DET FINLÄNDSKA FOSTERLANDET

FINLÄNDSK FOSTERLÄNDSKHET

Tal vid agrarförbundets 32:dra partikongress i Lappo den 4. 4. 1938.

I den fosterländska folkrörelsens (Isänmaallinen Kansanliike = IKL) centrum Lappo, analyserade Kekkonen den finländska bondens fosterländskhet och konstaterade att den är fast och stillsam. Bonden intresserar sig icke för tomt prat under fosterländskhetens täckmantel och betraktar den icke som sitt eget patent eller monopol, utan anser den vara nedärvd hos varje finländare.

Man säger, att fosterlandet inte framstår i så förklarat ljus för någon som för den, vilken lämnat sitt hemland och kommit att bo i främmande länder tillsammans med främlingar. Endast den, som helt och hållet förlorat eller tror sig ha förlorat sitt eget land, känner med hela sitt väsen hur kärt och hur efterlängtat fosterlandet är.

Men liksom förlusten av fosterlandet för den som flyttat därifrån gör det närastående, blir förhållandet till fosterlandet mera personligt och kärleken till detsamma fastare även hos den, som fruktar att förlora det.

Vi finländare är ett av de folk, som ur världskrigets (det första) stormar räddade åt sig ett fritt och självständigt fosterland. Vi har kunnat märka, hur under de allra senaste tiderna dessa unga staters ställning blivit allt mera hotad, hur de folk, som kämpat sig till ett eget fosterland är i fara att förlora det. Därför följer vi med oro händelserna i världen och spörjer bekymrade, hur var egen framtid skall te sig. Vi kan inte neka till att vi har grundad anledning till bekymmer. Vi må ha en hur orubblig tro som helst på vår självständighets etiska berättigande, vi må lita hur fast som helst på vår förmåga att försvara vårt land, så måste vi likväl öppet erkänna att vår ställning är farlig. Men den fara, som hotar oss, faran att förlora det självständiga fria fosterlandet, gör att vårt eget land kommer oss närmare, det tvingar var och en av oss att klargöra vårt förhållande till fosterlandet. Det är lätt att vara likgiltig för fosterlandet, att t.o.m. snobba med att förneka det då, när inget moln ser ut att skugga det fria fosterlandets tillvaro, men då det blir allvar av och var och en personligen måste välja mellan det egna fosterlandet och ett främmande, utländskt välde, då tvingar sig det fosterländska sinnelaget fram. Den som sätter sitt eget land framom andra länder och älskar detta sitt eget land som sitt fosterland, han är fosterländsk.

Vi vet hur känslan av att tillhöra ett större samfund än individen har utvecklats ur primitiva samarbetsformer, från släkter och stammar till högre former för att först på ett ganska sent utvecklingsstadium leda till uppkomsten av begreppet fosterland i dess nutida bemärkelse.

För bondebefolkningen har jorden, som släktled efter släktled har röjt och odlat, redan på ett tidigt stadium blivit föremål för samma slags hängivenhet och kärlek som fosterlandet sedermera blivit för folket i dess helhet.

För den fria självständiga bonden har jorden, som han äger och som han odlar, bildat en fast grundval, på vilken han byggt sin utkomst, sitt liv och sina barns liv och som har givit innehåll och riktning också åt hans andliga väsen. Då man förstår denna utvecklingshistoriska process, är det kanhända inte så oriktigt att säga, att fosterländskheten har djupare rötter hos bondebefolkningen än hos någon annan samhällsklass. Och ehuru man inte gör mera väsen av detta än av någon annan helt naturlig sak, är den likväl ovedersägligt lika fast som den grund, på vilken plöjaren går. Det släkte, vars förfäder bevarat livet i detta land under krigets och nödens press och som, efter det fred inträtt, ånyo byggt de brända gårdarna och åter lagt de gräsbundna åkrarna under plogen, det släktet sviker inte sina fäders land.

Den som följt med den under de senaste åren allmänt utbredda förkunnelsen av fosterländskheten (IKL:s) har fått det intrycket, att man föreställer sig fosterländskheten som någon mycket mödosamt uppnådd raritet, som man måste mata som en fågel i bur och för vilken man likväl får leva i ständig fruktan att den skall flyga bort. Men så konstgjord är fosterländskheten alls inte, ty den är inte någon speciell nådegåva, utan den är mest äkta hos människan, när den är naturlig och stillsam. Och t.ex. bondebefolkningens fosterländskhet är så självklar och naturlig, att den inte behöver någon särskild manifestation. Medborgarnas fosterländskhet kan inte mätas enligt den energi, som används för att proklamera den och mest fosterländsk är ingalunda den, som är mest högljudd i sitt självberöm.

Författaren F. E. Sillanpää, en man, vars produktion har starka rötter i den finska landsbygden, har sagt: "Vi vet vad fosterlandet och fosterlandskärleken är, försvarsviljan o. s. v. -- men vi bär inte detta medvetande som någon nervsjuk börda, det finns hos oss när det behövs".

Sillanpää, som känner den finska landsbygden och de som lever där från den lägsta uppåt, har här djuplodande skildrat arten av den finländska landsbygdsbefolkningens fosterländskhet. Den finländska bonden är inbunden, ofta direkt otillgänglig. Han har vant sig att för sig själv begrunda och avgöra människolivets stora problem, han har i sitt inre kämpat sig till klarhet med Gud. På samma sätt har han i tysthet klargjort sitt förhållande till fosterlandet och enligt den tro han sålunda vunnit, har han lämnat plogen, då fosterlandet hotats av fara. Såsom hans förfäder hållit truten, talt med svärdet, är också han njugg med sina personliga bekännelser, ty för honom kunde det kännas rent av hädiskt om någon utomstående skulle komma åt att blicka in i hans allra innersta. Man förstår, att en av sådant själsligt material sammansatt människa undviker en fosterländskhet, som dras av självreklamens vagnar. Han står främmande för en sådan storordig fosterländskhet, som slår sig för sitt bröst och tar sig uttryck i den egenrättfärdiges motbjudande högmod. Men denna allvarliga bonde är i djupet fosterländsk på sitt eget flärdlösa, men i handling pålitliga sätt.

Finland, vårt fosterland, tillhör hela folket. Vi agrarer bestrider inte fosterländskheten hos någon som älskar sitt fosterland, Finland. Om någon har en annan uppfattning. rörande sociala, politiska, ekonomiska eller kulturella frågor än vi, så följer inte därav, att vi skulle förneka hans rätt att till sitt sinnelag vara fosterländsk i den mån han har ett fosterland, Finland, och inte två. Fosterländskheten är sålunda icke vårt monopol, vår ensamrätt, men vi låter den icke heller bli ett monopol för dem, som dragit ned fosterländskheten i kretsen av dagspolitiska tvister.

En i sin jord och sitt yrke fast rotad bondebefolkning är det starkaste skyddet för rikets existens och självständighet. Fosterländskheten hos denna befolkningsstomme är en sådan oundviklighet, varom de romerska juristerna använde uttrycket: conditio sine qua non d.v.s. ett oeftergivligt villkor. Ett självständigt rike, vars huvudnäring är jordbruket, är icke tänkbart utan en fosterländsk bondebefolkning.

Då vi agrarer kräver rättighet att i det politiska livet arbeta för att förverkliga våra mål, så kämpar vi i namn av landets välgång för rätten att arbeta till förmån för fosterlandet. Det är målet för vårt arbete. Och vi håller fast vid denna vår rätt med samma orubblighet, varmed även onda dagar övervinnes och varmed våra förfäder erövrat den kalla, fientliga ödemarken för odlingen.