|
1959 Magister Irma Karvikko^1 21.9.1959 Helsingfors Kära Vän, När jag i morse läste ett referat av talet som Du hållit i Kymmene, beslöt jag att sända Dig ett brev till tack särskilt för de enligt min mening riktiga synpunkter om republikens presidents ställning, som Ditt tal innehöll. Utom sanna och riktiga var det också djärva ord, ty sådant tillåts man inte säga i Finland i dessa dagar. Det är ett mycket intressant sammanträffande, att Du talade om den eventuella nödvändigheten att under vissa omständigheter övergå till en presidentens "öppna försvarsstrid", ty jag har själv haft samma sak i tankarna, och jag har även talat om den med vissa företrädare för den nuvarande oppositionen. Om de offentliga angreppen får fortsätta, angrepp som bygger på förvanskningar och medvetna lögner, kan det ej betraktas såsom annat än berättigat att presidenten sakligt och lugnt berättar sanningen. Men detta skulle nog innebära anammandet av en alldeles ny praxis, och jag säger rent ut att anammandet av en sådan ny praxis vore en olycka för hela vårt demokratiska, parlamentariska system. Jag har nog vant mig vid kritik, varför det ännu måste ske mycket, innan jag börjar försvara mig, ty det är ju därom det sist och slutligen rör sig. Men det är nog på sin plats att demonstrera också denna möjlighet för dem som nu utslungar grälla, demagogiska påståenden i medvetande om att de alltid får behålla sista ordet. Det allra mest motbjudande är att man nu i denna batalj rörande presidenten har börjat tillgripa taktiken att i utlandet och för utländska gäster framkasta svindlande beskyllningar, vilka man ej djärves offentliggöra direkt här i hemlandet. Sålunda för man ut dem i offentligheten -- helst i Sverige -- för att sedan kunna citera dem här som utländska observatörers "neutrala" omdömen kantänka. T ex i några av Tingstens påståenden kan jag tydligt urskilja vissa finländska politikers åsikter, vilka de i månadtal i privata samtal bjudit ut åt alla som lyssnat på dem. När denna angelägenhet nu kom på tal, kan jag försäkra Dig, att partipolitiska beräkningar ej har förestavat ett enda av mina beslut på denna post. År 1956 gav jag Fagerholm och icke agrarerna i uppdrag att bilda regering. År 1957 försökte jag göra allt för att hindra regeringen Fagerholm II från att sprängas. Mina huvudmotståndare den gången var agrarerna. Du minns säkert hur jag en gång sökte en lösning med tillhjälp av Saaris kandidatur för statsministertaburetten. Efter valet år 1958 var Fagerholm helt ensam och övergiven i sitt parti och i avsaknad av varje position. Emedan jag inbillade mig att han skulle kunna förena soc dem partiet, gav jag honom -- tvärtemot soc dem ledningens ståndpunkt uppdraget att bilda regering. Avgörandet var ett stort missgrepp från landets synpunkt. Han diskuterade icke regeringens sammanstättning med mig, utan kom och lade en färdig lista framför mig. Jag skall öppet säga, att jag på den enda väg som stod mig till buds via några agrarer -- försökte påverka därhän, att en regering, vars majoritet bestod av soc dem + samlingspartister med Leskinen m fl, ej skulle komma att bildas, men mitt ord vägde ej. Jag befarade nämligen - jag var så gott som säker på -- att en sådan regering skulle komma att misslyckas. Men jag kunde ingenting göra, eftersom 2/3 av riksdagen önskade ett dylikt experiment. Givetvis är mina politiska sympatier på den mindre bemedlade landsbygdsbefolkningens sida, och en förstärkning av centern är enligt min mening av utomordentlig vikt med tanke på rikets väl, men i min egenskap av president angår dessa saker icke mig. Jag är mycket intresserad av hur man kan bekämpa kommunismen och känner väl till denna angelägenhet i landsbygdsförhållanden. Men ej heller där kan jag vara aktivt med. En sammansvetsning av soc dem partiet är enligt min åsikt den viktigaste med partierna sammanhängande uppgiften för ögonblicket, och det är en sak som även har en högst betydelsefull effekt på våra utrikespolitiska relationer. Men också härvidlag stannar mina åtgärder vid framförandet av fromma önskemål till bägge parterna. Agrarförbundets ekonomiska program har för min del icke föranlett någon som helst inblandning, det åligger icke mig. Att den nuvarande regeringen är agrar är ej min vilja, vi drev därhän i brist på annat alternativ. Det enda område där jag är aktiv är utrikespolitiken. Men -- såsom Du sade i Ditt tal -- även mina utrikespolitiska ställningstaganden försöker man projicera på den partipolitiska bataljen. Det är fullständigt fel. Om i morgon t ex Leskinen eller vem som helst med honom jämförbar vore kapabel att erhålla en sådan utrikespolitisk plattform, att han framgångsrikt skulle kunna sköta rikets utrikespolitiska förbindelser, skulle jag ej ha några personliga eller partipolitiska orsaker att vägra ett nära samarbete. Personliga synpunkter betyder ingenting alls för mig, när det gäller landets intressen. Allt det här har jag skrivit för att lätta på den tunga andliga börda som jag har blivit tvungen att bära, emedan mina motiv och mina åtgärder förvanskas. Jag vet själv att mina motiv är rena, och dessutom är jag djupt övertygad om att de åtgöranden som mest kritiseras -- t ex resan till Leningrad -- från rikets synpunkt absolut har varit riktiga och lyckosamma, men Du förstår så väl att en tillvaro under ett fortgående tryck gör sinnet tungt -- säkerligen mest därför, att jag känner att jag är föremål för en orättvis kritik. Partiernas inre upplösning har, tror jag, gjort slut på den stabilitet som -- trots allt -- fanns i början av 1950-talet. Det första felsteget på denna väg var de "frisinnades" utträde ur folkpartiet. Därpå följde soc dem partiets klyving och Vennamos utträde ur agrarförbundet. De "frisinnade" skulle kunna föregå med gott exempel genom att återvända till centern. Vilken innebörd Vennamos utträde har för den allmänna politiken, vet jag ännu ej. Men det allra viktigaste vore ett förenhetligande av soc dem partiet. När man skärskådar från och med när vår politiska balans varit rubbad och de utrikespolitiska svårigheterna börjat, så är saken solklar: maktöverföringen i soc dem partiet 1957 och Tanners återkomst till en ledande ställning i Finlands politiska liv. Jag ämnar ej här börja kritisera någon, jag blott nämner vad som var vändpunkten, varefter jag bedrövad konstaterar huru utvecklingen därefter har gått. Jag trodde ju ej, att mitt brev, som var avsett som ett kortfattat tack, skulle svälla ut och bli så här långt, men varav hjärtat är fullt, därom talar munnen. -------- 1 Irma Karvikko, f 1909, journalist och under många år aktiv politiker inom liberala folkpartiet, socialminister 1953-54 och 1957 medlem av riksdagen 1948-58 och invald ånyo 1962. -------- |