VARFÖR OFFICIELLA FREDSUNDERHANDLINGAR BORDE INLEDAS

Promemoria den 25. 9.1943 till Republikens President Risto Ryti.

Under kriget fungerade utgivaren av denna bok enligt önskan från båda sidor såsom förmedlare av promemorior och iakttagelser från Urho Kekkonen till President Risto Ryti. Detta är en promemoria anslutande sig till diskussionerna om Fintands utträde ur kriget.

"Vi måste utgå ifrån att vi framdeles kommer att leva som grannar till ett starkt Rådsryssland."

Dessa ord av finansminister Tanner utgör den principiellt viktigaste punkten i hans vidlyftiga tal den 24 sistlidne september rörande vårt lands utrikespolitiska läge.

Uppfattningen om Sovjetunionens ställning efter världskrigets slut har hos oss blivit en vattendelare, då det varit fråga om vår inställning till att sluta fred med Sovjetunionen. Ansvariga statsmän hos oss har i olika repriser under åren 1941-1942 synnerligen bestämt framfört uppfattningen, att Sovjetunionenicke efter världskrigets slut kommer att ha en inflytelserik ställning i den europeiska politiken. På denna grund har de kommit till den slutsatsen, att Finland icke har någon anledning att, medan kriget pågår, vidtaga åtgärder i syfte att få till stånd fred med Sovjetunionen. Detta har även, såsom Finlands officiella ståndpunkt, meddelats de stater, som antingen har gjort oss förslag, syftande till att sluta fred, eller erbjudit sina tjänster för att få till stånd fredsunderhandlingar.

Obestridligt är att början av kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen år 1941 gav gott stöd åt antagandet, att Sovjetunionens militära motståndskraft skulle krossas, vilket skulle leda till det bolsjevikiska Rysslands fall och Rysslands försvinnande från de europeiska stormakternas konsert. Händelsernas senare utveckling har likväl icke styrkt riktigheten av detta antagande. I stället gav krigets utveckling vintern 1941-1942 en allvarlig fingervisning om, att Sovjetunionens militära kraft var mycket starkare än väntat. Vintern 1942-1943 borde redan för den objektiva bedömaren ha kunnat visa, att Sovjetunionens militära krossande icke skulle kunna ske med de krafter, som det från väster och söder ansatta Tyskland förfogade över. Händelserna på östfronten sommaren 1943 har gjort detta faktum oemotsägligt klart. Minister Tanners ståndpunkt, att efter kriget en stark Sovjetunion kommer att vara vår granne, grundar sig på ofrånkomliga fakta. Minister Tanners yttrande torde också få betraktas såsom regeringens ståndpunktstagande och som en fast utgångspunkt för Finlands framtida östpolitik.

Men vilka aktuella slutsatser bör man draga av detta ställningstagande? Minister Tanner framför i detta avseende följande: Vi är redo att ordna våra förhållanden med Sovjetunionen på normal bas för såvitt Sovjetunionen ger oss garantier för att ingen fara i fortsättningen hotar oss från det hållet. Om Sovjetunionen önskar, med uppfyllandet av denna förutsättning, få relationerna mellan våra länder på en fredlig och förtroendefull bas, så möter den här gensvar. Sovjetunionen finner då också kanaler för att bringa sina tankar till vår vetskap. Enligt minister Tanners åsikt bör vi sålunda icke göra någonting för att åvägabringa kontakter, det är Sovjetunionens sak att söka förbindelse med oss, om den önskar fred. Medan vi väntar på detta bör vi i vår egen krets -- så kräver minister Tanner -- upphöra med alla diskussioner om fred.

Man kan likväl ifrågasätta om dessa slutsatser är förenliga med tidens krav. Om vi utgår från, att vår granne Sovjetunionen bibehåller sin starka ställning som en europeisk stormakt, och vidare från att vi kan och önskar frigöra oss från kriget på grund av vårt eget krigs speciella karaktär -- premisser, från vilka minister Tanner enligt vad jag förstår, har utgått -- så förefaller det framförda kravet att Sovjetunionen skall av oss begära fredsunderhandlingar och bjuda oss de garantier vi begär, illa svara mot de rådande verkliga förhållandena. Det torde icke vara djärvt att säga ännu mera: framställandet av dylika fordringar och fasthållandet vid dem utgör ett oöverkomligt hinder för att få till stånd fred nu och i framtiden.

Då vi prövar denna sak borde vi, enligt vad jag förstår, hålla i minnet tre omständigheter: 1) i Sovjetunionen anser man lika litet som hos de allierade det som ett oemotsägligt faktum att Sovjetunionen började kriget mot Finland år 1941. 2) Finland har upprepade gånger förkastat erbjudanden, som förmodligen gjorts med Sovjetunionens tysta bifall och vilkas avsikt har varit att få till stånd fred mellan Finland och Sovjetunionen. 3) Sovjetunionen är en stormakt och kommer att förbli en stormakt, vars betydelse i den europeiska politiken hädanefter uppenbarligen är större än vad den var före det nuvarande världskriget. Allt detta är omständigheter, vilka måste tagas i betraktande då man överväger, vilka aktuella slutsatser man bör dra ur de utgångspunkter, som enligt minister Tanner bör iakttagas i Finlands politik.

Den nationella ambitionen är en faktor, som inte ens ett litet land får förneka i sina relationer till utländska makter. Men även ett överdrivet betonande av denna kan bli farligt för folkets existens. Sådana som de internationella förhållandena är nu, kan en dylik ståndpunkt, att vi icke nedlåter oss till att söka kontakt med Sovjetunionen för att bli klara över om den vill sluta fred med Finland, bli rent av ödesdiger för oss. Det militära och politiska läget i världen har redan en längre tid befunnit sig i ett sådant utvecklingsskede, att vår ställning kräver åtgärder från vår sida för att vinna klarhet därom, huruvida Ryssland vid ett lämpligt tillfälle är redo att rådgöra med oss om freden och dess förutsättningar.

Det kan vara möjligt att man från vårt håll även har försökt få till stånd inofficiella kontakter med Sovjetunionen, jag skulle rent av djärvas antaga, att en realistisk bedömning av vår ställning har lett därhän. Men att stanna på detta stadium är under nuvarande förhållanden uppenbarligen inte tillräckligt. Enligt min uppfattning har läget utvecklats så långt, att Finlands regering officiellt borde föreslå för Sovjetunionen diskussioner om åstadkommande av fred. Även om tidpunkten för fredsunderhandlingar, till följd av att Sovjetunionens militära framgångar alltjämt fortsätter, inte är så läglig som exempelvis senaste vår, då Förenta Staternas erbjudande, efter det man diskuterat saken i Berlin, från vår sida tillbakavisades, kan man icke lita på att framtiden skulle vara gynnsammare för oss på grund av att krigslyckan skulle vända sig. Tvärtom har läget, om de allierades invasion i väster börjar! i det avseendet på ett avgörande sätt försämrats. Endast i ett, men enligt min mening viktigt avseende kan den nuvarande tidpunkten vara lämplig för oss. Mellan Sovjetunionen och dess bundsförvanter Storbritannien och Förenta Staterna har man uppenbarligen icke hittills kommit till enighet om ordnandet av efterkrigstidens politik. Nu förefaller det likväl som om i synnerhet de anglosaxiska länderna, men kanhända även Sovjetunionen, skulle vilja få till stånd en gemensam överenskommelse med tanke på den stundande freden och efterkrigstidens politik. I offentligheten har nämnts att dessa frågor skall diskuteras nästa månad vid en gemensam konferens. Om Finland före detta skulle ha gjort en förfrågan om fredsmöjligheterna, skulle Sovjetunionen tvingas taga i övervägande denna fråga med sina allierade vid detta första gemensamma möte, som behandlar den allmänna freden. Då Finland skulle vara den första småstat, vars blivande ställning skulle avgöras, kan man antaga att de anglosaxiska länderna skulle komma att företräda den uppfattningen att Atlantdeklarationens grundstadganden borde tillämpas på den fred, som erbjöds oss. Man bör nämligen taga i betraktande att fallet Finland skulle vara det första, vid vilket man kunde konkret ådagalägga att de allierades löften till de små folken är allvarligt menade, varför ståndpunktstagandet till en av oss begärd fred skulle ha ett stort propagandavärde för eller emot.

Den uppfattning, som här framlagts, är ingalunda dikterad av förtröstan på att en officiell fredssondering skulle föra oss till det önskade målet. Inom möjligheternas gränser ligger att Sovjetunionen på grund av det militärpolitiska lägets förändring icke längre har något direkt intresse att få till stånd en fred med Finland. Men även om det skulle gå så, skulle det då ha varit till skada för oss att ge bevis på vår fredsvilja? Frågan kan nog, med tanke på våra relationer till Tyskland, vara ömtålig, men för Tyskland borde det icke vara okänt, att vi på grund av vårt krigs speciella karaktär, allmänt betraktar det som vår goda rätt att frigöra oss från kriget, när det visar sig vara förmanligt för oss. Inrikespolitiskt skulle fredssonderingarna däremot ha en hälsosam verkan, som skulle klargöra begreppen. Man borde kunna anta att i synnerhet de, som a priori anser att vi inte kan få en tillfredsställande fred med Sovjetunionen och som därför önskar göra ett slut på varje diskussion om freden, skulle understödja en officiell hänvändelse till Sovjetunionen. Man bör nämligen ta i betraktande att den diskussion om freden, som förts i Finland, försiggått under den förutsättningen, att vi skulle kunna få tillfredsställande fredsvillkor, om vi verkligen vill ha fred och tar initiativ därtill. Denna diskussion kommer att fortgå och enligt min uppfattning få en allt större bärkraft. Man får den icke att upphöra genom förbud eller censur. Men om Sovjetunionen på en av Finland gjord förfrågan ger ett sådant svar, som icke utgör acceptabel grund för fred ur Finlands synpunkt sett, då får diskussionen om en separatfred inte längre något gensvar i landet. Man märker att det inte finns några förutsättningar för freden, varför kampen måste fortsättas. De i sinom tid till offentligheten bringade åtgärderna från Finlands regering för att få fred till stånd och Sovjetunionens svar på dessa, om det icke skulle tillfredsställa Finland, är, enligt min mening, den enda väg, på vilken man kan göra slut på en fredsdiskussion, som annars får allt vidare omfattning.

Den offentliga fredssonderingen borde lämpligast göras genom Sveriges förmedling, emedan Sverige på samma gång skulle kunna börja planlägga, på vilket sätt det bl.a. ekonomiskt, i fall av behov skulle kunna komma till vår hjälp. Nödvändigt vore också att i god tid meddela Tyskland våra fredssonderingar. Vi har varken skäl eller råd att tillämpa ett sådant förfarande, som gjorde Italiens i och för sig oundvikliga kapitulation så ovärdig.