Riksdagsman Arvo Tuominen         18.10.1960 Riksdagen

B.B.

Trots att jag tyvärr ej tror att vår korrespondens vore till någon politisk nytta, vill jag korrigera vissa felaktiga antaganden i Ditt brev av den 10.10. Du talar i Ditt brev nog så trevligt om vår utrikespolitik, och även om det är ljuvt att läsa fagert tal, så är det blott handlingar som är handlingar.

Jag har ej desavuerat "den kraft i soc dem partiet, som kan sammansvetsa partiet". Framför mig har jag min anteckningsbok från år 1959. Den 28.5.1959 hade Uusi Suomi en stor bild på paradsidan: "Överraskande besök på Ekudden", och i notisen berättades om Onni Hiltunens, Valto Käkeläs och Kalervo Haapasalos "hemliga" besök hos mig. Det var ett försök till kontakt, som förråddes av "tredje linjens" egna män. "Tredje linjen" skyggade och blev skrämd, så att säkerligen ingen av dem vågar träffa mig vare sig i hemlighet eller offentligt. Din beskyllning mot mig är alltså icke vattentät.

Jag är alltid beredd att förlika och förmedla. Jag har till och med tänkt på att samtala med Väinö Tanner, men nu har jag definitivt avstått från detta. Det blir ingenting av. Jag är alltjämt av den åsikten, att ingen bestående lösning av vår politiska ekvation ernås utan samarbete mellan soc dem och agrarförbundet. Denna min uppfattning har ej förändrats sedan 1930-talet. Men med vem överlägger man? Den s k tredje linjen har ej en tillstymmelse till ledning. Du talar om "den kraften". Vad är det för en "kraft"? Jag känner ej och träffar åtminstone icke någon sådan. Där finns väl karlar på en tredje linje, men de är som "hårtestar i virvelvind". Och om jag toge kontakt, så skulle ju detta makulera även de uppriktiga.

Jag förstår icke vad som är de s k leskinianernas politiska konception. I denna usla värld, vars farofylldhet Du bäst känner, har den officiella socialdemokratin ej annat än en politisk återvändsgränd framför sig. Det är icke politik, att man besitter blott ett enda, absolut oanvändbart alternativ. "Tredje linjen" däremot förstår jag. Den ser eländet, men vågar antingen ingenting göra, eller är ej kapabel att slita sig ur den övermäktiga juntagruppens omfamning. Och sedan är det landet som får betala för alltsammans.

Jag har nyss avslutat Kalervo Siikalas bok Kansallinen realismi (= Nationell realism). En verkligt klok bok för att vara skriven av en ung pojke. Det lönar sig för Dig att läsa den. Där finns en sådan myckenhet av skarpsynt saklighet, att där ges utrymme även för oenighet med läsaren, men i fråga om alla huvudlinjer och närapå även alla detaljer är jag ense med den djärve skribenten. Vad månne "de oförsonliga" i Ditt parti skall säga om denna förnuftets röst?

P.S. Kåseriet Du sände visar att jag har dragit överdrivna slutsatser av den förkortade version jag läst. Nog för att där fanns också dumheter till husbehov.