Fil. mag. Irma Karvikko            7.12.1972 Åbo

Jag är mycket glad över att Du som min gamla vän har velat öppet skriva till mig om en sak som bekymrat Dig.

Inte har den här presidentdiskussionen glatt mig heller, tvärtom. Jag är desto mera nedstämd till sinnes, då jag känner att jag kanske är den huvudskyldige till hela historien. Jag hade ju redan 1968 meddelat att jag ej ställer upp som kandidat vid nästa val, och det betydde för mig då även, att jag ej ämnade acceptera att bli vald, om detta skulle föreslås. Ett dylikt alternativ kunde ju ej då rinna någon i hågen.

Då jag accepterade att mottaga ämbetet, "om folkets majoritet så önskar", gjorde jag det ej till följd av ett slumpartat infall, utan av en orsak, som jag ansåg att inverkade på saken och som ledde till beslutet att jag är beredd att fortsätta, om mina tjänster behövs. Denna orsak existerar alltjämt, men då handläggningen av saker och ting har hamnat i det nuvarande tillståndet ångrar jag närmast mitt löfte, ty jag strävar faktiskt icke till denna nya mandatperiod. I det avseendet står jag nog fast, att jag icke accepterar att ställa upp som kandidat. Motkandidaten skulle vara Vennamo, och till det narrspelet är jag ej förpliktad att nedlåta mig.

Månne den 1/6 av riksdagen som kan förhindra en undantagslag dock ej alltid skall gå att finna. Jag har ingalunda någonting emot att undantagslag ej användes.