10

PÅ PERMISSION I KAJANA. EN TÅGRESA. FÖRSTA MAJ I VIBORG. MARSCHEN TILL FREDRIKSHAMN. PARADEN I HELSINGFORS 12.5.1918. KRIGETS EFTERSPEL OCH BREV HEMIFRÅN OCH HEM.

De avgörande drabbningarna under kriget utkämpades i Tavastland. Efter erövringen av Tammerfors vid månadsskiftet marsapril inleddes de rödas snabba reträtt. Inga egentliga militära avgöranden ägde rum på Mäntyharju-fronten, men sedan kriget hade tagit en för de röda negativ vändning, måste de också därifrån retirera mot Viborg. Härav följde att vi fick en efterlängtad viloperiod, som vi tillbragte på Kurkela gård i Kinni. Den 21 april fick sedan hela vår pluton åka hem till Kajana på en dryg veckas permission. Under tiden erövrade den vita armen Viborg. Fastän vi inte hann vara med om de egentliga striderna, inträffade även under permissionen ett och annat som var värt att minnas. Bertha von Suttners antikrigsroman "Ned med vapnen!" har fått låna sitt namn åt en skildring av hur en konflikt mellan en uppretad auktoritet och gruppens rättsmedvetande avgjordes ombord på det tåg, som transporterade Kajanas sissir till fronten:

På Suonenjoki station gick vi ut för att dricka kaffe, och fastän ingen hade brödkort, fick vi i alla fall vårt rågskvalp. På stationen var det en kompanichef från St Michel, troligen en aning berusad, som krävde att pojkarna skulle göra honnör. Det tyckte pojkarna var tämligen dumt av honom, för på den tiden gjorde man inte ens honnör for högre herrar. Det blev ändå inte någon allvarligare sammanstötning på stationen, men en stund efter det att tåget åter hade satt sig i rörelse, kom ovannämnde kompanichef in i vår kupe, gick igenom den och gav oss rätt bistra blickar, för att vi inte flög upp och stod i stram givakt vid hans åsyn. När han kom fram till vagnens bakdörr, stannade han och tog sig en titt på dem som befann sig i vagnen, men snart röt han till en liten "dubbelslaktare", som stod nära dörren, att det gällde att öppna, så herrar kom fram.

Den lilla femtonåriga, men annars morska "dubbelslaktarn" blev visst en aning yr i mössan, när en "farbror" som till på köpet var kompanichef, befallde honom att öppna dörren. Innan någon hann säga till honom att låta bli, hade han i överensstämmelse med var kamrat Anders Lehikoinens gyllene regel: Gott uppförande framför allt, slängt upp dörren på vid gavel. Förnöjd stegade kompanichefen ut, men lämnade dörren öppen. Hans avsikt med besöket i vår vagn hade förmodligen varit att på ett eller annat sätt mocka till gräl och därför blev han nu stående på vagnsplattformen och lyssnade till vårt samtal för att kunna blanda sig i det och börja gorma.

Dittills hade vi hållit dörren stängd för att "värme bryter inga ben" som ordstävet säger. Jehu, som satt ytterst på sin bänk och gnolade "Björneborgarnas marsch" på en självgjord melodi, röt med ens till dem som hängde vid dörren:

-- Stäng dörren!

När den första tillsägelsen inte hade effekt, upprepade han sin befallning med det eftertryck han var känd för.

Detta var just vad kompanichefen hade väntat på. Han var inte så berusad, att han inte skulle ha insett, att detta rytande gav honom tillräcklig anledning till gräl.

Han dök åter upp i dörröppningen, blängde ilsket med blodsprängda ögon och frågade:

-- Vem sa att den här dörren skulle stängas? Vem?

Inget svar. Alla stirrade på honom. De som hade fördrivit tiden med kortspel gjorde en paus, de som åt stoppade undan sin vägkost och allas blickar fästes på honom. En förnyad fråga ledde inte till något svar. Men bland pojkarna började det höras ett olycksbådande mummel.

Jehu såg väl mest skuldmedveten ut, eftersom kompanichefen stegade fram till honom och började skälla. Jehu lyssnade lugnt, blinkade bara på ett sätt som visade att också han var arg. Herrn röt till honom:

-- Stig opp när en officer talar till dej!

-- Här brukar vi int hoppa, svarade Jehu sävligt och satt som rotad på sin plats, precis som om han hade varit i färd med att köra ut ett gödsellass på Polvilas åkrar. Men kompanichefen blev allt mera förargad över denna fräckhet och för att skrämma den uppstudsige ynglingen började han fingra på mauserpistolen, som han hade hängande vid sidan i en läderrem. Då kom Onni Artturi Adamsson, ädel och stolt som en helig uppenbarelse från höjden, trängde sig in mellan de tvistande och förkunnade med skallande stämma:

-- Det här är oförskämt!

I samma nu fick hela vagnen liv, pojkarna rusade upp från sina platser, varenda en av dem levde om som fan i en träbytta.

-- Var har ni ert befäl? vrålade kompanichefen som började inse faran.

Rihtniemis Eero, som stod på en bänk med en nagan-revolver i handen och hotfullt siktade med den, svarade att här var man befäl lite till mans i den mån det behövdes. och frågade vad saken gällde. Hans ord nådde emellertid inte fram till kompanichefen som hade råkat illa ut, ty det allmänna sorlet och oljudet var stort. Varenda en skrek och tjöt och den arma kompanichefen stod som ett offerlamm mitt inne i den upprörda hopen.

Roligast var det att ge akt på Rönnys Hemmi, som hade tillfrisknat efter det sår han fick vid Vääräniemi. Då spektaklet började, hade han befunnit sig i andra ändan av vagnen och nu försökte han ta sig fram till den kringrända, men en tjock mur av mannar stod i vägen. Liten till växten som han var gjorde han ett försök att tränga sig fram mellan pojkarnas ben, men när han märkte att det inte gick, tog han sats för att spränga muren. Också det visade sig vara förgäves och sedan han en stund hade gått på så svetten stod honom i pannan, gav han upp och började vråla i maktlös-ilska:

-- Hoj, slå honom på näsan! Hoj, ge den skiten på käften!

Lehikoinen, känd för sin lättja, nöjde sig med åskådarens roll, gapskrattade åt den befängda scenen och skrek, att han varken nekade eller befallde, men gå på bara. Och att tumultet var våldsamt det kan vem som helst förstå, ty till och med Sömniga Jonne, som ända från Kajana hade vräkt sig på en väskhylla, vaknade nu, gnuggade sig i ögonen och flämtade från sin höjd:

-- Vad är det för ett får som står där mitt i skocken?

Och Sömniga Jonne har då aldrig varit den som har vaknat av fågelkvitter, det har behövts en verklig kalabalik.

Kompanichefen stod hjälplös inne i skaran. Han insåg tydligen att han hade råkat illa ut, eftersom han höll sig tyst. Jouhkis Santeri skrek faktiskt i örat på honom, att nu är du inte bland micklarna, utan du har att göra med kajanapojkar, som det inte är värt att börja mackla med. Hans ord hade dock ingen verkan, ty kompanichefens hela flammande vrede var riktad mot Onni Artturi Adamsson. De stod mot varandra, bröst mot bröst, och blickarna gick som stålbroddar från öga till öga. Larmet omkring dem tystnade gradvis och uppmärksamheten riktades på denna tysta tvekamp. Det var väl detta som gav kompanichefen luft under vingarna. Han drog sig plötsligt något tillbaka och började famla efter sin mauser, tydligen i mordiskt uppsåt, men Pietarinens Einari, som kallades Simo Hurtta, hade haft sin dragna puukkokniv redo i ärmen hela tiden, och nu kapade han mauserns bärrem och Onni Artturi Adamsson tog hand om vapnet. Nu insåg kompanichefen att fysiskt motstånd inte tjänade någonting till, han inskränkte sig till att göra sin blick mer förgrymmad än någonsin, och det måste erkännas att ingen av oss kunde överträffa eller ens jämställas med honom i fråga om den konsten.

Slutligen beslöt han att bräcka oss fullständigt och sedan han hade placerat sin arm så att de tre gula banden, tecknet på kompanichefsrangen, tydligt syntes, frågade han morskt:

-- Vet ni vem ni har att göra med?

-- Javisst, svarade Onni Artturi kort.

-- Jaha, var så god och titta på det här!

Ur bröstfickan drog han fram ett papper, som han räckte till Onni. Denne granskade det ett ögonblick, varefter han mot alla förväntningar brast ut i ett våldsamt gapskratt, som skallade genom hela vagnen. Kompanichefens förvåning över denna fräckhet var obeskrivlig. När den skrattande hade återfått talförmågan, sade han:

-- Den här herrn är reservlöjtnant i Finlands arme. Har han för den skull rätt att i berusat tillstånd komma och bråka med frivilliga finska soldater från Kajana?

-- Nehej, rungade svaret som ett åskdunder.

-- Var så god och spara det här, tills ni nyktrar till, sade Onni Artturi och överlämnade officersfullmakten till ägaren.

Svaret blev åter en förgrymmad blick, och det måste erkännas att många av oss aldrig förr hade mött ett så iskallt hat, som det varmed kompanichefen glodde på oss. Men å andra sidan skrämde det oss inte, långt därifrån. Situationen förblev oförändrad ända fram till Pieksämäki. Officeren hölls instängd mellan oss och vi betraktade honom med mycket ilskna blickar.

När vi kom fram till Pieksämäki, utsågs `domare` Jyrhämä, II gruppens energiske chef, och Onni Artturi Adamsson att ledsaga officeren till den lokala staben, där saken skulle göras upp. Så marscherade de i väg, officeren i mitten, pojkarna på ömse sidor om honom, Onni dinglande med herrns mauser över axeln, resans första krigsbyte, som pojkarna tyckte.

En stund senare återvände våra representanter. Frågan hade klarats upp så, att kompanichefen fick tillbaka sin mauser, men i gengäld förband sig att inte efteråt göra någon anmälan om saken.

-- Strid och seger, skrek Jehu och Sömniga Jonne erkände, att styggt hade den gubben kunnat stirra, fast han inte annars såg någonting ut för världen.

Vi kom fram till Viborg via St Andree sedan staden hade erövrats. Det råkade vara den första maj. I denna "frihetens första-maj-stämning" skrev jag ett kort brev till Kajaanin Lehti:

"Frihetens första maj i Viborg strålade av sol. Strålande glad var stämningen även bland de befriade viborgarna, då de vita erövrarna övertog staden.

Viborg är relativt välbevarat. I Kolikkoinmäki har 14 hus brunnit och till följd av den mycket våldsamma explosion som inträffade där har fönsterrutorna krossats i husen inom ett vidsträckt område.

Den egentliga staden har inte skadats av bombardemanget. Någon enstaka granat har träffat stationshuset.

Fångar finns det i stora mängder överallt. General Mannerheim anlände även till Karelens befriade huvudstad. Med samma tåg kom också general Toll, båda med sina staber.

Kajanas Sissi-Jägare led stora förluster vid stormningen över Papula bro mot staden. Löjtnant Paulig stupade genast och strax därefter blev fänrik Lehto sårad i benet. Allra mest stupade det just kajanabor vid Viborgs erövring.

Vi skall bege oss till Säkkijärvi och därifrån via Fredrikshamn till Kouvola för att rensa upp i spåren av det röda skräckväldet. Snart får vi väl fira en stor segerfest med anledning av Finlands befrielse."

Den första maj på kvällen marscherade vi från Viborg via Säkkijärvi mot Fredrikshamn. Denna inemot tre dygn långa marsch frestade rätt hårt på våra fötter. Om våra öden under marschen berättar denna artikel, som tre månader senare, 21.8. publicerades i Kajaanin Lehti under titeln "Då bomben exploderade" och med underrubriken "Ett oblodigt krigsminne":

Nåväl! Vi vandrade landsvägen från Viborg mot Fredrikshamn och framför oss flydde rödingarna med högsta möjliga fart, medan de befriade sig från bördan av gevär, patroner och patronbälten m.m., för att inte tala om kanoner och andra större krigsgrejor, som de inte hade haft för avsikt att släpa med sig mycket längre än till Viborg. De klokare hade av fruktan för sin framtida dom också slängt sina medlemskort i Röda gardet vid vägen, där undertecknad i sällskap med Onni Artturi Adamsson hoppade omkring och letade rätt på dem. Den sistnämnde, som vandrar under andens speciella beskydd, hittade en urmodig pistol, ett fynd som ledde till att ett väldigt gapskratt snart gav eko i trakten, som de ärade vapenbröderna säkerligen väl erinrar sig.

Också vi försökte verkligen raska på för att få träffa medlemskortens ägare. Vi höll oss envist på landsvägen dag och natt och flyttade så frenetiskt på fötterna, att mången pojkes fotsulor snart var två väldiga vattenblåsor. De som hade varit förutseende åkte med trängens hästar, skyllande på magont (de hade ätit för mycket i Viborg) eller huvudvärk (baksmälla!) och mången ville upp på "lillkanonen" (fältköket). Vi som vår plikt likmätigt marscherade förargade oss över dem som åkte på lassen, speciellt över Immonens Augusti och Ana, som till på köpet slängde glåpord till oss och frågade, om det där gåendet kunde ta lika mycket på benen som att sitta.

Vi uthärdade besvären och nådde Vilajoki by i Säkkijärvi socken, där vi hade för avsikt att göra ett uppehåll. Och vi skulle knappast ha kunnat komma vidare, ty gårdsfolket på Pyklinki hade förberett en glad överraskning. De fruktansvärda sissi-rövarna (finsk travesti på K. Sissi-R: kauheita sissiroistoja) blev nämligen bjudna på en så läcker risgrynsgröt, att inte ens vår värsta lögnare Jebu påstod att han någonsin hade smakat dess like. Mjölk bjöds också och eftersom vi i Viborg hade lyckats få knäckebröd och smör så mycket att det förslog för alla och Lehikoinen, Lehtos Antero och Rihtniemis Eero, "kompaniets värsta storätare" (värdinnornas uttalande) genom lögn och bedrägeri tillskansade sig en andra och tredje portion, så svär jag på, jäklar anamma, att pojkarnas magskinn för en gångs skull satt stramt.

Till överdrift gick gästfriheten först då den vänliga värdinnan tog itu med kaffekokning.

Salonens Aarne ville pröva på en nyhet. Han hade i Viborg kommit över några ryska konservburkar, hört att de var goda, och nu föll det honom plötsligt in att värma en burk för att pröva om soppan smakade som forna tiders köttsoppa. Kort sagt: han placerade burken på spiseln och lämnade den där att värmas upp.

Man åt, drack och frossade. Ett par kvinnspersoner sysslade med kaffepannorna vid spiseln.

Då smällde det. Det lät som om det kom från spiseln. Rutorna skrällde ännu en stund efter smällen, en tjock ånga spred sig i ett nu över köket och alla som befann sig där fick öronen i lås. Kvinnorna som hade sysslat vid spiseln skrek hjärtskärande och vår gemensamme vän och vapenbroder Ana, som hade kommit ut i köket för att "titta på kaffekokandet", som han sade, fast han i själva verket hade kommit för att nojsa med flickorna, fällde i sin stora förskräckelse ett grötfat i golvet. Sömniga Jonne, som så där i förbifarten sagt kunde sova 6 timmar ute i linjen, fast vaktturen bara var hälften så lång, kikade just in genom dörrspringan för att se vad Ana hade för sig, men då han hörde skrällen, rusade han in i stugan, skrek "en handgranat exploderade" och stack iväg som ett streck ut på gården, där han slängde sig omkull på gräsmattan och väntade på döden. Kaffekokerskorna var så helt omtöcknade, att de knappast kunde röra sig ur stället.

När vi slutligen lite till mans hade hämtat oss efter den sinnesförvirring, som explosionen hade orsakat, och när dimman i köket lättade, blev det klart, att det var Salonens konservburk, som hade exploderat till följd av ångtrycket och sprutat ut sitt heta innehåll i ögonen pa kaffekokerskorna. När Ana blev medveten om malören med grötfatet, svor han på att också han hade träffats av en skärva, vartill pojkarna genmälde att Ana tydligen var en "köttmagnet".

Men kaffet hade inte tagit skada av explosionen och det tyckte vi alla var huvudsaken. Ana tog sig en ny grötportion och sedan Sömniga Jonne en stund hade väntat på döden, sällade han sig åter till sällskapet.

Kaffet dracks i allsköns ro, vi vilade på maten och lämnade med saknad den gästfria gården, vars vänliga värdinna sände hälsningar med pojkarna till bekanta i Säräisniemi.

På vägen till Säkkijärvi var rustmästaren populär. Den ena efter den andra kom nämligen till honom och viskade, så de andra inte skulle höra det:

-- Kalsingar!

Till Fredrikshamn kom vi den fjärde maj på morgonen. Staden intogs utan blodsutgjutelse, ty största delen av de röda hade flytt föregående dag och de som var kvar gav sig utan strid.

Det var vår avsikt att från Fredrikshamn fortsätta till Kouvola eller Kotka, men de från Kouvola retirerande röda hade redan gett sig i Inkeroinen den 3.5. och Kotka kapitulerade följande dag.

Den 13.5. begav vi oss från Fredrikshamn till segerparaden i Helsingfors. Kajana Sissiregemente blev inkvarterat på Brändö. Själva paraden försiggick den 16 maj. Under rubriken "På den stora paraden i Helsingfors för ett år sedan" skildrade jag stämningarna i en artikel i Kajaanin Lehti 16.5.1919:

"Det var en rätt så vacker vårmorgon något över en vecka efter Fredrikshamns intagning. Jourhavande underofficeren hade just med klar stämma vrålat sin morgonhälsning till de i f.d. kadettskolan inkvarterade pojkarna i I sissikompaniet, och nu gnuggade de sömnen ur ögonen, medan de krängde på sig sina persedlar. Sedan de hade fått dem någotsånär på plats, trängde de sig ut för att njuta av värdinnornas morgondryck, som verkade i högsta grad upppiggande. Genast då morgonfunktionerna i all hast klarats av, kom order om uppställning och reglementsenliga övningar. Inte ens de punktligaste, och sådana fanns det inte många av i hela kompaniet, gav sig springande i väg. Då kan man bilda sig en föreställning om den takt, i vilken de slöare satte sig i rörelse. Sådana fanns det rätt många. Och de fick inte upp farten särskilt mycket, hur än befälet svor och skrek. "Lägre fiskaler", gruppchefer och dylika hade ingenting att säga till om, inte ens plutonchefen tog man alltid notis om, ifall han började "jävlas". Bara ens eget befäl av högre grad fick ge order, aldrig någon främmande. Den frivillige soldaten lydde minsann inte vem som helst.

Verkligt trist var det för resten att med gevär på axeln starta en två-tre timmars marsch på dammiga vägar. Solen gassade så innerligt varmt från en molnfri himmel och under dess brännande strålar var man tvungen att i tunga vadmalspersedlar traska vart man än blev befalld. Gärna hade man stannat borta, men det gick inte för sig. Följde man inte med i godo, blev man tvungen till det, och klagade man över sjukdom, skickades man till doktorn för att få bot. Och den uslingen trodde inte på ens klagovisor, man måste vara verkligt illa däran, innan man fick en permissionslapp. Och platt var det ju att komma från läkarmottagningen med ett recept på en ren skjorta, ingenting annat. Och ändå hade patienten tyckt sig vara i dödens käftar. Följden av denna medicinering var i alla fall, att pojken följande morgon raskt deltog i övningarna.

Kompaniet stod uppställt på gatan framför kadettskolan och de röda fångarna tittade genom fönstren. Snart gjorde man gruppindelning, höger om och på axel gevär och började marschera mot Fredstorget, det vanliga exercisfältet. Först här meddelades det, att nu skulle man ur vårt kompani välja ut fem grupper, som skulle bege sig till den stora paraden i Helsingfors. Norra Savolaks Regemente skulle sända dit ett helt kompani, som skulle omfatta en pluton ur varje bataljon. Vårt kompani fick äran att leverera denna elit för hela bataljonens räkning och duktigt folk blev det, fast jag säger det själv, jag som var med. Den ståtligaste karlen var visst Keränens Lauri och den fulaste undertecknad jämte adjutant, resten var däremellan.

De utvalda stannade kvar för att öva, men de som inte skulle följa med på färden, fick ge sig av. Och den dagen övades det energiskt, för nu gällde det ju att visa vad vi dög till och vi ville naturligtvis framstå i en så fördelaktig dager som möjligt. Fast det var så varmt att man var nära att smälta, gick vi på som tokiga och måste slutligen halvt med våld drivas i väg för att äta.

På dagen genast efter maten anlände också de övriga bataljonernas plutoner till torget och nu började vi med kompaniövningar. Plutonordningen gav anledning till en viss oenighet. Först i ordningen ställdes nämligen plutonen ur II bataljonen, vi utvalda ur I bataljonen kom först på andra plats och trea blev III bataljonens pluton. Vi var inte riktigt nöjda med vår placering, men eftersom kuopioborna påstod sig vara skickligare i att göra konster med mera, gav vi dem företräde. Fast inte var de förtjänta av det, inte alls.

Chef för hela kompaniet blev jägarlöjtnant Wichmann, en väldigt rejäl karl. Vår pluton leddes av Aarne Salonen och som gruppchefer fungerade: Lauri Keränen, Eero Rihtniemi, Gunnar Enwald, Artturi Vepsäläinen och undertecknad. Ytterligare tillhörde Ilmari Jyrhämä kompaniet som fältväbel.

Vi tränade hårt i Fredrikshamn de där dagarna före avfärden. Undersbitti var vi i rörelse, på dagarna likaså och inte ens sent på kvällen gav vi oss någon ro. Pa morgnarna övade vi gruppvis gevärsexercis, vändningar och uppställning på led, på dagarna plutonvis och på kvällarna hela kompaniet tillsammans. Det var ett sjå för hela slanten. En gång kom kuopioborna över till vår pluton, började ge oss goda råd om gevärsgrepp och tog ingen notis om våra egna ledare. Men sånt gick förstås inte an. Pojkarna tyckte att här skulle man klara sig med egna krafter och rådde de beskäftiga att ge sig av i godo. Och visst gjorde de det, bevars.

Och så grydde slutligen resmorgonen och det var den trettonde maj. Tåget pustade på stationen, mannarna äntrade boskapsvagnarna och så var man färdig för start. På stationen inträffade visserligen ett litet mellanspel, som jag inte kan låta bli att berätta om.

Som känt bar vi armbindlar, på vilka det stod "K-Sissi-R", men det gillade inte kuopioborna något vidare. De hade låtit trycka armbindlar, på vilka det stod: Norra Savolax Regemente. I.I. och nu hade också vi bort bära sådana i stället för Sissi-bandet. De kom till stationen med en hel bunt av dem, gav dem till Salonen och förklarade vad som skulle göras. Pojkarna beslöt emellertid, att inte en enda av dem skulle följa med, om de inte fick bära sina gamla armbindlar. Salonen framförde med stor beslutsamhet detta till kompanichefen och för att illustrera allvaret i sina ord stoppade han armbindlarna i sin ryggsäck och förklarade, att han skulle dela ut dem som fottrasor till pojkarna. Och vårt krav måste beaktas, vi bar utan vidare våra egna armbindlar från den stunden, liksom vi hade gjort det dittills.

Äntligen visslade tåget och så gick vi mot Helsingfors, dit Finlands befrielsearme, om också inte i sin helhet så dock i ett mycket representativt urval, skulle anlända. Tåget satte upp farten och lämnade snart Fredrikshamn bakom sig. Med dörrarna i våra boskapsvagnar på vid gavel betraktade vi med förtjusning södra Finlands leende landskap. I Metsäkylä stannade vi för en stund, där fanns artilleri, `domare` Jyrhämä letade rätt på sin bror, med vilken han resonerade så ivrigt, att han var nära att missa tåget. När vi äntligen kom fram till Inkeroinen, blev det en våldsam rusning till mejeriet, där det dracks mjölk litertals. En bra station, Inkeroinen, där får man mjölk när som helst, den som gillar steriliserad får dricka så mycket som magen rymmer och börsen står ut med, och inte heller den som föredrar vanlig komjölk behöver förbli torr i halsen. Kuopioborna, kända surmjölksälskare, blev så entusiasmerade av mjölkdrickandet, att ett par tre av dem missade tåget. Men de hann slutligen upp det i Kouvola.

Utmed Kymmene älv ilade vi därefter mot Kouvola. Där stod vi en stund, men det dröjde inte allt för länge innan det bar av igen. Det stimmade av soldater överallt och på tåget fanns en del bekanta, några av St Michels dragoner, till exempel Lehkonens Eero, som hade tillbragt flera veckor i sissisällskap och blivit bekant med oss alla under den tiden.

På vägen till Lahtis fick vi se något av krigets förödelse invid banan. Först då vi nådde staden fick vi en tydlig bild av stridernas härjningar. Där såg vi också för första gången tyskt fotfolk, vars gröna uniformer glimtade fram här och där.

Vi hade senast ätit tidigt på morgonen och nu då det skymde mot kväll, började vi känna oss hungriga. I Lahtis fick vi gå av för att äta. Först någotslags kålsoppa, sedan en väldig ostsmörgås och mjölk. De djärvaste åt magarna mätta och en del tog till och med några bitar till vägkost. De blyga och tillbakadragna klagade över hunger också efter måltiden, de hade nämligen nöjt sig med en portion. Det gäller att ta för sig när det bjuds, med blyghet kommer man inte långt.

Genast efter maten marscherade vi till stationen och fortsatte vår färd. Snart passerade vi Riihimäki, Hyvinge och Kervo. Det var natt då vi slutligen nådde Fredriksberg. Det var faktiskt kallt, i våra ouppvärmda vagnar svepte vi in oss i filtar mot kylan, som dock gjorde oss stela i hela kroppen. I Fredriksberg fann vi en tillflykt, vi stormade in i stationshuset, där hela golvet snart täcktes av sovande mannar.

När dagen grydde väntade vi på uppbrottsorder och skyndade in i Helsingfors. Det var en vacker, solig dag, gatorna vimlade av folk och iögonenfallande mycket soldater. Vi gick runt i staden, besåg dess sevärdheter, besökte de s.k. mannerheimarnas fest på Nationalteatern m.m. Våra sissiband väckte genast välförtjänt intresse, var vi än drog fram, sade folk: En sissi, en Kajana-sissi. Många kom och pratade, frågade om allt möjligt och vi berättade om våra öden och äventyr. Ständiga viskningar hördes, var vi än rörde oss, läste folk texten på våra armbindlar.

Samma dag hade vi övningar på sportplanen i Djurgården.

På kvällen transporterades vi sedan till Brändö. Där inkvarterades vi i den rymliga tennishallen. Följande dag exercerade vi åter hårt och gick omkring i staden under pauserna. I spårvagnarna fick soldater åka gratis och de fyllde alla vagnar. Men så hade ju också Kajana Sissi-Jägare kommit till stan.

Följande dag ägde sedan paraden rum. Vi purrades tidigt, fick i oss något slags morgonmål och ställde genast upp oss på ett led. Så följde den slutliga inspektionen, var och en måste vara i prima skick.

Därefter gav vi OSS i vag till Fredriksbergs station; vi gick bakgator och undvek att komma in på det trafikerade huvudstråket. Dagen var ganska varm, takten var snabb och svetten strömmade över pojkarnas nunor. På stationen träffade vi folk ur den svenska brigaden och Södra Savolaks regemente m.fl. förband. När vi hade väntat där en stund, fördes vi till ett ställe vid landsvägen nära fältet i Djurgården, och där bildade vi front mot vägen. Åt Helsingfors till från oss räknat stod Björneborgs regemente, efter oss följde Södra Savolaks regemente. Sedan vi stått där en stund kom general Linder med stab vägen fram. Vi stackare hade inte fått lära oss hur man skyldrar gevär, så vi tog emot honom helt enkelt stående i stram givakt med geväret på axeln. Förmodligen sade han någonting om detta till vår kompanichef, eftersom vi genast med frenesi fick börja öva oss att skyldra gevär. Och snart kunde vi också det.

Från fältet i Djurgården hördes hurrarop. Därifrån kom befriaren general Mannerheim, som mönstrade sina trupper. Vi avbröt övningarna, vår regementschef major Heiskanen och löjtnant Wichmann gav oss våra sista order och betonade speciellt att det gällde att se generalen rätt i ögonen och ropa vår hälsning till honom med klar röst. Ropen kom allt närmare. Snart var vår reslige och ståtlige general framme vid trupperna från Södra Savolaks. Han hälsade dem, de svarade och höjde därpå ett leverop.

Skyldra gevär! Blicken åt vänster! kommenderade vår kompanichef.

Vi stod som tennsoldater bakom våra gevär, blicken hölls stelt riktad mot generalen, som kom ridande emot oss och lät sina granskande blickar svepa över fronten. Han hälsade oss kort. God dag, herr general! vrålade vi för full hals så det ekade i de närliggande höjderna.

Generalen red vidare. Plötsligt höjde någon av vårt befäl ett leverop, i vilket vi alla av fullaste hjärta förenade oss. Generalen hade passerat oss och fortsatte sin färd.

Blicken framåt. På axeln -- gevär! Vila!

Efter att ha väntat en stund och gett akt på flygplanen, som svävade över staden och fyllde luften med sitt surr, fick vi slutligen ge oss av in mot staden. Det blev dock ännu en stunds dröjsmål i vår nya ställning, innan den egentliga marschen inleddes. Vi fann vår plats bakom Björneborgs regemente och gav oss av. Framför oss vajade Norra Savolax regementes fana, efter den red major Heiskanen och löjtnant Wichmann och så följde manskapet. Också Kajana Sissi-Regemente hade en fana med sig till Helsingfors, men av en eller annan anledning fick vi inte bära den i paraden.

Vi kom till Tölö, marscherade på Västra Chaussen och därefter Henriksgatan fram in i den flaggprydda, festliga staden. Täta skaror av människor hade samlats vid gatorna, de vinkade med sina vita näsdukar och ropade: Eläköön, hurraa, bra, bra! Vi sissir väckte åter berättigad uppmärksamhet. "Eläköön Sissit!" ljöd ropen då och då och gamla damer talade sinsemellan om "de berömda Sissi-pojkarna från Kajana". Folkhoparna hurrade hela tiden medan trupperna tågade förbi.

Det är klart att det kändes i hjärtat, när det hurrades för kajanapojkarna, men vi var strängt förbjudna att snegla på publiken eller torka svetten ur pannan, hur varmt det än var. Och lyda måste man, hur gärna man än hade velat blinka åt någon helsingforsskönhet.

Från Henriksgatan tog vi av in på Norra Esplanaden och passerade en spalje som bildades av Helsingfors jägarbrigad. Så svängde vi in på en tvärgata, gick runt några kvarter och kom till östra sidan av Salutorget, där vi vilade någon timme. Och här inträffade åter ett litet mellanspel.

Kuopioborna var ilskna på oss kajanapojkar. Det hade inte hurrats speciellt för dem mer än ett par, tre gånger, men de ovationer som kommit sissipojkarna till del hade hela tiden ljudit i deras öron. Och de hade lyssnat till dem med förargelse. Under vilostunden började de nu helt utan anledning skymfa oss sissir i största allmänhet. Och de skrädde inte orden.

Vem är det som pratar dumheter där? skrek Rönnys Hemmi och gick närmare för att lyssna. Och slagsmål hade det blivit mitt i festligheterna, om kuopioborna inte hade tigit.

Så satte vi oss åter i rörelse. Nu marscherade vi på Esplanaden förbi Runebergs staty, vid vars fot general Mannerheim till häst tog emot de defilerande trupperna. Med ansiktena vända mot honom tågade vi förbi under militärmusik. Därefter marscherade vi till Henriksgatan och vidare till stationen.

Där skulle enligt vad man meddelat alla soldater få middag, men då väntetiden där hade blivit mycket lång, begav vi oss till Brändö där vi hade egen proviant. Och därmed var paraden för vår del avslutad. Sedan vi hade ätit, skyndade vi tillbaka in till staden, fast fötterna var väldigt ömma efter den dagslånga marschen på stenlagda gator och vi kände oss ganska trötta. I stan gick flera av oss till stationen och åt en festmåltid, som bestod av en väldig ostsmörgås, svagdricka och ärtsoppa. Mätt blev man också den dagen. På kvällen var det fester överallt. Det var fullt av folk på gatorna, framför allt militär. Och soldatgossarna stod högt i kurs.

Till natten begav vi oss åter ut till Brändö, dit den sista färjan gick vid tiotiden.

Landets vita arme hade tågat in i huvudstaden med sin överbefälhavare i spetsen. Och verkligt festligt hade mottagandet varit, det måste medges. Det lämnade ett outplånligt minne hos varje deltagare. Huvudstaden hade hyllat den arme, som hade räddat landet från det österns skadliga gift, som hade kunnat tillintetgöra alla vår kulturs vinningar. Huvudstaden värderade den vita armens uppoffringar och prestationer. Säkert är att dessa minnen kommer att medverka till att de som var med den gången aldrig kommer att vika, då fara hotar vårt land. Österns hotande örn kommer alltid att fördrivas av Finlands lejon, då den hotar vårt folks existens, dess frihet och självständighet."

Då kriget var till ända, stationerades Kajanalands trupper i Fredrikshamn. Vi återvände dit från Helsingfors den 22 maj. De sommarvarma dagarna förflöt på ett behagligt sätt under vakttjänstgöring. Hungrig var man förstås ibland, men också det vande man sig vid.

Jag gick en gång över det tämligen folktomma torget i Fredrikshamn, då jag fick se en militärpatrull som förde med sig ett tiotal civilpersoner. Patrullen leddes av vår kompanichef, en man känd som jägare Taskinen, som sedan hösten 1917 hade arbetat med att utbilda frivilliga i Kajana. När han fick syn på mig, gav han mig order att rycka in i ledet. Vi marscherade vidare till Fredrikshamns vallar. De civila ställdes i rad och de med gevär beväpnade skyddskåristerna på tjugo-trettio meters avstånd. Nu först fattade jag att det gällde att verkställa en dödsdom. Taskinen sade till mig att ge skjutordern. Jag var nervös och jag minns faktiskt inte om jag hade gevär eller inte. Det tycker jag mig dock komma ihåg, att jag inte sköt. Antagligen lästes de dödsdömdas namn upp, men var domen hade avkunnats kungjordes inte.

Då förberedelserna var över, blev det min tur. "Sikta, ge fyr", lydde visst min order.

Det som skedde på våren 1918 på vallarna i Fredrikshamn, eller det som hände mig där, har aldrig lämnat mig i ro, fast jag har försökt glömma det. Ett egendomligt faktum är, att varje gång jag har haft svårigheter, otur, motgångar och förargelser, har denna episod i Fredrikshamn stigit upp inom mig som en mardröm. Vid detta laget kan jag kanske redan säga, att denna olyckliga dag i Fredrikshamn på ett avgörande sätt har medverkat till att jag ibland har intagit en ståndpunkt långt till vänster om min egentliga åskådning.

Så småningom inleddes hemförlovningarna genast efter krigsslutet. Några av pojkarna i samskolan hann faktiskt delta i skolarbetet några dagar den terminen. Familjen hoppades att jag snart skulle komma hem. Det hade en speciell orsak. Under kriget hade naturligtvis alla slags rykten varit i svang. Och enligt ett som nått Kajana hade jag stupat vid fronten. De där hemma var upprörda. Det framgår tydligt av ett brev från min syster Siiri och min mor, daterat i Kajana 9.4.1918:

Kära bror

Tack för ditt brev, som vi har fått. Paketet kom först nu i kväll. Varför har du inte skrivit, fast vi har skrivit till dig? Har du fått vårt paket? Härifrån for den 8 dennes Sissijägare och andra jägare till fronten. Hade du skrivit till , att de skulle skicka folk till fronten, för vi som är här är alldeles uttröttade? Här har det pratats om att du skulle ha stupat och det påstår nästan alla.

Skriv genast!!

Siiri

Skriv kära barn rikit genast ja är rikit sängliggande uta förargelse för att dom kom å sa att du ha stupa om du ännu finns levande kvar så vafför ha int dom där fotografiena komi ja skicka smör me rinne å me suominen å me posten skicka ja smör brö å kött försök nu ti få permission så du får vila.

ajö å må rikit bra

me kärlek mor

Flickorna i vår klass kom på ett berömvärt sätt ihåg sina klasskamrater vid fronten. Också jag fick många uppmuntrande och till och med längtansfulla brev från Kajana eller Kanan, som vi ungdomar brukade kalla vår stad. Här följer ett par brev från min klasskamrat Aili Puranen till Känä vid fronten:

Hej Urho!

Nå hur går tiden för dig? Naturligtvis utmärkt, när du alltid får röra på dig och vara i verksamhet. För du längtade ju alltid bort från det här lilla Kanan. Du ville ut på vidare vatten och få vidgade vyer. Har det lyckats dig nu, har du fått det, som du alltid har önskat dig? Tyck inte att jag är påträngande, för det skulle jag inte vilja vara. Jag tycker bara det vore trevligt att veta, hur du nu känner det. Och dessutom skulle jag vilja påminna dig om en sak, som du naturligtvis inte har glömt, men som du kanske inte har lust att komma ihåg.

En gång (du kommer väl ihåg vad som hände sen) lovade du skriva till mig ibland, om du skulle hamna i andra trakter. Och nu kan jag inte låta bli att påminna dig om det löftet.

Men nu skall jag berätta lite om vad som har hänt i Kanan.

Först och främst slutade de högsta klasserna för ungefär en vecka sedan. Föreställ dig bara hur till exempel vår klass tog sig ut. 4 flickor och någon liten pojkvalp som kurar i en vrå. Geometritimmen var inte rolig alls, för du vet ju att vi flickor inte är speciellt intresserade av det ämnet; lyckligtvis hade vi inte fysik, för då hade det kunnat gå på tok.

Men varför skulle jag skriva mer om dessa tråkiga skolfrågor, jag vet ju att de inte roar dig det minsta. -- Annars går allt i samma trall här i Kanan, ingenting mer betydelsefullt har inträffat.

Lycka till på Varkaus-resan

Tusen hälsningar från Aili.

Breven gick i båda riktningarna, de som jag sände av har förkommit, men detta svar på mitt brev berättar om jämnåriga flickors tankar och känslor bakom fronten:

Bästa Urho! ! Hjärtligt tack för ditt brev!

Till min stora glädje visade det mig, att du inte helt och hållet har glömt den undervisning du fått i skolan. Har det inte redan förflutit en lång, lång månad, sedan du senast satt på skolbänken?

Å, detta Kanan, där ingenting händer. Det är mycket illa att jag tänker på det här sättet. Visst är jag tacksam för att vi här får leva i lugn och ro och jag hoppas av hela mitt hjärta, att det alltid skall förbli så.

Men ändå -- när jag hör om era segrar, önskar jag att jag vore med. Och om jag däremot får höra, att ni är trötta och olyckliga, skulle jag vilja vara där för att trösta er.

När du läser det här, tänker du säkert: "Hur skulle den där flickan kunna hjälpa oss, bra om hon kunde sköta sig själv."

Kanske är det som du tror, vilken nytta kunde jag göra, men ändå är det roligt att föreställa sig, att jag kunde vara till någon nytta för mitt fosterland.

Men varför skall jag tala om mig själv och mina egna sorgliga tankar. Jag har varit så dyster hela dagen. att inte jag själv en gång riktigt förstår min sinnesstämning. Kanske beror den på att jag i går kväll var på stationen, då Eljas Wäyrynens lik kom hem, och kanske förstår du vilka tankar som nu vill tränga sig på mig. Var är de nu? Pågår en strid? Är de friska och duktiga?

Jag hörde för resten alldeles nyss, att prosten hade sagt att Eljas inte skall begravas, innan den grupp han ledde kan komma till Kajana. Kanske är du redan innan detta brev når dig på väg till det förlovade landet, det vill säga till Kanan. För antagligen hörde du väl också till Eljas grupp.

Jag beslöt nyss att gå till tåget och samtidigt posta det här brevet, men på stationen meddelades det, att tåget var 2 timmar försenat, och när jag nu inte har någonting viktigare att göra, så skriver jag litet till.

Min stämning börjar småningom lätta, ty medan jag skriver detta tycker jag mig se en mycket trevlig syn. Jag tycker att jag ser framför mig en lång ljus pojke, vars panna ligger i djupa vishetsveck och vars blick spanar mot fjärran. Plötsligt säger han någonting roligt, och fast de andra vrider sig av skratt, förändras hans eget ansiktsuttryck inte det minsta, det är som om han hade sagt någonting alldeles vardagligt. -- Tror du inte, att den synen kan få de dystraste tankar att förflyktigas? Och visst hör man ibland också goda nyheter från fronten.

En gång till exempel hade (så berättar ryktet) två trötta "sissir" sovit oskuldens sömn i snödrivan mitt under brinnande strid. Och när en "sissi" hade lyckats skjuta en röd, hoppade han i sin fröjd upp som måltavla för vem som helst och dansade en vild indiandans.

Som du märker når buden om krigshändelserna fram också till det fjärran Kanan.

Vill du göra mig en tjänst, som kanske förefaller dig mycket underlig. -- Försök erinra dig vad som hände där den här kvällen (onsdag) mellan 8 och 9, och tala sedan om det för mig, om det var någonting.

"Jag såg ett folk, som kunde allt

blott ej sin ära svika,

jag såg en här, som frös och svalt

och segrade tillika."

Hälsningar från Aili Hälsa pojkarna i vår klass.

P.S. På senare tider har jag bara läst "Fänrik Ståls sägner", ty först nu förstår jag de dikterna.

I ett gemensamt brev till oss pojkar skrev flickorna att de hade hört "att ni har trevligt där" och så frågade de, om vi hade varit hos fotografen; om inte, så uppmanade de oss att gå och sedan sända ett kort till var och en av dem, de skulle vara mycket tacksamma. Flickorna hade fungerat som fanbärare vid begravningen av en stupad skolkamrat, för att det inte fanns några pojkar. "Det är ett under, om man nuförtiden träffar en pojke på gatan", skriver de till mig. Och i slutet av maj finns det skolangelägenheter från Kajana att berätta om:

Bästa Urho!

Hjärtligt tack för att du ännu kom ihåg mig, fast du är där borta i sydliga trakter.

Många gånger, när vi har suttit i den nu så tråkiga klass VII, har vi saknat er och speciellt dig. Ty med din glädje och ditt goda humör drev du alltid bort alla mörka moln, som hotade VII:de klassen. Då bet inte Henkkas dundrande eller rektorns bistra blickar på oss, och kanske kan vi med gott samvete ge er (frontpojkar) något av äran för att vår klass betyg i ordning denna vår var det sjätte (6) i ordningen.

Ja, nu är skolan slut och vi har redan njutit av friheten 2 dagar.

Det var ganska trist att gå i skola på senare tider. Jag ar säker på att du, när du läser detta, småler mycket förnöjt i skägget och - tänker: "Jaså!"

Men bli nu inte för egenkär, om jag säger, att det var slött och att den sista veckan kändes lång.

På examensdagen höll rektorn ett rörande och högstämt tal, i vilket han bland annat sade, att han alltid har tyckt mycket om oss, men att han nu tycker alldeles speciellt mycket om oss. Var det inte smickrande? Särskilt som åtminstone inte jag har haft en aning om att han har tyckt om oss. Alla i vår klass blev uppflyttade, det var bara ett par, tre som fick villkor. Det skulle finnas mycket att skriva om, men nu hinner jag inte. En annan gång mera.

Hjärtliga hälsningar till Känä

från Aili Inkeri

Ett i Kajana 26.5.1918 daterat brev berättar följande för oss pojkar:

Jag får lyckönska er, föredetta sjundeklassister, till att ni nu lyckligt har kommit upp i klass VIII. Tre på vår klass fick villkor, men jag vet inte vilka.

Skriv nu snart, om ni har en aning om när ni kan få permission, ty Isi bråkar alltid om det. Det vore nämligen så trevligt, om vi tillsammans kunde läsa vår tyska sommarlektyr (det vill säga om ni har lust).

I ett brev som kom i maj berättar min syster Siiri först skolnyheter, sedan fortsätter mor med matnyheter:

Hör du ja ska i slute på veckan skicka brö å fisk pirog å när du får permission ska du fara ti kangasniemi dom bjuder dit i varje brev som dom skriver där finns mat å dryck så du får krafter ha du fått fars brev som han skrev vafför får du int permission din kusin ha just vari å yrjö ha å ren vari mer som en vecka hemma.

I ett brev från Kajana daterat 26.5. berättar far om sina bekymmer och bemödanden att försörja familjen under en svår tid och med begränsade medel. Men det viktigaste är självfallet för både far och mor oron för sonen och väntan på att få honom hem igen:

Min son Urho!

Många hälsningar härifrån Kajana bra har vi mått på allt sätt det går ingen nöd på oss Tack för ditt brev som vi fick i går där framgår att du är hungrig och pengarna slut men jag kan inte nu skicka nånting när jag trodde att du sku få permission eller komma hem helt å hållet ja väldigt bra sku de vara fast kanske du redan har åkt därifrån innan du får detta brevet min lön går nog fort i dessa tider när jag int får mer än 384:- mark i mån på de ska man leva å skaffa kläder.

Här sluta skolan och också du fick betyg flyttades till 8:de klassen medelbetyget va 7,56. I ryska å svenska har du 5. Tyska å latin är 7. allt annat bättre. Skriv genast om du inte blir fri, om jag kunde sku ja skicka lite pengar vi kommer kanske att ti sommarn flytta ti Jormasjoki ti de där torpe där Hedlbeg bodde de ä int säkert än men joinsuus matti sa att vi no får komma. Fråga om du får fara å när bort eller på permission de ä ju bestämt att alla minderåriga ska få permission.

Må så bra

Onskar din far m.fl.

Under försommaren 1918 var vi stationerade på Sveaborg. I dessa minnesanteckningar använder jag den gamla välkända namnformen (fi. Viapori). Jag har alltid tyckt att namnet Suomenlinna (sv. övers. Finlands Borg) på något sätt verkar för romantiskt.

Vi var där för att vakta rödgardistfångar.

Under sommaren 1917 hade pojkarna i Kajana Kipinä spelat många fotbollsmatcher mot Kuopio-laget Riento. Vi hade blivit goda vänner. År 1918 var dessa våra idrottsvänner på den andra sidan. En del av dem hade transporterats till Sveaborg. Jag kommer mycket väl ihåg hur våra kamrater bland de röda

fångarna och vi vaktposter låg i solskenet och pratade. Det enda som skilde oss åt var ett taggtrådsstängsel. Ett sorgligt minne.

Den 10 juni blev jag hemförlovad, för att jag var minderårig. I Kajana Sissi-Regementes manskapsförteckning finns det följande anteckningar om mig:

-- Var vid fronten som frivillig 4.2.-10.6.1918. -- Utmärkte sig särskilt vid Mouhu.

-- Var en av dem som av Norra Savolax Regementes I bataljons 1 kompani föreslogs för utmärkelsetecken. -- Hemförlovades på grund av minderårighet 10.6.1918.