ETT BESÖK I NORDAMERIKA OCH FÖRENTA NATIONERNA - EN NOT FRÅN SOVJETUNIONEN

5.11.1961 I RADIO

När jag i USA redogjorde för vår politiska ställning koncentrerade jag mig på att förklara vår neutralitet. I ett av samtalen sade jag att jag inte hade kommit för att sälja neutralitet, ty det finns lika många slag av neutralitet som det finns neutrala stater. Jag hade kommit för att skaffa vår neutralitet förståelse och erkännande. Därför bör den kommunike, som utfärdades som ett resultat av mina samtal med president Kennedy och i vilken den neutrala utrikespolitik Finland godtagit och följer fick ett officiellt erkännande från den ledande stormakten i väst, tillmätas särskilt stor, i viss mening rentav historisk betydelse. Vi finländare kan nu konstatera att den politiska inställning vi har godtagit har mött förståelse och erkännande både i öst och väst. Hur viktig och värdefull denna vinning är bör vara lätt att inse för varje medborgare i Finland, speciellt i dagens spända världspolitiska läge.

Jag har märkt att här hemma har framförts sträng kritik med anledning av att Finland inte tog initiativ i FN till förbjudande av Sovjetunionens atombombsprov. Saken har egentligen ingenting med min amerikaresa att göra, men den sammanhänger med vår neutralitetspolitik. Finland har varit och är djupt bekymrat över varje atomprov, vilken stat som än utför det, och motsätter sig alla atomprov. Men man bör komma ihåg, att vi inte tog initiativ i FN till förbjudande av Frankrikes atombombsprov, fast det var lätt att se att detta att de utfördes medan underhandlingar om förbjudande av atomprov pågick och en gemensam överenskommelse om att avstå från atomprov gällde, inte kunde leda till något annat än nya prov. När Finland i FN röstade för en resolution om att megatonprov inte skulle företas, berodde det inte alls på att det var Sovjetunionen som företog dem och inte i främsta rummet på att platsen där provet företogs låg relativt nära Finland, utan på att Finland är outsägligt bekymrat över den världspolitiska spänning atombombsprovet är ett uttryck för. När jag lämnade Amerika diskuterade man där på allvar möjligheten av att Förenta staterna kommer att företa atombombsprov i luftrummet. Vi borde väl nu i FN underteckna en anhållan om att detta inte skall ske? Gör vi det är vi inne på just den väg som betyder att vi kastar oss in i intressekonflikter mellan stormakterna. I politik måste man som i schackspel komma ihåg tidigare drag och tänka några drag framåt. Det anser jag inte de har gjort som har farit ut i kritik mot Finlands förfarande i FN.

Eftersom jag kommer från Amerika må det tillåtas mig att erinra om en historia jag läste där om USAs store president Abraham Lincoln, som en gång skall ha sagt: "Han är som en man som har mördat båda sina föräldrar och nu ber om nåd för att han är föräldralös."

Sågar vi själva av den neutralitetspolitikens gren vi sitter på ber vi förgäves om nåd för att vi haltar efter att ha skadat benet när vi ramlade ner.

I sitt nyårstal samma år han dog uppmanade Paasikivi oss att undvika gester och attityder, som är betydelselösa utom som demonstration men som kan skada vårt land. Om vi ser oss omkring i världen finns det i alla väderstreck saker man i humanitetens namn borde protestera emot. Men vi gör det inte. Vårt förfarande dikteras även i detta av vår neutralitetspolitik. Skillnaden är stor mellan den och protestpolitik.

Jag antar att jag i detta sammanhang förväntas behandla Sovjetunionens not till Finland av den 30 oktober. Utan att i detta sammanhang alls gå in på själva saken vill jag säga att jag först tyckte det var tråkigt att detta skedde före det sista av de tal jag skulle hålla i Amerika, bl.a. för att det ställde mig inför en svår uppgift. Senare har jag ändrat mening, och jag är mycket nöjd över att jag i mitt tal i Los Angeles, som sändes i radio och TV, kunde framlägga min omedelbara uppfattning om saken. Jag sade att Sovjetunionens förslag om konsultationer inte innebar någonting principiellt nytt i avtalsrelationerna mellan Finland och Sovjetunionen, men att det var ett uttryck för den oerhört allvarsamma politiska spänning som råder i Europa. Jag har observerat att den förtröstansfulla tonen i mitt tal har dämpat den värsta omotiverade uppståndelsen i världspressen.

Efter återkomsten till hemlandet har jag fått notens text in extenso och studerat den omsorgsfullt tillsammans med en del regeringsmedlemmar.

Noten består av två delar: en militär och en politisk.

Den förra delen ger anledning till allvarliga bekymmer, ty krigshotet växer i Europa. Det finns naturligtvis ingen som inbillar sig att "Tyskland eller med Tyskland allierade stater" skulle företa en separat angreppsexpedition mot Sovjetunionen genom finländskt territorium. Men om ett världskrig utbryter för Västberlins skull eller annars, då gör östersjöstaten Finlands geografiska läge och våra dagars strategiska vapen det möjligt att landets gränser kränks till lands, till sjöss eller i luften. Jag vet mycket väl att man i Sovjetunionen är mycket bekymrad över Västtysklands snabba upprustning, och jag har inte dolt för statsmännen i väst att jag personligen är mycket bekymrad över samma sak för Finlands del. Jag vet att Atlantpakten har ingåtts i försvarssyfte.

I detta sammanhang är det inte motiverat att behandla frågan om huruvida de i vänskaps- och biståndspaktens andra paragraf ingående förutsättningarna för underhandlingar föreligger; från finländsk sida har man ännu inte fattat ståndpunkt i saken. Men det är på sin plats att som fullkomligt meningslösa avvisa vissa utländska tidningars påståenden om ett hot mot landets självständighet, krav på baser, påtryckningar för att åstadkomma ett regeringsskifte osv. De utländska journalisterna blir naturligtvis förargade, men jag är åter en gång tvungen att säga dem: "Sälj inte skinnet förrän björnen är skjuten!"

Den avgjort viktigaste delen av notens politiska sida är det erkännande Finlands utrikespolitiska orientering får. Det förhåller sig rakt tvärtom mot vad en rikssvensk tidning påstår som säger att "t.o.m. Finlands goda vilja att upprätthålla goda relationer med Sovjetunionen sätts i fråga". Finlands neutralitetspolitik har alltjämt Sovjetunionens regerings gillande och Finland kan fortsätta framåt på den väl utstakade utrikespolitiska väg, som under år av konsekvent och målmedvetet arbete har förskaffat landet erkännande från stormakterna både i öst och väst.

Som bekant var president Paasikivi under då rådande förhållanden så försiktig att han när han karakteriserade vår politik inte använde begreppet neutralitet. Förhållandenas utveckling har tillåtit hans efterträdare att fästa sig vid detta. Jag har efter bästa vilja och förmåga och med de befogenheter regeringsformen ger mig arbetat för vår neutralitetslinje och för att skaffa den olika staters erkännande.

Jag har begått fel i min politiska verksamhet och anser att första förutsättningen för att jag inte med vett och vilja skall begå dem på nytt är att jag erkänner dem. Den bästa delen av min politiska verksamhet är den som utkristalliseras i genomförandet av Finlands neutralitetspolitik. Ingressen till vänskaps- och biståndspakten innehöll en punkt om vår neutralitet, men inte förrän i en resolution vid Sovjetunionens kommunistiska partis XX partimöte 1956, alltså under min första tid som president, uttryckte Sovjetunionen i tydliga ordalag sin ståndpunkt. Stormakterna i väst har uttalat sitt godkännande av vår neutralitetspolitik mycket senare: England under mitt officiella besök där i våras och Förenta Staterna både för ett år sedan på regeringsnivå och nu genom president Kennedy.

I genomförandet av Finlands neutralitetspolitik inneligger min livsgärning. För att bevara och befästa denna politik kommer jag att arbeta till mitt sista andetag. Ser jag att jag inte lyckas i denna min uppgift avstår jag frivilligt min plats åt dem som anser sig ha bättre möjligheter.

Jag har med den djupaste smärta och förtrytelse läst att ett huvudorgan för ett parti för några dagar sedan - som en fortsättning på en klappjakt som pågått sedan 1957 - har påstått att jag försöker bolsjevisera Finland, ett påstående som pressen och vissa valkanslier tigande har accepterat. Jag är inte skyldig att tåla sådant, och påståendet berättigar mig att säga, att vad som förestår Finland är så allvarsamma tider att de till folkets lycka inte kan skötas av politiska dilettanter och inte heller av de krafter som står bakom dem och som alltid har misslyckats i sin utrikespolitik.

Efter återkomsten till hemlandet har jag läst att man nu hoppas på enighet i landets angelägenheter gamla meningsskiljaktigheter till trots. Det är en ytterst lovvärd önskan. Men om enigheten byggs på gamla minnen och instinkter, om på dess botten finns en glöd av utbrunna känslor, hur äkta den än kan vara, eller rena slagord, hur allvarligt menade som helst, då är jag säker på att den enigheten inte leder till målet. När jag lämnade San Francisco, kom en gammal finsk kvinna för att ta avsked av mig. Hon tryckte min hand och sade att hon skulle be om visdom för mig i vårt folks angelägenheter. Denna vackra önskan har gett mig huvudbry. Vilken visdom? När jag i dag på nytt läste Paasikivis berömda avskedsintervju sommaren 1955 kände jag att jag där fann visdom. Paasikivi sade: "Utrikespolitisk trygghet är det viktigaste för alla folk och alldeles särskilt för oss finländare. Har vi den, ordnar sig nog allt annat, det har de senaste åren utvisat." Saker måste ordnas efter vikt och betydelse. Där har vi de vises sten.

Grundmuren för vår utrikespolitiska trygghet är förtroendefulla relationer till Sovjetunionen och vår på dem och på västmakternas erkännande byggda neutralitetspolitik. Någon annan visdom behöver vi inte, "allt annat ordnar sig nog". Men i detta behöver vi enighet, ju mer desto hårdare tider som förestår oss.