, surua, kipua, menetystä ja jopa eksistentiaalista kärsimystä. Elämään voi kuitenkin sisältyä myös useita myönteisiä puolia, kuten ilon, vapauden, helpotuksen, kiitollisuuden ja voimaantumisen kokemuksia. Näillä kokemuksilla voi olla vaikutusta yksilön hyvinvointiin ja terveyteen. Tutkimuksen 2 tulokset paljastavat, että irtautumisen jälkeiseen elämään sisältyy erilaisia elämän kärsimyksen muotoja. Elämän kärsimystä kuvailtiin seuraavanlaiseksi: kipu ja suru hylätyksi tulemisesta, syyllisyyden ja häpeän valtaamaksi joutuminen, eläminen jatkuvassa sekä elämän että kuoleman pelossa ja nöyryytys ihmisenä. Viime kädessä elämän kärsimys tarkoittaa ihmisarvon loukkaamista. Tutkimuksen 3 tulokset osoittavat, että hoitohenkilökunnan näkökulmasta hoitaminen irtautumisen jälkeen on asiakkaan vierellä kulkemista, osan matkaa. Tulokset esitetään viidessä kategoriassa: olla osa luottamukseen ja turvallisuuteen perustuvaa suhdetta, saada vahvistusta kokemuksilleen, kohdata ymmärrys siitä, miten irtautuminen on vaikuttanut elämään, saada tukea rikkinäisenä ihmisenä ja saada ohjausta uuden suunnan löytämiseksi elämässä. Asiakkaan ja hoitajan välinen suhde voi olla ainoa, jossa asiakas voi tuntea tulevansa nähdyksi, kuulluksi ja hyväksytyksi ainutlaatuisena ihmisenä. Ihmisen kärsimyksen ja terveyden ymmärtäminen edellyttää hoitohenkilökunnalta kokonaisvaltaista näkemystä ja välittämistä koko ihmisestä, myös henkisellä ulottuvuudella.
Tutkimuksen tuloksien perusteella kehitetty teoreettinen malli havainnollistaa kokonaisvaltaista käsitystä kärsimyksestä, terveydestä ja hoitamisesta (caring) uskonnollisesta yhteisöstä irtautumisesta jälkeen. Terveydellä tarkoitetaan sitä, että ihminen kokee kokonaisuutta ruumiissa, sielussaan ja hengessä. Irtautumisen jälkeen koetussa kärsimyksessä tämä kokonaisuus voi rikkoutua. Ihminen voi kokea rikkinäisyyttä ja kaipuuta yhteisöllisyyteen, mikä voi johtaa terveysongelmiin sekä tarpeeseen hakea apua ja tukea hoitoalan ammattilaisilta. Asiakkaiden, jotka etsivät apua kärsimyksiinsä, täytyy olla hoitamisen (caring) ympäröimä. Malli havainnollistaa, kuinka hoitotyön ammattilaiset voivat toteuttaa hoitamista erilaisten ilmaisujen kautta. Hoitamisen avulla asiakkaan paraneminen voi alkaa ja hän voi palautua rikkinäisestä kokonaiseksi.
Johtopäätökset: Tämä väitöskirja tutkii uutta tutkimusaluetta ja koostuu eksploderatiivisista tutkimuksista, sillä irtautumista uskonnollisista yhteisöistä ei ole aiemmin tutkittu hoitotieteen näkökulmasta. Irtautuminen uskonnollisesta ryhmästä voi johtaa merkittäviin muutoksiin ja haasteisiin ihmisen elämässä. Aluksi voidaan kokea kahden eri maailman välillä elämistä, ulkopuolisuutta uudessa maailmassa ja sitä, ettei kuulu mihinkään. Uskonnollisesta ryhmästä irtautuminen voi kuitenkin sisältää myös monia myönteisiä puolia ja johtaa hyödyllisiin muutoksiin sekä parempaan terveyteen. Uskonnollisesta ryhmästä irtautumisen jälkeistä elämää voidaan kuvata vaikeuksien ja hyvinvoinnin välisenä liikkeenä. Tulokset osoittavat, että irtautumiseen liittyvien valintojen tekemiseen tarvitaan voimaa ja rohkeutta. Lopulta saadessaan takaisin "jalansijan" ihminen saa elämään uuden myönteisen suunnan.
Tämän väitöskirjan tulokset osoittavat, että yksinäisyyttä, hylkäämistä ja ulkopuolisuutta kokeneet asiakkaat tarvitsevat jonkun, joka kävelee heidän rinnallaan ja jakaa osan taakasta. Asiakkaan kärsimyksen ja terveyden ymmärtäminen edellyttää hoitoalan ammattilaiselta kokonaisvaltaista näkemystä ja koko ihmisestä välittämistä. Hoitaminen on rikkinäisten ihmisten tukemista matkalla kohti kokonaisuutta. Hoitoalan ammattilaisten kouluttaminen on välttämätöntä, kun pyritään lisäämään tietämystä uskonnollisesta erilaisuudesta ja siihen liittyvistä aiheista.
Hoitotieteen, erityisesti Katie Erikssonin karitatiivisen teorian käsitteiden avulla, on pystytty tunnistamaan ja ymmärtämään kärsimystä irtautumisen kontekstissa. Väitöskirjan tulokset auttavat ymmärtämään kärsimystä ontologisella ja eksistentiaalisella tasolla.
2023-02-28T08:30:13Z