DET KÄRNVAPENFRIA NORDEN

28. 5. 1963 i HELSINGFORS

Den senaste utvecklingen i det internationella läget har inte infriat de förhoppningar om ett närmande mellan öst och väst som den fredliga lösningen av den ytterst farliga krisen i Karibiska havet i slutet av förra året väckte i vida kretsar. Alla de stora internationella tvistefrågor som håller spänningen och den ömsesidiga misstron mellan stormakterna uppe är alltjämt olösta. Förhandlingarna om en överenskommelse rörande förbud mot kärnvapenprov har hittills inte lett till resultat - och än mindre har framsteg gjorts på den egentliga nedrustningens område. Däremot fortsätter kapprustningen i accelererat tempo. Frågan om kärnvapeninnehavet är alltjämt det centrala temat i den internationella politiken. Denna fråga överskuggar för närvarande framtidsperspektiven för alla stater.

De små staternas möjligheter att inverka på denna utveckling är självfallet mycket begränsade. Kärnvapenmakterna som i sin hand har möjligheten att förinta denna värld, bär också det främsta ansvaret för att freden skall bevaras - dvs. för mänsklighetens existens. De små staterna kan och bör fortgående påminna kärnvapenmakterna om detta ansvar. Men de kan göra mer än så. De kan i sin egen politik ta avstånd från allt sådant som kunde skärpa spänningen.

Utgående från denna tanke tog Sveriges förre utrikesminister Östen Unden hösten 1961 sitt kända initiativ till att bilda en klubb av kärnvapenfria stater, vars medlemmar skulle förbinda sig att inte delta i kärnvapenupprustningen och vilka skulle vägra att på sitt territorium ta emot dylika vapen för andra staters räkning. Genom att bilda kärnvapenfria zoner skulle man kunna förhindra spridningen av kärnvapen och därmed begränsa faran för ett kärnvapenkrig.

I diskussionen om Undens plan har man hittills utgått från att en grundförutsättning för dess förverkligande borde bli ett avtal mellan de nuvarande kärnvapenmakterna om ett förbud mot kärnvapenprov. Av denna orsak har Unden-planen hittills fått stanna på papperet. Eftersom förhandlingarna om att upphöra med kärnvapenprov har förlängts gång på gång, håller emellertid Unden-planen på att få ny aktualitet. T.ex. FN:s generalsekreterare U Thant sade nyligen att man energiskt borde driva på bildandet av kärnvapenfria zoner, oberoende av att diskussionerna om provstopp inte lett till resultat. Detta är enligt min mening ett beaktansvärt ställningstagande. Ifall det för närvarande inte är möjligt att förhindra spridningen av kärnvapenprov med ett avtal om provstopp är det skäl att överväga alla andra till buds stående medel för att nå samma mål.

FN:s generalsekreterare företog år 1962 en utredning med anledning av Undens initiativ. Den visade att det stora flertalet av FN:s medlemsstater åtminstone var ense om att det vore ett allmänt intresse att förhindra spridningen av kärnvapen. Den senaste tidens världshändelser, bl.a. den kris som bröt ut i slutet av förra året, har klarare än någonsin visat, att alla åtgärder som kan leda till att kärnvapen stationeras på områden, där de ännu inte finns, eller överlämnas till stater, som inte har dylika vapen, ger upphov till den största oro och spänning. Alla förslag som syftar till att förhindra att kärnvapnen sprids borde på det allvarligaste övervägas, oavsett från vilket håll de emanerar.

Man kan tänka sig att det vore möjligt, att alla de länder som inte har kärnvapen och som inte försöker skaffa sig sådana kunde förbinda sig - kanske bäst genom regionala avtal - att inte framställa eller mottaga kärnvapen och vehiklar till dem samt att vidta åtgärder för att få internationellt godkännande av förbindelsen. Enligt vad jag förstår borde det också ligga inom möjligheternas gräns att även länder som hör till stormaktsblocken kan ansluta sig till dylika kollektiva överenskommelser. Teoretiskt kunde slutresultatet bli att endast de länder som äger kärnvapen skulle stå utanför denna avtalsring.

Som en god början kan vi betrakta den resolution av 29 april i år, i vilken presidenterna i Bolivia, Brasilien, Chile, Ecuador och Mexiko meddelade att de avtalsvägen söker skapa en kärnvapenfri zon omfattande hela Latinamerika och vinna internationellt erkännande av denna zon.

Då jag efter detta övergår till att dryfta Undens plan i denna nya belysning, utgår jag naturligtvis från Finlands ställning. Vår ståndpunkt är klar. Vi har - såsom det konstaterades i den finländska regeringens svar på generalsekreterare U Thants nyss nämnda förfrågan - redan i fredsavtalet förbundit oss att inte framställa eller anskaffa kärnvapen. Av vår neutralitetspolitik följer att vi vägrar att mottaga sådana vapen för andra länders räkning.

Finlands säkerhet anknyter sig intimt till situationen i det övriga Norden. De nordiska staterna har som vi vet av historiska och geografiska orsaker slagit in på olika vägar i sin säkerhetspolitik: Finland och Sverige har valt neutraliteten, Norge och Danmark medlemskap i Atlantpakten. Men inget av dessa länder har börjat skaffa sig kärnvapen, och de vill inte att andra staters kärnvapen skall stationeras på deras territorier.

De nordiska länderna bildar alltså de facto redan nu en kärnvapenfri zon, ett faktum som dock i detta skede vilar endast på unilaterala ståndpunktstaganden. En bekräftelse av detta sakförhållande, med ömsesidiga utfästelser av den art som Unden-planen förutsätter, skulle inte innebära någon ändring i den politik som de nordiska länderna tillägnat sig och skulle inte äventyra deras säkerhet. Den kunde inte heller rubba de rådande styrkeförhållandena i världen och skulle alltså inte inverka skadligt på någon utomstående stats intressen. Men jag är övertygad om att proklamerandet av Norden som kärnvapenfri zon på ett betydelsefullt sätt skulle stabilisera alla nordiska staters ställning. Detta skulle ovedersägligt föra de nordiska länderna utanför ramen för de spekulationer som har vållats av kärnvapenstrategins utveckling och skulle utgöra en garanti för att detta område skulle stanna utanför den internationella spänningens krets.