Republikens Presidents tal i radio och television     7.5.1973

Jag har idag avsänt följande brev:

"Till Justitiekanslern

I Er skrivelse av den 18 april 1973 har Ni bringat till min kännedom, att sedan överdirektör Jussi Linnamo, som verkade som handels- och industriminister i Paasios den 23 februari 1972 utnämnda regering och såsom minister för ärenden hörande till utrikesministeriets verksamhetsområde, samt i Sorsas den 4 september 1972 utnämnda regering som minister för ärenden hörande till handels- och industriministeriet och till utrikesministeriet, i denna sin egenskap har fått tillgång till den av mig uppgjorda, den 19 augusti 1972 daterade och hemligstämplade promemorian, under augusti-september samma år givit upplysningar därom till socionom Erjo Aimo Tapio Kairamo och politiceskandidaten Paavo Tapio Lipponen, av vilka ingendera befann sig i sådan ställning att de enligt lagens om allmänna dokuments offentlighet 23  1 moment skulle vara berättigade att erhålla sådan upplysning, och sålunda handlat lagstridigt i sin tjänsteutövning som medlem av statsrådet. Eftersom minister Linnamos ovan refererade lagstridiga förfarande bör anses vara av det slag, att en medlem av statsrådet därför kan åtalas inför riksrätt, har Ni i enlighet med bestämmelserna i regeringsformens 47  1 moment bringat saken till min kännedom.

På grundvalen av de dokument som hopbragts under förundersökningen har jag funnit, att minister Linnamo inte visats genom sitt lagstridiga förfarande ha medverkat till att vissa upplysningar som ingår i ovannämnda promemoria publicerades i tre dagstidningar den 31 oktober 1972. Med hänsyn härtill7 och emedan åtal inför riksrätt bör väckas endast vid sådant fall att ifrågavarande ministers olagliga förfarande vållat uppenbar skada för riket, har jag bedömt som riktigt att överdirektör Linnamo, som innevarande april månad befriats från medlemskap i statsrådet, inte åtalas inför riksrätt.

Helsingfors den 7 maj 1973

Republikens President

Urho Kekkonen

./. Kai Korte"  Emedan det är fråga om ett från det normala förfarandet vid beslutsfattande avvikande avgörande, vilket Republikens President enligt Regeringsformens 47 § personligen fattar utan statsrådets medverkan, har jag funnit det sakenligt att offentligen motivera mitt ställningstagande.

De bestämmelser, vilka berör en ministers juridiska ansvarighet, ingår i Statsförfattningens 43 § och i lagen om riksdagens rätt att granska lagenligheten av statsrådets medlemmars och justitiekanslerns ämbetsåtgärder av år 1922. Av Regeringsformen framgår den allmänna principen, att statsrådets medlemmar är ansvariga för sina ämbetsåtgärder. I lagen om ministrarnas ansvarighet av år 1922 är återigen mer noggrant fastslaget vad slags ämbetsutövning som kan föranleda att en minister göres juridiskt ansvarig. Om en minister konstateras i sin ämbetsutövning ha varit behjälplig med uppenbar lagöverträdelse eller befordrande av en sådan, eller om han i någon ämbetsåtgärd handlat klart lagstridigt, kan han åtalas inför riksrätt i den mån allmän lag påbjuder straff för gärningen. I ministeransvarighetslagen stadgas vidare, att minister kan åtalas ifall han till landets uppenbara skada missbrukat sin tjänsteställning, men eftersom detta inte kommer i fråga i det aktuella fallet, lämnar jag det därhän.

Nu frågar man sig om minister Linnamo har handlat på ett sätt på grund av vilket han i stöd av ministeransvarighetslagen kan åtalas inför riksrätt, eller med andra ord, har han i någon av sina ämbetsåtgärder medverkat till uppenbar olaglighet eller befordrat sådan eller i övrigt handlat klart lagstridigt.

Såsom det brev till justitiekanslern som jag nyss läst upp visar, har jag enat mig om justitiekanslerns uppfattning, att minister Linnamo har handlat lagstridigt genom att ge upplysningar om en hemligstämplad promemoria till personer, vilka inte befunnit sig i den ställningen att de skulle ha varit berättigade att få dessa upplysningar. På basen av framlagt bevismaterial anser jag att minister Linnamo har gjort sig skyldig till sådant olovligt avslöjande av upplysning som borde hållas hemlig, som avses i stramagens 40 kapitel av 19 a §. Det lagstridiga förfarandet har varit uppenbart och klart.

Som känt vidtogs undersökningarna i den s k Zavidovo-affären för att klargöra vem som var skyldig till att upplysningar ingående i en hemligstämplad promemoria hade publicerats i en finländsk, en svensk och en norsk tidning. Denna sak har inte klarlagts under de omfattande undersökningarna.

När en bedömning görs av minister Linnamos gärning, måste det betraktas som en väsentlig omständighet vilket orsakssammanhang denna har haft med den s k läckan till tidningarna. Därvid är att konstatera, att ingenting påvisar en kausalitet, ett orsaksförhållande mellan avslöjandet av nämnda upplysning, som borde ha hållits hemlig, och den läcka som uppstått till tidningarna. Undersökningarna, som utfördes för att klargöra vem som varit skyldig till läckan, har inte uppnått detta mål, men i samband med undersökningarna har vissa tjänsteförseelser kommit fram. En i viss utsträckning jämförbar händelse, hur annorlunda den än vore, skulle vara att en svår undersökning av ett knivdåd inte lett till att den skyldige avslöjades, men att det under förhören kunnat konstateras att vissa personer på annan tid än då knivhuggningen skedde förbrutit sig mot givna bestämmelser om innehav av eggvapen på nöjesplats. Åklagaren vore skyldig att ställa dessa uppdagade personer till ansvar för deras brott.

Under de undersökningar som gjorts för att klara upp läckagefrågan har det konstaterats att minister Linnamo ur den hemligstämplade promemorian antingen visat eller läst upp vissa avsnitt med anslutning till utrikespolitiken, vilka han funnit viktiga, för två befattningsinnehavare inom hans eget parti.

Med beaktande att den ena av dessa personer var partiets sekreterare för internationella frågor och den andra chef för forskningsavdelningen, och dessutom, att promemorian från synpunkten av landets utrikespolitik var viktig, måste det med hänsyn till skötseln av praktisk politik anses förståeligt, att information av detta slag kunde ges. Det står i överensstämmelse med nuvarande praxis att inte endast en medlem av statsrådet, utan även ledningen för det parti han representerar, är ansvarig för betydelsefulla politiska och ekonomiska beslut. Just härpå beror det, att ifall minister Linnamo hade frågat mig om han skulle få framlägga de upplysningar, som ingick i min promemoria, för ovannämnda befattningsinnehavare inom partiet, så skulle jag utan tvekan givit mitt tillstånd. Till följd av sin faktiska politiska ställning skulle de nämligen haft skäl att känna till de synpunkter som berörde den i promemorian behandlade frågan.

Kräver ändå inte, oavsett alla förmildrande omständigheter, ett uppenbart och klart tjänstebrott, bevisligen utfört av en medlem av statsrådet, åtal vid riksrätt? Denna fråga bör besvaras nekande. I den juridiska litteraturen har man i allmänhet intagit den ståndpunkten att det inte finns skäl till åtal för små förseelser och att det finns anledning att noggrant överväga om ifrågavarande förseelse står i proportion till ett så ovanligt, tungt och högtidligt maskineri som en hänvisning till riksrätt innebär. Högsta förvaltningsdomstolens f d president Ahla har ansett att avgörandet kan påverkas även därav, att samhället fått gottgörelse i annan form, till exempel därigenom att ifrågavarande person inte längre innehar sitt ämbete.

Två omständigheter har särskilt gjort avgörandet svårt. Den ena har varit bevakandet av överdirektör Linnamos intresse, den andra kravet på opartiskhet.

Linnamo har under förhören och konsekvent även därefter förnekat sin skuld. För beaktande av hans intresse talar den omständigheten, att han inför domstol borde kunna påvisa att hans egen utsago är riktig och vittnesutsagorna felaktiga. Efter att ha samtalat med Linnamo har jag förstått att han inte kräver att saken behandlas i riksrätt, emedan han anser sig kunna offentliggöra sin egen uppfattning även utanför domstolen.

Sedan kraven på opartiskhet. Enär upplysningar om innehållet i den hemliga promemorian redan för två personers del, vilka befinner sig i tjänstemannaställning, lett till åtal vid rådstuvurätten i Helsingfors, skulle opartiskheten kräva att även Linnamo åtalas. En sådan synpunkt verkar onekligen befogad, men ministeransvarighetslagen ställer en medlem av statsrådet vad beträffar tjänstebrott i en annan ställning än vad som stadgas om tjänstemän.

I offentligheten har uttalats (bl a av ordförande Paasio och biträdande generalsekreterare Hentilä) att en medlem av statsrådet bör få rådgöra även om sekreta frågor med sitt eget partis ledning och med ansvariga befattningshavare inom partiet. Ministern är nämligen sitt partis representant och förtroendeman i regeringen och bör av hänsyn till sitt politiska ansvar ha rätt att rådföra sig om frågor, som skall avgöras i regeringen, med partiledningen. I princip godtar jag en sådan uppfattning. Den står dock inte i överensstämmelse med gällande lag. Man kan inte hänvisa till att det i denna fråga redan skulle ha uppstått en hävdvunnen praxis, som skulle ha åsidosatt skriven lag. Därför finns det skäl att granska bestämmelserna angående dokuments sekretess, vilket justitiekanslern föreslagit. Helt kan man inte avstå från hittillsvarande förfarande, ty om man i sakernas förberedande skede offentliggör alla enskildheter i samband med avgörandet kan detta försvåra och skada beslutsfattandet eller rikets förhållande till utlandet.

Jag har i det föregående tämligen utförligt behandlat justitiekanslerns förslag om åtal mot överdirektör Linnamo och det nekande beslut jag fattat. Mitt beslut har kontrasignerats av kanslichef Korte, som meddelat sig förena sig om mitt ståndpunktstagande.

Som sammandrag av min motivering tillägger jag ännu följande: För det första har minister Linnamo inte bevisats genom sitt lagstridiga förfaringssätt ha medverkat till att de i den hemligstämplade promemorian ingående uppgifterna publicerades i tidningarna. För det andra: åtal inför riksrätt bör väckas endast i sådana fall, då ifrågavarande minister genom sitt lagstridiga förfarande har vållat riket uppenbar skada. Jag ber att få nämna, att jag härvidlag begagnat mig av det uttalande Kyösti Kallio gjorde vid 1926 års riksdag och som lyder sålunda: "Riksrätten är ett så auktoritativt och tungrott maskineri, att det borde utnyttjas synnerligen sparsamt, och åtgärder därhän borde vidtagas endast i sådana fall då av ifrågavarande ministers eller justitiekanslers ämbetsutövning uppenbar skada vållats riket".