TILL STORA FINLÄNDARE

TAL TILL

K.J. STÅHLBERG I MÄSSHALLEN DEN 28. 1. 1945.

Under ett av sin historias allvarligaste skeden samlas Finlands folk för att fira 80-års dagen av födelsen av republikens första president, Kaarlo Juho Ståhlberg. På samma gång visar vårt folk i hans person sin uppskattning av många av de finländska karaktärsegenskaper, tack vare vilka detta karga land röjts för den materiella och andliga odlingen och på vilka nationens fortsatta tillvaro samt kommande tiders framgång grundar sig.

Ett förhärskande drag i det långa liv som beskärts president Ståhlberg har i alla dess skeden varit energiskt och målmedvetet arbete. I vårt offentliga liv lär det knappast finnas någon annan man, vars dagar från det ena årtiondet till det andra, långt över en vanlig människas mått, så uteslutande använts för träget arbete; vid sidan av hans outtröttlighet kan man ställa endast de stora resultaten av detta arbete. I synnerhet väcker den senaste delen av president Ståhlbergs levnad, då han efter att ha lämnat posten som republikens statsöverhuvud, under inemot två årtionden arbetat i lagberedningen, vår respekt. De levnadsår, vilka mången annan man, som också fått mycket till stånd, ansett sig ha rätt att leva i den vises lugn, har president Ståhlberg använt, trogen sitt väsen, till outtröttligt arbete för utvecklingen av vårt lands rätts- och förvaltningsförhållanden, för vilka han på grund av sina grundliga kunskaper och sin stora erfarenhet och skicklighet haft enastående förutsättningar. I det ofta ytterligt skyndsamma lagstiftningsarbete som gjorts i vårt land under självständighetstiden har det säkert funnits mycket bristfälligt och omoget, men till den del det gått genom president Ståhlbergs skickliga hand, har det uppfyllt de allra strängaste fordringar. Då Ståhlberg sökte den år 1907 grundade professuren i förvaltningsrätt vid Helsingfors universitet, yttrade den officiella sakkunniga, senator Leo Mechelin, att Ståhlberg hade "en ovanligt enkel och träffande lagstil". Då vi till denna verkligen ovanliga förmåga lägger djupa kunskaper och en ovillkorlig konsekvens och grundlighet har vi vunnit klarhet över de egenskaper, som gjort president Ståhlberg till en verkligen oersättlig kraft bland våra lagberedare.

Till president Ståhlbergs verksamhet som jurist ansluter sig intimt hans omfattande och värdefulla arbete som vetenskapsman. Det var ingalunda någon tillfällighet att president Ståhlberg som sitt specialämne valde utforskandet och klarläggandet av vår kommunala självstyrelse. Självstyrelsen har, för att använda president Ståhlbergs egna ord, "genom att öva medborgarna att gemensamt sköta offentliga angelägenheter och därigenom befästa sekelgamla grunder starkt enheten och det demokratiska samhällssystemet samt uppfostrat Finlands folk till ett politiskt fritt folk. Denna självstyrelse har gjort vårt folk moget att uppnå sin självständighet och oavhängighet, att använda den och bevara den". Med dessa ord har Ståhlberg uttryckt det faktum, att den kommunala verksamheten är det demokratiska statsskickets skola och en av dess hörnstenar. Därför har det banbrytande arbete, som president Ståhlberg utfört för att klarlägga och främja vår kommunalförvaltning, bidragit till att på det mest effektiva sätt befästa hela vår demokratiska samhällsordnings inre kraft. Det är skäl att särskilt lägga märke till, att president Ståhlbergs vetenskapliga verksamhet vuxit på det praktiska förvaltningslivets grund och att det till alla delar varit avsett att tillfredsställa det praktiska behovet. Vi har knappast någon annan vetenskapsman, vars arbeten skulle i bokstavlig bemärkelse så ha nötts i folkets händer och av vilka det praktiska livets män skulle ha haft så stor nytta.

Hur mycket vetenskapsmannen och ämbetsmannen än kan främja den allmänna utvecklingen av förhållandena i samhället, så kan detta inte få samma betydelse som det arbete som kan utföras av en statsman, vilken nått en ledande ställning. Under det innevarande århundradets första decennier, då den demokratis

ka statsuppfattningen med kraft bröt sig genom hindren i det finländska samhället, var K. J. Ståhlberg en av de män, som angav riktningen för vår politiska utveckling, en ledande kraft bland uppbärarna av den frisinnade statsmakten. Men Ståhlbergs statsmannagärnings viktigaste och mest betydelsefulla skede infaller likväl under den självständiga republiken Finlands första år, då han som republikens första president ledde sitt fosterlands öden.

Posten som republikens president kom Ståhlberg att ta emot under de svåraste förhållanden. I landet hade nyss utkämpats ett olyckligt och blodigt broderkrig. Kort därefter hade den bittra kampen om statsformen börjat, vilken slutat just före presidentvalet. De genomlevda tunga åren hade i våra inrikespolitiska förhållanden skapat inbördes tvister, som föreföll att vara oförsonliga. Dessutom hade landet inte yttre fred, krigstillstånd rådde med vår östra granne.

Ställningen var alltså ingalunda ljus. Men Ståhlberg grep sig an med sitt ansvarsfulla värv med det allvar och den fördomsfrihet, som utmärker honom, i fast förlitan på att Finlands folk skulle förmå med egna krafter besegra svårigheterna. Hans statsmannablick såg, att det av broderkriget och partitvisterna söndrade folket borde enas genom en förståelsefull försoningspolitik, så att samhällets alla positiva krafter skulle kunna samlas till arbete för landets frihet och välstånd. Detta kunde uppnås med tillhjälp av en klok benådningspolitik och genom ett djärvt socialt reformarbete. Då vi skärskådar den utveckling, som försiggick i Finland under Ståhlbergs presidenttid, märker vi huru väl grundad den förtröstan var som ledde honom i hans gärning. Broderkrigets sår började snabbt läkas, bland arbetarbefolkningen började det vaxa fram en känsla för den egna staten och de sociala reformerna förbättrade rikets allmänna tillstånd. Även vår ekonomiska utveckling var gynnsam.

Den republikanska statsform, som president Ståhlberg under sin verksamhetstid kom att i praktiken ge en levande ande, var till betydande del en skapelse av hans egen politiska åskådning, hans egna händers verk. Ståhlberg hade varit ordförande i den kommitte, som år 1917 hade förberett förslaget till en regeringsform som byggde på republikansk grund. Detta förslag blev sedan, i huvudsak oförändrat, godkänt som Finlands regeringsform. Det är icke alldeles vanligt, att den, som förberett en statsförfattning, också får tillfälle att förverkliga den. Ståhlberg var den rätta mannen även för denna uppgift. Han kände i grunden förhållandena och behoven i det samhälle, i vars ledning han hade blivit upphöjd och hans djupa insikt om innehållet i den demokrati, som lämpar sig för Finlands förhållanden, gav honom utomordentliga förutsättningar att som republikens första president riktigt avväga förhållandet mellan riksdagen och statschefen. I de efter första världskriget uppkomna självständiga staterna har det i allmänhet icke funnits en sådan jämvikt mellan de bestämmande statsorganen, som varit utmärkande för Finland. Hos oss existerar denna balans främst tack vare Ståhlbergs djupa kunskaper, grundliga sakkännedom och realistiska omdöme, som haft betydelse både vid uppbyggandet av vår statsförfattning som då dess tillämpning fått sin fasta inriktning och sina former. I synnerhet är det skäl att i detta sammanhang betona Ståhlbergs ställning vid förverkligandet av parlamentarismen år 1907, såsom dess befästare åren 1917-1925 och dess orädda försvarare i riksdagen under de svåra åren 1930-1933.

Det förhärskande draget i den politik, som följdes under Ståhlbergs presidentperiod, var en på en riktig uppskattning av de egna krafterna grundad bedömning och försiktighet. Under de invecklade förhållanden, som ännu 1919 och 1920 rådde i Europas östra hörn, fanns ständigt faran att låta sig frestas av konjunkturberäkningar till en aggressiv utrikespolitik. Ståhlbergs omdömesförmåga hindrade en politik, som kunde leda därhän. I ett av Ståhlbergs yttranden, sommaren 1918 kommer den uppfattning i koncentrerad form till synes, som kan betraktas såsom karakteristisk för hans program gällande förhållandet till övriga stater: "Då Finlands folk även internationellt har stigit in i kretsen av självständiga stater, bör det naturligtvis försöka klara även de därvid uppkommande svårigheterna så väl som möjligt, men ett folk av denna storlek och ett sådant folk som vårt, bör, enligt vad jag tror, likväl söka sina egentliga uppgifter på den inre kulturella, sociala och ekonomiska utvecklingens område." I detta rent av aktuella yttrande redovisas med all erforderlig klarhet de begränsade mål, som vårt lands ställning och vårt folks numerär anvisar vår utrikespolitik.

Enär vi tidigare i dag talat om president Ståhlbergs sällsynta arbetsförmåga såsom en urfinsk karaktärsegenskap, är det nödvändigt att till detta foga den orubbliga förtröstan på rättens kraft, som han i sin offentliga verksamhet alltid visat. Till denna ansluter sig nära det stora personliga mod, som varit utmärkande för Ståhlberg. Under krigstiden har vi lärt oss hedra män, som i krigets hårda hantverk visat oräddhet, men under en sådan tid glömmer man å andra sidan lätt, att det också finns en annan djärvhet, som kanske kräver ännu större andlig kraft. En man, som vägrar att följa en olaglig befallning, även om han vet att han därvid mister sin tjänst, en man, som i det mest hotfulla läge 1917 beslutsamt försvarar det lagligen valda kommunala organets fria beslutanderätt, en man vilken inte faller undan inför hotelser och våld under olaglighetstiden 1930, honom tillkommer vår högaktning. Då en politisk motståndare mot denna man år 1933 i smädlig avsikt riktade orden: "Vi hade vetat att han hör till den räddhågade typen av män", var det orättvisa i beskyllningen så skriande, att det föll tillbaka på sin upphovsman. Ty var och en kände att denna grundlösa beskyllning var dikterad av den bitterhet, som icke kunde förlåta att just det mot Ståhlberg riktade lumpna våldet och det orubbliga mod, han i detta sammanhang visade, hade satt en spärr för den mot demokratin riktade verksamhetens forsatta acceleration.

Vi vet att president Ståhlberg med det mest vakna intresse följt vårt folks öden och politiska utveckling även efter det han lämnade posten som republikens president. Vi vet också att han visat varmt intresse för stärkandet av det mål, vars framgångsrika främjare han varit: nationens enande. Utvecklingen under självständighetstiden har i det avseendet varit synnerligen stor och den kraft, som vår nationella enighet givit oss, har hållit oss upprätta under den stora världsbrandens svåra år. I yttre måtto kan det måhända förefalla som om vår nationella enhet just nu skulle hotas av den mest allvarliga fara, men då vi bevarar det förtroende för Finlands folk, som varit ledstjärnan för vår hedersgäst, råder det inte något tvivel om att vårt folk, lett av sitt verklighetssinne, kall klara sig ur kommande svårigheter.

På den högtidsdag, som är ägnad president Ståhlberg, må medborgarnas tankar gå till det arbete, som han har utfört till nationens fromma och till den orubbliga tro, som han haft på det finländska samhällets livsduglighet och på den finländska demokratins styrka. I president Ståhlbergs resliga, balanserade gestalt, i hans trohet mot Finland, i hans uppoffrande arbete och i hans mod också i tunga tider ser vi just de egenskaper, som vart folk behöver mer än någonsin tidigare för att vi skall kunna motsvara de andliga och materiella fordringar, vilkas uppfyllande är förutsättningen för bevarandet och stärkandet av vår självständighet.