REDOVISNING FÖR NOTKRISEN

26. 11. 1961 i RADIO

Den händelseräcka som nu har nått sitt slut inleddes med en not som Sovjetunionens regering överlämnade till Finlands regering och där konsultationer av den art som avses i vänskaps- och biståndspaktens andra artikel föreslogs. Denna not väckte stor uppmärksamhet i hela världen, och många tolkningar av notens innebörd såg dagen. Vid en omsorgsfull genomgång av noten nu efteråt finner jag den mycket förklarlig, om man ser de frågor som tas upp mot bakgrunden av den växande spänningen i det internationella läget. Men riktigt kan man inte förstå notens innebörd, om man inte försöker ställa sig på den ståndpunkt som intagits av notens avsändare och liksom försöker bedöma situationen ur Moskvas synvinkel. Någon kan övermodigt säga, att det behöver vi inte göra. Varje människa, som betraktar saken förnuftigt, inser dock att vissa politiska åtgärder kan klarläggas först sedan man ärligt och fördomsfritt satt sig in i vilka orsaker som utgjort drivkraften till dem.

Det är ett faktum att Sovjetunionen hyser bekymmer för Västtysklands allt snabbare upprustning, och dessa bekymmer är äkta och fullt förklarliga om man ser dem i historiens ljus. Denna omständighet dikterar Sovjetunionens åtgärder. Om man betraktar förhållandena i Nordeuropa i skenet av ett eventuellt storkrig, så är garantierna för Sovjetunionens trygghet i Norden, förutom dess egen styrka, Finlands politik, som aldrig, för att citera Paasikivi, får rikta sig mot Sovjetunionen, vidare de möjligheter som fördraget om vänskap, samarbete och bistånd erbjuder och ytterligare Sveriges alliansfrihet. Om Sovjetunionen inte hyser misstankar gentemot Finlands utrikespolitik, behöver den inte tillförsäkra sig militär trygghet i riktningen Finland. Med andra ord, om Sovjetunionen litar på Finlands politik och på Finlands politiska ledning, behöver den inte under fredstid ty sig till den avtalsmekanism som träder i funktion med de i vänskaps-, samarbets- och biståndspaktens andra artikel avsedda militära underhandlingarna.

Noten utgick från följande förutsättningar, vilka gäller i dag lika väl som i framtiden:

*antingen* kan Sovjetunionen lita på Finlands politiska ledning, riksdag, regering och republikens president,

*eller* måste Sovjetunionen försäkra sig om trygghet i Nordeuropa i första hand genom att anlita de utvägar vänskaps- och biståndspakten erbjuder.

Detta är vad jag kommit till efter att grundligt ha diskuterat orsakerna till noten och den situation som uppstått till följd av den med Nikita Sergejevitj Chrustjev.

Varje stat söker med alla tillbudsstående medel skapa garantier för sin trygghet och genomföra de åtgärder som behövs för att tillbakavisa ett anfall. Jag har denna höst diskuterat med ledande statsmän både i väst och i öst, och jag skulle dåligt ha förstått vad som sagts, om jag förnekade att det finns en fara för ett europeiskt krig. Jag hävdar tvärtom att faran inte är obetydlig. En annan sak är sedan, vilka praktiska slutsatser man kan dra av allt detta, men för Finland återstår endast två utvägar:

*antingen* konstaterar man att de i vänskaps- och biståndspaktens andra artikel avsedda konsultationerna är nödvändiga,

*eller* försöker man på det politiska planet sköta om att militära underhandlingar enligt andra artikeln inte anses nödvändiga.

Den senare möjligheten öppnade sig för oss under diskussionerna mellan utrikesministrarna Karjalainen och Gromyko den 11 november 1961 i Moskva.

Regeringen tog fasta på denna möjlighet. I detta syfte upplöstes riksdagen. Avsikten var att bevisa för Sovjetunionen, att den nya riksdagen under sin mandatperiod på fyra år komme att ge vänskapspolitiken sitt stöd. Då det trots allt framgick att Sovjetunionen inte ens nu ansåg sig kunna avstå från militära konsultationer - som omedelbart borde inledas - beslöt regeringen att anhålla om att republikens president skulle beredas tillfälle att träffa Sovjetunionens ministerråds ordförande N. S. Chrustjev och med honom diskutera den situation som hade uppstått till följd av noten. Jag framför än en gång mitt tack till N. S. Chrustjev för att han ville ändra sin viktiga resplan och reservera en dag för diskussioner med mig. Till Novosibirsk hade 3 000 lantbruksledare kallats till konferens och de fick vänta ett dygn på grund av de förhandlingar som skulle föras med Finland. Den dagen blev använd på ett nyttigt sätt. Diskussionerna, som ägde rum i olika repriser, var vänskapsfulla, öppenhjärtiga och resultatrika.

En gemensam kommunike om resultatet offentliggjordes i går. Under diskussionerna underströk jag, att om de föreslagna konsultationerna inleddes, så skulle detta ge upphov till oro och krigspsykos i de skandinaviska länderna. Därför föreslog jag, att Sovjetunionen inte skulle hålla fast vid sitt förslag om konsultationer. Jag uttalade den åsikten, att en annan lösning vore ägnad att lugna den allmänna opinionen i hela Skandinavien och skulle leda till ett minskat behov av militära förberedelser inte endast i Finland och Sverige utan också i de till NATO-pakten anslutna Danmark och Norge.

Samtidigt framhöll jag att det var min övertygelse, att om den allmänna situationen inte tillspetsades en lösning av frågorna på den bas jag föreslagit skulle motsvara också Sovjetunionens säkerhetsintressen. Vidare påpekade jag, att om Sovjetunionen avstod från dessa åtgärder, som man visserligen fann berättigade och fördragsenliga, för att i stället inta en annan ståndpunkt: att man såsom oriktiga kunde tillbakavisa de mot grannlandet riktade, i detta fall obefogade misstankarna, skulle denna hållning utgöra ett synnerligen slagkraftigt bevis för Sovjetunionens goda vilja att iaktta den fredliga samexistensens politik, inte endast under fredliga förhållanden, utan också under en synnerligen kritisk tid.

Slutresultatet av diskussionerna blev att regeringschef Chrustjev ansåg sig kunna uppskjuta de militära konsultationer som Sovjetunionens regering hade föreslagit. Han uttalade, att om det vore ägnat att minska spänningen bland Nordeuropas folk, ifall konsultationerna uppsköts, så var det på sin plats att samtycka till förslaget.

Samtidigt framförde ministerrådets ordförande Chrustjev sin egen och Sovjetregeringens önskan att Finlands regering i såväl Sovjetunionens som Finlands intresse av tryggade gränser noggrant skulle följa med lägets utveckling i Nordeuropa och inom Östersjöområdet och, ifall det skulle visa sig nödvändigt, till Sovjetregeringen framföra sin uppfattning om de åtgärder som borde vidtas.

Såsom jag uppfattat slutdelen av denna kommunike åligger det härefter i första hand Finland att inleda erforderliga militära konsultationer, det vill säga: vi bör följa med lägets utveckling i Nordeuropa och inom Östersjöområdet, och om det visar sig nödvändigt, framlägga våra förslag till åtgärder för Sovjetunionen.

Såsom jag i går i mitt tal i Kreml framhöll, innebär förhandlingarna i Novosibirsk ett av de allra viktigaste av de sammanträffanden som ägt rum mellan Finlands och Sovjetunionens ledande män. Regeringschef Chrustjev visade nu, såsom han också tidigare gjort, stor förståelse för Finlands ställning, vårt lands synpunkter samt våra önskemål. Regeringschef Chrustjev är Sovjetunionens ledande statsman, och han ser givetvis i all sin verksamhet främst till sitt eget lands fördel, men samtidigt är han - liksom många av hans regeringskolleger

- en stor vän av Finland, och han har alltid visat positiv förståelse för vårt land. Detta borde ihågkommas med tacksamhet. Jag har märkt hur gärna man här förenar sig i den kritik som framförts i väst mot regeringschef Chrustjev, men lång erfarenhet har övertygat mig om att detta inte gagnar Finlands sak.

Trots att jag i mitt tal i Los Angeles sade, att noten av den 30 oktober inte medförde någon förändring i de fördragsenliga förbindelserna mellan Finland och Sovjetunionen, har det överallt uttalats åsikter om hur Finland kommer att förlora sin nuvarande ställning som neutral stat, för att inte tala om ännu längre gående konklusioner. Var och en som noggrant läser den kommunike vi gemensamt har utarbetat, märker att dessa spekulationer är alltigenom oriktiga. Dessutom torde det vara motiverat att säga, att några så kallade hemliga villkor inte har föreslagits, lika litet som några hemliga avtal har ingåtts. Kommuniken och de anföranden som hölls med anledning av densamma återger allt som skedde under min resa.

Jag är synnerligen nöjd med resan och dess resultat. Det har klart framgått, att Sovjetunionen godtar och stöder Finlands neutralitetspolitik. Också västmakterna har numera meddelat att de stöder vårt lands neutralitetspolitik. Det är speciellt viktigt att kunna konstatera att Sovjetunionen också under en tid av internationell spänning anser Finlands neutralitet utgöra en väsentlig del av sin egen säkerhetspolitik. För Finlands vidkommande är detta att betrakta som en stor vinning, som förpliktar oss att i vårt eget intresse upprätthålla en på förtroende till Sovjetunionen baserad utrikespolitik.

Sedan våren 1957, då Fagerholms andra regering sprängdes som en följd av de interna tvisterna inom socialdemokratiska partiet, har jag varit rädd för att vår av Paasikivi påbörjade utrikespolitiska linje skulle falla sönder på grund av inre meningsskiljaktigheter och härav föranledda utrikespolitiska slutsatser. Under dessa år har jag ofta tänkt på Snellmans ord: "Misslyckande är en dom, fälld av historien." Jag har inte fruktat ett misslyckande för min egen del, ty att misslyckas har ju ofta varit deras lott som under skickelsedigra tider försökt se till sitt folks bästa, och det måste envar som deltar i det politiska livet vara beredd på. Jag har fruktat ett misslyckande för Finlands folks skull, därför att jag i mitt hjärtas innersta djup är övertygad om att vi går tunga och hårda öden till mötes, om vi inte lyckas stå kvar på den av Paasikivi grundade politiska linjen. Ett misslyckande på denna punkt skulle inte endast utgöra historiens dom utan innebära en olycka för den nu levande generationen. Regeringschef Chrustjev vädjade till oss under förhandlingarna och sade att om maktpolitikens representanter får övertaget, ligger en samfälld olycka inom möjligheternas gräns. Han tillade: "Det finns nog av soldatgravar på Sovjetunionens och Finlands mark. Jag är tacksam mot ödet för att förhållandet mellan Finland och Sovjetunionen under en pågående internationell kris av det mest allvarliga slag ånyo har kunnat befästas på grundvalen av vänskap och förtroende. Jag hyser inte längre fruktan för att historiens dom skall innebära ett misslyckande, ty jag vet att de breda lagren av Finlands folk inte kommer att ge sitt stöd åt en politik som med vett och vilja blundar för det ömsesidiga förtroende som är oundgängligt i förhållandet mellan Finland och Sovjetunionen."

Denna resa har kraftigt stärkt mig i min övertygelse att vi nu, med en god utgångspunkt, har alla förutsättningar att med framgång sköta vår neutralitetspolitik och på basen av den trygga vår nationella oavhängighet. Om vi misslyckas i detta har vi enbart oss själva att skylla. I Sovjetunionen känner man förtroende för vårt lands vilja att slå vakt om vänskapspolitiken och värna neutraliteten. Om vi genom vårt eget handlande ger anledning till att detta förtroende upphör, är felet vårt. Jag tar mig friheten att vädja till Finlands folk och be dem som inte har hyst förtroende för Sovjetunionens vänskap att uppträda såsom "goda förlorare", för att använda en idrottsterm. Inom idrotten är en god förlorare ofta bättre än en dålig vinnare.

Man måste säga att så länge den internationella spänningen fortsätter - och den är tyvärr ännu inte förbi - är vi i ständigt och allvarligt behov av det förtroende och den vänskap som skapats mellan Finlands och Sovjetunionens folk.

Jag upprepar att jag är mycket tillfredsställd med min resa. Det var den svåraste och på sitt sätt tyngsta resa jag någonsin företagit i landets angelägenheter. Men resultatet ersätter all den inre press som var förknippad med resan. Vi kan med förtröstan fortsätta vår neutralitetspolitik. Det kan inte råda det minsta tvivel om att vi oberoende av tidens växlingar i alla lägen kan fortsätta på denna linje, om vi själva visar den förnuftiga inställning och det fosterländska sinnelag som vår ställning kräver. Jag upprepar vad jag sade för en vecka sedan: övermod och trots utgör nu en nationell fara. Vi har tid efter annan blivit påminda om vad våra intressen kräver, och det vore på tiden att upphöra med det orealistiska politiserande som härrör ur personlig bitterhet och som redan lett dem vilka hängett sig åt det in i en slutlig återvändsgränd. Måtte deras personliga tillfredsställelse och medborgarnas aktning för dem kunna uttryckas med Spinozas ord: "En storsint andes mod är den enskildes dygd, statens dygd är tryggheten." Då de lämnar scenen vet de sig ha tjänat det högsta mål som kan ställas upp för en medborgare: det egna landets trygghet.

Innan jag anträdde min resa erhöll jag talrika brev, telegram och uppmuntrande hälsningar. Jag kan inte framföra mitt tack till alla mina vänner på annat sätt än genom radions och televisionens förmedling. Några av breven tog jag med mig till Novosibirsk. Ett av dem slutade med Salomos bön och dess slutord: "Eftersom du har bett om sådant och icke bett om långt liv, ej heller bett om rikedom eller bett om dina fienders liv, utan har bett om att få förstånd till att akta på vad rätt är; se därför vill jag göra som du önskar."

Jag talar inte om enskilda personers, utan om hela Finlands folks intressen och framtid. Jag vädjar av allt mitt hjärta, att alla måtte kunna samlas kring den enda utrikespolitik som för oss och våra barn kan trygga fred och framgång i vårt älskade fosterland.