17

ARBETET PÅ DOKTORSAVHANDLINGEN. RESAN TILL TYSKLAND 1931. INTRYCK I TYSKLAND 1932. BREV TILL MARTTI HAAVIO. AVGÅNGEN FRÅN AKADEMISKA KARELEN-SÄLLSKAPET.

Vid sidan av mitt arbete hade jag börjat skriva på min avhandling om kommunal valrätt. I inledningen behandlade jag den subjektiva, individen tillkommande rättens karaktär. Huvuddelen utredde frågor, till vilka jag i min egenskap av jurist i Landskommunernas Förbund ständigt måste ta ställning och som jag alltså kände väl till i praktiken. Den i inledningen berörda subjektiva rätten, rättsförhållandet mellan individen och samhället, var då liksom alltid värd att begrundas. Helhetens fördel bör självfallet beaktas, men får inte utesluta individens rättigheter; och jag framhöll, att staten inte kan ta avstånd från rättsordningen. Bakgrunden för dessa kortfattade reflexioner, som i sitt sammanhang verkade helt teoretiska, var den tid vi levde i, en tid då det sannerligen utvecklades praktiska lösningar på basen av helt andra synpunkter, stundom rent av skräckinjagande.

Om det sätt på vilket även staten är bunden av rättsordningen skriver jag:

"Då vi tar itu med att granska frågan om de subjektiva offentliga rättigheterna, måste vi allra först göra en definitiv skillnad mellan staten och rättsordningen. Staten är rättsordningens ursprung, men den är inte lika med rättsordningen.

Statens vilja tar form i rättsordningen, men rättsordningen är inte identisk med den som hyser denna vilja. Staten lika väl som dess undersåtar binds av rättsordningen. Det kan visserligen inte förnekas, att staten har möjlighet att ändra på rättsordningen, befria sig från i densamma stadgade plikter etc., ty gentemot den statliga lagstiftningen kan ingen slutligen ha några rättigheter. Men i den mån rättsordningen har tryggat den enskildes rättigheter gentemot staten, är de okränkbara, och staten är själv bunden av dem, så länge den i detta stycke upprätthåller objektiv rätt."

Jag ville även betona det allmänna bästa, men inte som någonting som står i strid med individens fördel, utan tvärtom som ett element, tack vare vilket individens rättigheter kan t as rygg

För min avhandlings skull företog jag flera resor, huvudsakligen i syfte att genom biblioteksforskning samla det material och den information jag behövde. Jag hade redan tidigare besökt Wien och Göttingen, Wien i samband med en resa till Ungern, och år 1931 vistades jag från mitten av oktober till början av december i Berlin, Heidelberg och Paris. Over årsskiftet stannade jag hemma och var sedan åter från slutet av januari till mitten av april 1932 i Berlin. På basen av tidigare iakttagelser kunde jag nu följa med Tysklands interna utveckling mot politiskt och ekonomiskt kaos, arbetslöshetens verkningar och nationalsocialisternas och Hitlers framsteg, som var uppenbara. Det föreföll tydligt att de utgjorde den maktfaktor, som höll på att erövra det tyska samhället; de hade en gång för alla ett starkt grepp om sinnena bland vanligt folk, som hade förlorat tron på demokratin. Vad som skulle följa på deras maktövertag kunde än så länge bara dunkelt anas.

Från Heidelberg sände jag i november 1931 min hustru en beskrivning av hur det kändes att vistas och leva Tyskland:

"I dag är det alltså en månad sedan jag reste. Och skall jag säga som sanningen är, så har denna tid känts uthärdligt kort, men man får komma ihåg, att jag först vistades 1 1/2 vecka på annat håll. I morgon har jag varit här 3 veckor. Tiden gick mycket långsammare i Göttingen, men det verkar som om detta att bo i familj och ha sällskap gör, att man inte långleds lika mycket som när man är ensam. Inte för att det är så mycket bevänt med det sällskap jag har. Ibland blir jag ordentligt irriterad av denne major. I går blev jag tvungen att berömma maten 7 gånger under middagen. Han frågade mig två gånger om soppan, var den inte god? Jovisst, visst. Tre gånger frågade han om steken och två gånger om efterrätten. Visst, visst. `Mycket gott, Maxi`, säger han till sin fru efter så gott som varje tugga. Nåja, alla har vi våra vanor, men den här gubben är stillös. Under de senaste fyra dagarna hade han inte givit mig några tyska lektioner, vilka jag för resten inte har något stort utbyte av. Nu sade han vid matbordet, att i dag skulle vi fortsätta igen. Jag svarade kort att det skulle vi inte, det var onödigt. Gubben blev förstummad och hela bordssällskapet tystnade. Jag mumsade av alla krafter. För resten har jag tydligen fetmat en hel del. I Berlin magrar jag, jag äter en gång om dagen.

Här finns en gäst, fruns systerdotter, en engelsk miss, riktigt typiskt engelsk, tanig och tråkig att titta på. Majoren är av allt att döma en stor streber, sonen fanatiker. Båda hitleranhängare. Denna miss är engelsk också till sinnelaget. De började gräla våldsamt, pojken och missen. Om hitlerismen och kvinnornas rösträtt, som Hitler ämnar göra slut på. Också jag sade att det var mycket dumt. Men pojken blev arg och sade till missen, att ni engelsmän begriper inte det här. Och majoren tillade att låt bli att prata, Hitler vet nog vad han gör. Frun i huset började be oss om att inte tala politik vid matbordet, men sonen bara fortsatte. Då bad frun majoren att han skulle säga till Werner att sluta. Och det gjorde majoren: `Tala inte till Margery, hon varken förstår eller lär sig någonting. I våra egna angelägenheter, och annars också, gör vi tyskar som vi vill.` Det gjorde slut på samtalet under den middagen. Det är så typiskt för tyskarna. Vi gör som vi vill. Det klingade nästan som taget ur Kosola-Vihtoris tal. Nationalsocialismen med sin ytterst heterogena samhälleliga bas kommer snart att vara det parti som bestämmer i politiken här. Redan nu är det det största partiet och t.ex. vid valen i Hessen var inemot 40% av de röstande nazister. Tidigare hade de en representant i Hessens lantdag, nu fick de 27. Det är en accelererande rörelse som drar alla med sig, särskilt strebrar av herr majorens typ. Men jag är oerhört glad över att jag har fått bo i en sådan här typisk tysk junkerfamilj. Jag har lärt och sett mycket."

Då jag började få någotslags perspektiv på mina intryck, ville jag rapportera om dem till hemlandet, och jag skrev några artiklar för tidningen Kainuun Sanomat. Jag tänkte självfallet på situationen där hemma, som i vissa avseenden kunde jämföras med jäsningsprocessen i Tyskland, ehuru den naturligtvis inte var på långt när så komplicerad hos oss. Ett inlägg daterat den 6 februari 1932 började jag med att konstatera, att det sannerligen var en otacksam uppgift att skriva om den tidens Tyskland för en läsekrets som bodde så långt uppe i norr: när posten väl hade nått fram, hade allting kanske hunnit utveckla sig i en helt oväntad riktning. Så beredd på överraskningar fick man tydligen lov att vara, då det gällde det offentliga och ekonomiska livet i Tyskland. Nyligen hade man enligt ett regeringsbeslut sänkt prisnivån med tio procent genom att skära ner löner, priser, räntor och hyror. Det återstod att se, om statsmakten med tvångsåtgärder skulle förmå leda det ekonomiska livet och påverka dess egna lagar, sade jag till mina läsare. Till en början såg det ut som om experimentet hade lyckats. Förhållandena i landsorten skildrades i den liberala pressen i tämligen bittra tongångar. "Situationen påminner i hög grad om motsvarande företeelser i Finland", skrev jag och fortsatte:

"Här är det framför allt bara de jordbrukare, som har arbetat enligt gammal invand praxis och hållit produktionskostnaderna nere utan att eftersträva någon övereffektivitet, som har lyckats hålla sig skuldfria. De framåtsträvande, progressiva bönderna, som har satt tro till givna direktiv och höjt produktionskostnaderna för att sålunda kunna utveckla sina lägenheter till högre lönsamhet i överensstämmelse med tidens krav, de får däremot nu brottas med räntor och gå från gård och grund. Detta är tidens tragik, där såväl som här. Men det ger oss kanske nyttiga varningar för i vilken riktning man inte skall leda utvecklingen inom lantbruksproduktionen, åtminstone inte utan att beakta de alternativ, som i värsta fall kan emotses.

Den politiska agitationen bland lantbrukarbefolkningen har till följd av småbrukarkrisen fått god grogrund. Särskilt nationalsocialisterna drar nytta av krisen och presenterar nya lantbruksprogram, som alltid utmynnar i att orsaken till de dåliga tiderna är `systemet`, det demokratiska statsskicket. Ännu en gång ett fenomen som helt motsvarar det man har konfronterats med i Finland. `Grunderna måste förändras, systemet är skuld till allt`, som slagordet lyder för `återuppbyggarna` och deras uppdragsgivare. Men det som har fått en så otrolig omfattning i Tyskland, det kommer inte att vinna framgång i Finland, ty det är dock en stor skillnad på folkkaraktärerna och i Finland fattas det, som här har gjort nationalsocialisternas och demokratimotståndarnas rörelse så stark: det utrikespolitiska momentet, tvångsfreden i Versailles och gäldandet av krigsskulden."

En enda sak tycktes säker i det kaotiska Tyskland: det att den österrikiske Hitler hade fått ett fast grepp om genomsnittstyskens själ. Ännu kunde man skratta åt honom, men den hårda tiden verkade för hans sak:

"Presidentfrågan har inte saknat roande moment.

I delstaten Thüringen uppstod för ett par år sedan en regeringskoalition mellan högern, nazisterna och några representanter för centern. Nazisterna fick inrikes- och undervisningsministerposten, och från München, alltså från en helt annan delstat, kallades för detta ändamål en dr Frick, tidigare biträdande polismästare i München, som i samband med Hitler-kuppen hade hamnat i fängelse och förlorat sin tjänst. Han var, och är alltjämt, en av Hitlers mest betrodda anhängare. Eftersom Hitler inte är tysk medborgare och tydligen inte vill söka medborgarskap den vanliga vägen, och eftersom han därför inte kan komma in i riksdagen eller bli -- president, utnämnde Frick honom till gendarmkommissarie i staden Hildburghaus och beviljade honom samtidigt avsked. Man blir automatiskt tysk medborgare, om man blir utnämnd till statstjänst. Nu har denna skenutnämning fått publicitet och i både vänsterns och centerns tidningar har man fröjdat sig över gendarmkommissarien i Hildburghaus. Hitler har förklarat, att utnämningen har skett utan hans vetskap och att han inte godkänner densamma. Deklarationen har mottagits med glädje:

Hitler är alltså inte tysk medborgare, han kan inte bli kandidat i presidentvalet, vilket vänstern och centern synbarligen hade fruktat. Om ett sådant `orrspel` drabbade ledaren för något annat parti, skulle han förlora allt understöd, men för nazisternas ledare betyder det ingenting. Folkhoparna tror fanatiskt på sin sak och sin `store ledare`. Deras tidningar skriver: `Åter lögner om Hitlei, och så är saken glömd, trots att motståndarna gör sitt bästa för att spinna vidare på och sprida historien."

Hur den tyska ekonomin och den begynnande folkmobiliseringen tedde sig i mina ögon framgick av artikelns slutavsnitt. Den andarnas kamp, som pågick i Tyskland, koncentrerade sig naturligtvis speciellt i dagspress och radio. För radiokampanjen hade man grundat ett "nationalsocialistiska radiolyssnares riksförbund" och ett motsvarande förbund fanns även för de tysknationella. På den stora utställning, som presenterade Tysklands lant- och skogsbruk, kunde man studera den propaganda för inhemsk produktion som genomsyrade allt. Till och med folkskolelevernas teckningar gick ut på att stöda den. Skolbarnen hade fått i uppgift att illustrera något ordstäv eller slagord, t.ex. "Ge oss tyskt smör!", "Det finns inget skäl att gynna utländskt, köp enbart tyska varor", "Den tyske bonden lider nöd, köp alltså enbart tyskt bröd". En gemensam ideologi och en koncentrerad ekonomi var utgångspunkten, då man planlade Tysklands nya aggressiva utrikespolitik. Handelsrelationerna lade grunden för utrikespolitiken, och det sätt på vilket man framhöll vikten och nyttan av handeln med Sovjetunionen vittnade alltså om denna handels betydelse för det tyska näringslivet.

Inom handelsförbindelserna mellan Finland och Tyskland förekom det ju en ständig friktion, till och med en hotfull kris. Med anledning därav frågade jag i ett av mina brev dem där hemma: "Ämnar de verkligen sätta i gång med den där bojkotten av tyska varor? Då måste den också tillämpas i praktiken."

Från utsiktspunkten i Tyskland gick det bra att iaktta och bedöma situationen i Finland och dess olika utvecklingsmöjligheter. I Tyskland hade man redan kommit så långt på vägen till diktatur, att ingen längre förmådde verka för ett effektivt kraftuppbåd emot en sådan; och det var i Tyskland och Italien som den yttersta högern i Finland fann sina förebilder. Till all lycka visste man inte så mycket om dem och kunde knappast lära sig annat av dem än de stora gesterna, och dessa åter gjorde lätt ett löjligt intryck i Finland. Den sista november 1931 skrev jag med anledning av de underrättelser jag hade fått hemifrån: "För tusan, så tokiga de kan vara. Vid detta laget borde överheten minsann ta till svärdet och inte bara till rävsvansen." Då det tog lång tid för brev och tidningar från Finland att nå mig, skrev jag några dagar senare, sedan jag hade läst en tysk tidning, ännu en gång vad jag tänkte om saken: "Här ingick i Vossische Zeitung en notis om planerna på en statskupp i Finland, namnen Kosola, Wallenius och Haarla nämndes. Jag tror inte riktigt på de där försöken, och är de så galna att de frestar på, så vet man ju hur det går."

Så galna var de, att de faktiskt "frestade på" i samband med tilldragelserna i Mäntsälä. Denna förhastade, ofullgångna kupp, som jag har behandlat tillräckligt många gånger i andra sammanhang. berörde mig personligen endast så till vida, att jag blev invald i den kommitte, som tillsattes för att undersöka upproret. I Tyskland mottog jag meddelandet därom och jag skrev hem om detta och om mitt arbete:

"Detta om min hemkomst. Jag nästan ångrar att jag skrev, ty den tid då jag hade behövts där är redan förbi. Det är bäst att jag stannar här ännu i april och kommer hem när det är över. Jag tror att min medverkan i kommissionen, som skall rannsaka de upproriska, inte hade varit ur vägen, inte för att saken inte skulle skötas ändå. men för att det hade varit intressant att komma underfund med vilka av de höga herrarna, som har givit upproret sitt stöd. Om jag vore där. hade jag skrivit en artikel under rubriken: `Leder spåren till syltafabriken?` och där rett ut vilka herrar som är de huvudskyldiga. -- Nåja, och mitt arbete här. Jag har suttit på biblioteket 7-8-9 timmar och alltid hittar man någonting. Nu försöker jag fördjupa mig i valrätten och samtidigt antecknar jag vad som skrivs om representationssystemet. Jag har mer än nog av arbete här ännu för april, och största delen återstår sedan att göra i Finland, men visst har det här varit till hjälp. Jag vet inte om jag arbetar för slarvigt eller för grundligt, men åt många håll måste man löpa för att leta rätt på böcker."

Tiderna var oroliga, men meningen var att arbetet på avhandlingen skulle gå undan, när jag en gång hade börjat det. Nu anlände och bekräftades emellertid nyheten, att jag i samband med omorganisationen av Landskommunernas Förbund hade förlorat min anställning. Jag hade anhållit om oavlönad semester för studier, och om man hade förklarat Förbundets ekonomiska svårigheter för mig, hade jag naturligtvis själv sökt mig någonting annat. Men nu hade Förbundet beslutat sig för omedelbar uppsägning med en månads uppsägningstid, som jag på grund av min vistelse utomlands inte kunde nyttja till att skaffa mig en ny tjänst. Den situation som hade uppstått beskriver jag i ett brev till min hustru från Berlin 20.3.:

"Jag skrev i mitt senaste brev om den där historien med L. Förbundet. Och mina gissningar blev inte obesannade. Jag fick nämligen i går ett officiellt och ett privat brev från Wedenoja, i vilket förstnämnda jag blir uppsagd från L.F. på de grunder jag nämnde i mitt senaste brev till Dig, medan privatbrevet redogör för Förbundets svåra ställning. Saken är alltså klar och bör tas med lugn. Någon katastrof leder detta inte till. Bara det att jag inte kan stanna här så länge som jag ämnade. Först tänkte jag resa hem genast, men eftersom jag torde få lov att erlägga hyra här för inkommande månad, kan jag lika gärna stanna till den 2 eller 9 april. Så här i en hast är det svårt att planera, vad jag skall börja med. Om jag kunde få en tjänst i H:fors med någon lön och frihet för mitt arbete på avhandlingen, skulle jag ta den. Men om jag inte får någon nu, kommer jag att ägna mig helt åt avhandlingsarbetet i vinter och ta anställning då jag får en lämplig, liksom år 1927."

Det att jag kunde sägas upp av Landskommunernas Förbund med hänvisning till ett ekonomiskt tvångsläge var från politisk synpunkt inte motbjudande för vissa ledande personer inom förbundet. Jag var redan då avskydd av högermännen. På hösten 1932 fick jag emellertid tjänst som yngre regeringssekreterare vid Lantbruksministeriet, först tillfälligt; från januari följande år utnämndes jag till ordinarie innehavare av tjänsten. Medan jag övervägde olika möjligheter, hade jag även funderat på att snabbt fullborda min doktorsavhandling och sedan ägna mig åt en akademisk karriär. Den tanken fick jag nu överge.

Akateeminen Karjala-Seura hade i sin inställning till lapporörelsen faktiskt delats itu, och Mäntsälä-upproret gjorde att situationen tillspetsades och ett avgörande blev aktuellt. Jag korresponderade om saken med min vän Martti Haavio. Jag ville få veta hur frågan utvecklade sig och medverka i den mån det var möjligt för en frånvarande. I Tyskland pågick en hetsig valkampanj, varefter Hindenburg blev vald och lugnade ner förhållandena för en tid framåt. Jag följde med utvecklingen i Finland; utöver pressnyheterna längtade jag efter en mer detaljerad utredning och jag bad därför Haavio sätta någon pojke i arbete med att för min räkning skriva en promemoria över hela förloppet, kortfattat och enhetligt. I ett brev av den 8 mars skrev jag till Haavio:

"Jag fick i går i ett brev från min hustru några fragmentariska informationer om den kamp, som åter under de senaste dagarna har pågått inom AKS. Jag vill sända Dig mitt varmaste tack för att Du ännu en gång har velat och kunnat leda händelseförloppet till ett lyckligt slut. Detta är inget frasmakeri (dessutom har det alltid legat bättre för `Lautamies` att uttrycka sig på annat sätt), utan jag tackar Dig av ett inre tvång för att jag vet och känner, hur oersättlig Du har varit under de senaste tidernas konflikter, då alla slags fantaster har försökt sig på att leda in våra stora uppgifter i en återvändsgränd. Kort sagt: hjärtligt tack till Dig och de pojkar, som har hjälpt Dig.

Hur sorgligt hela det huvudlösa upprorsförsöket än var, så hade det dock sina goda sidor. Orons varhärd är uppskuren, nu gäller det bara att med lämplig behandling förebygga sårfebern. Jag skulle tro att starka mediciner ger den bästa hjälpen. Och en annan god sak: en del kameleonter har nu tvungits ut i klart dagsljus. Yrjö Vuorjokis avsked från S.L. var nödvändigt. AKS och Studentkåren får följa exemplet. Yrjö Vuojoki, en `man` som varken har karaktär, världsåskådning eller en gnutta manlighet, kommer aldrig att duga till någon ledarpost, inte på något område. Och det gäller att äntligen sätta stopp för hans oförtjänta karriär. För det första är han en knappolog och för det andra saknar han helt personlighet. Jag förargade mig i min ensamhet, när jag såg att jag -- mot överenskommelsen -- hade blivit vald till ordförande i SL, men nu kan jag inte avsäga mig, när Vuorjoki är borta. Skaffa en sekreterare av rätta ullen, V.J. Sukselainen? Och Koskiluoma?

Vore det inte slutligen på tiden att rensa ut fantasterna ur AKS? Ostrobotnia skulle grunda en egen studentförening, men inom kort är splittringen ändå förestående. De fascistiska strömningarna (som ingenting har gemensamt med den från ekonomisk synpunkt kanske godtagbara fascismen) och hurraa-fosterländskheten kommer allt framgent att gripa en del av ungdomen och inom AKS fortsätter den eviga kampen, om vi inte gör rent hus en gång för alla. Nu är tiden inne. Det vore viktigt att AKS togs omhand av de rätta männen och därför vågar jag be Dig begrunda följande: Hela programmet genomförs och de opålitliga rensas ut. Som en heterogen grupp är AKS en svag faktor, som en homogen, sluten, välorganiserad om också mindre falang är sällskapet en maktfaktor."

Efter det misslyckade Mäntsälä-upproret hade jag fram till slutet av mars haft tid att fundera på hur en boskillnad från dem som stödde laglösheten skulle åstadkommas. Utgångspunkten för den lägesbedömning som jag sände Haavio var, att AKS borde sprängas och en del av medlemmarna uteslutas, och frågan gällde nu bara: vi eller de? I varje fall måste boutredningen verkställas så, att ingen kunde sväva i tvivelsmål om var gränsen gick och på vilken sida var och en stod:

"Frågan om AKS bör äntligen klaras upp. Det är kanske bäst att avgå, fast man kanske först på ett allmänt möte kunde försöka få ut de upproriska. Talet om att AKS är enhetligt är en illusion, sällskapet har inte på länge varit enhetligt och kommer heller inte att bli det. Först sedan den ena eller den andra parten har avgått, blir saken klar. Samtidigt som separationen sker, borde man avfatta en deklaration för tidningspressen, i vilken man anför skälen för separationen och förklarar vad som nu blir kvar av AKS (en rabulistisk skara som understöder upprorsfanatiker och borgfred), preciserar vart den nya studentföreningen strävar och uppmanar AKS:are i landsorten att deklarera sin ståndpunkt och ansluta sig till det nya sällskapet. Och den skall undertecknas med många namn, för den som har varit funktionär i AKS även titel. Till exempel så här: `E.E. Kaila, f.d. ordförande i AKS`. Jag tror nämligen att vi får Kaila med i det nya sällskapet och det kan vara en god sak med tanke på vissa landsortsmedlemmar. För övrigt anser jag att det nya sällskapet, `Nationalistiska Studenter` eller någonting i den stilen, gärna kunde grunda den senioravdelning, som AKS förkastade. Varje medlem av sällskapet som lämnar universitetet skulle automatiskt övergå till denna avdelning. Då dit från början skulle höra enbart pålitligt folk (icke E.N. Setälä m.fl.), vore det ingen risk. Och studentföreningen, det egentliga sällskapet, skulle verka i ungdomens regi med stöd av seniorerna. Sällskapets expedition kunde att börja med inrymmas i Suom. Liitto. Koskiluoma, som skulle avskedas eller avgå från sin post som sekreterare i AKS, skulle bli sekreterare i det nya sällskapet och i S.L., eller Virtanen. Frågan om Y. Vuorjokis avsked tas upp i sinom tid. Det är kanske bäst att ni inte tar itu med saken i detta skede; jag anländer förmodligen till Finland redan 11/4 eller 18/4, så ni kan unna mig chansen att vara med om denna pinsamma förrättning, om inte separationen från AKS sker så snabbt, att det krävs ett omedelbart sekreterarbyte i S.L. (Fruktan för kuppförsök av österbottningarna ogrundad, årsmötet äger ju rum först år 1933 och då väljs för resten bara 1/3 av centralstyrelsens medlemmar). Om ni separerar innan jag kommer, så sätt ut även mitt namn under deklarationen. Får vi Eg. Finlands, Tavastlands, Mellersta Finlands, Södra Finlands och kanske en del av Savolax nation med oss, är resultatet storartat. Koskiluoma bör inte tilllåtas avgå från Ylioppilaslehti. I `Suomen Kansa` (Finlands folk), som jag önskar all lycka, kunde det nya sällskapet finna ett organ eller åtminstone spaltutrymme för sina artiklar och notiser. Men ingen strid med AKS, sällskapet förgör snarare sig självt än sina motståndare.

Här några tankar med anledning av Ditt brev. Min åsikt är den, att vi borde handla relativt snabbt, annars kan denna sterila `enhetstanke` vinna terräng och hämma en fruktbar verksamhet inom det nya sällskapet. Och sedan AKS` rykte har blivit sådant det är i detta nu, är det faktiskt svårt att tillhöra sällskapet. Synd är det också att unga pojkar skall bli förstörda av den hejdlösa hets och påtryckning, som pågår där. Det är bara moderaternas närvaro som förebygger att AKS sjunker ner till något slags rojalistisk studentklubbsnivå och det känns riktigt att inte längre hindra sällskapet att visa vad det går för."

Vi förlorade på kampmötet i april och lämnade AKS.

Avgångsskrivelsen var undertecknad med tio namn.

Det var ingen dålig falang, som då lämnade sällskapet. Och AKS slog in på en väg, som ledde till att det snart inte var någonting annat än en studentavdelning inom IKL. Sällskapet hade fortfarande ett fast grepp om studentkåren och i den miljön höll det sig framme. Jag kommer ihåg en episod, som inträffade då jag nyligen hade återvänt från Tyskland och gick upp till nationen. Där dominerade en del IKL:are, som genom att stirra på mig försökte få mig att gå min väg. De glodde alla under tystnad. Jag brydde mig inte om det, utan pratade lugnt med Hillilä. När stirrandet inte hjälpte, började det höras rop: "Kekkonen ut, Kekkonen ut!" Jag började sjunga Horst Wessel för dem. De kände ännu inte till sången. Och jag kunde inte låta bli att säga till dem: "Ni är duktiga gossar, ni, som inte känner till era egna kampsånger, utan måste ta mej hit för att lära er dem."