19

KÄRKI-SÄLLSKAPET. TALET OM DEMOKRATINS SJÄLVFORSVAR. DESSA TANKAR UTVECKLADE I BOKEN "DEMOKRATINS SJÄLVFÖRSVAR" 1934. ATT VARA EN MINORITET.

Kärki-sällskapet (fi. Kärki -- Spets), det studentpolitiska förbund som vi grundade 1932, sedan vi hade lämnat AKS, blev som känt inte långlivat. Splittringen inom AKS förlamade för någon tid framåt den unga studentgenerationens entusiasm för de åskådningar sällskapet representerade, både för dem, som just då hade blivit gängse, och för dem, som hade fått vika med oss. Sällskapet Kärki hade i detta skede inga förutsättningar att börja bygga upp en ny grundval för sin åskådning inom studentpolitiken, även av den enkla orsaken att medlemmarna i Kärki till största delen var "gamla" män, på väg ut ur studentlivet.

För mig är sällskapet Kärki minnesvärt, för att det var där jag fick inspirationen till att reda ut mina tankar om demokratins läge.

Efterkrigstiden utmärktes av både ekonomisk och ideell instabilitet. Den våldsamma växlingen mellan goda och dåliga tider --  framför allt naturligtvis den djupa depression som började 1929 --  hade i många länder befäst den allmänna uppfattningen, att demokratiernas svaga regeringar med sina oeniga bakgrundspartier inte förmådde få bukt på problemen inom det ekonomiska livet eller förebygga att kaos uppstod i samhället. Och detta var en farlig uppfattning. Där den är rådande, är det inte lätt att överväga, anpassa och dra försorg om kontinuiteten i tillvägagångssätt, som är livsviktiga för demokratin. En sådan verksamhet står inte heller högt i kurs, det har man kunnat iaktta också under de kriser vi har genomlevat.

Här i Finland har vi förstås en mycket gammal demokratisk tradition, och som man sedermera har kunnat konstatera är den rätt fast rotad. Men under 1900 talets första årtionden hade vi fått pröva på mycket, som var ägnat att fördröja stabiliseringen och accepterandet av demokratins spelregler och som på vissa håll rent av hade undergrävt tron på att de var berättigade. Folkrepresentationen hade uppstått jämsides med Rysslands inre sönderfall; den hade utsatts för kejsarens splittringsförsök, och den kamp mellan högern och vänstern, som hade pågått inom densamma, hade slutligen lett till inbördeskrig. På 1920-talet hade kommunistiska riksdagsledamöter fängslats och dömts; också detta hade reducerat riksdagens och regeringens auktoritet som permanenta institutioner. Det började ligga nära till hands att förakta och ignorera dem, med eller utan skäl, i situationer där "lösningar krävdes". Härifrån var steget inte särskilt långt till att försöka ersätta dem med en diktatur, som åtminstone hade haft fördelen att vara lättfattlig.

När sällskapet Kärki på våren 1933 behövde ett föredrag, inställde sig därför tanken att jag på basen av tidsläget, mina reseiakttagelser och erfarenheter i hemlandet som ämne kunde välja frågan, vad demokrati egentligen var, vilka fel den var behäftad med, vad den hotades av och hur den kunde tänkas klara sin kris. Det kändes meningsfullt att utgående från de fundamentala begreppen analysera en i och för sig så självklar sak som det berättigade och nödvändiga i ett demokratins självförsvar och medlen för detsamma. Jag har alltjämt dispositionen till detta föredrag i behåll:

1) "Utomlands, i Rom, frågade man mig, om den nuvarande regeringen använder tvångsåtgärder mot svartskjortorna. Jag svarade, att den naturligtvis inte kunde göra det. En demokratisk regering kan inte utöva diktatur. Den skulle inte ens vara i stånd att göra det, även om lusten förefanns." (Ett Aarne Somersalo-citat ur tidningen Ajan Suunta.)

2) En lösmynt ledare representerar motståndarnas uppfattning om demokratin. Demokrati är lika med slapphänthet. Och det är enligt den uppfattningen som motståndarna organiserar sin verksamhet.

3) Men uppfattningen om demokrati som synonym för slapphänthet är allmän också i demokratins eget läger.

4) Orsaken därtill är liberalismen, frisintheten, den svärmiska, livsfrämmande, överjordiska toleransens lära. A. M. Tallgren. Låt gå! På 1800-talet var den på sin plats, men när man nu citerar den lärans berömda grundsats "lev och låt Lasse leva" (som i Itsenäisyyden Liittos Spes Patriae) verkar det skrattretande fossilt.

5) Demokrati i dagens läge är inte liberalism. På det ekonomiska området: arbetarlagstiftning, kristidslagstiftning etc. På det politiska bl.a. vår kommunistlag.

6) Demokrati är inte någon prototyp, alltid likadan. Under en sådan här ekonomisk och politisk kristid är den någonting annat än under tider av ekonomiskt uppsving. Det som under normala förhållanden var demokrati, är inte under oroliga tider tabu, något som inte får vidröras. Demokratin måste smidigt anpassa sig efter ekonomiska förhållanden och motståndarnas metoder.

7) Demokr. självförsvar. Det begränsar demokratin. Folkets medverkan i lagstiftning och regering. Men om man öppet uppträder mot demokr. och försöker tillintetgöra den med hjälp av den frihet den erbjuder, då har demokr. rätt till självförsvar.

8) Om demokratin inte förmår försvara sig, får den gå. 9) Vad är detta självförsvar?

a) Granskning av egna fel och förbättring. Då måste man också fördomsfritt ta fasta på motståndarnas anmärkningar. Finskhetsfrågan.

b) Utveckling av sina anhängares kapacitet. c) Korruption av olika slag uppstår alltid, om någon riktning är bestående under en längre tid. Beslutsam, hänsynslös räfst. d) Omintetgörande av motståndarnas taktiska konstgrepp. e) Kraftåtgärder.

10) Demokrati ar inte ett de slätstruknas välde. Demokratin och ledarprincipen.

11) Demokrati är inte ett de okunnigas välde. Experterna i d:s tjänst.  12) Demokrati behöver inte vara partivälde.

13) Demokrati är inte kohandel. Kompromisser. Men i detta nu: demokrati är inte internationalism.

14) Den sanna demokratin är aktiv verksamhet. Den strävar till att ursprung, stånd, förmögenhet, kunskaper m.m. icke skall avgöra rätten att delta i skötseln av statens angelägenheter.

I dispositionen berörs de flesta av de grundtankar, på basen av vilka jag något senare började skriva en liten broschyr, eller snarare ett manuskript, som sedan på initiativ av Martti Haavio publicerades i form av en broschyr "Demokratian itsepuolustus" (Demokratins självförsvar). Skriften är å ena sidan en elementarbok, ett demokratins ABC, å andra sidan en pamflett, som uppmanar till disciplinering av högerradikalismen. En ABC-bok kan man kalla den, emedan vissa av de grundfakta, som där predikas, hör till dem som varje ny generation måste stava sig igenom från bokstaven A för att lära sig demokrati, ty någon ur naturen framsprungen, automatiskt fortlevande livsform är demokratin förvisso inte.

"En rätt allmän uppfattning om demokratin är, att den är någonting bestående, en gång för alla exakt definierat, där ingen risk för avvikningar åt ett eller annat håll förekommer. Demokratin framställs då, i regel dock utan att man besvärar sig med att definiera demokratins innebörd, som en till sina gränser med matematisk noggrannhet bestämd fast modell, som man kan applicera på vilken statsordning som helst för att mäta om denna statsordning är demokratisk, eller i vilket avseende den eventuellt avviker från modellen. Man har velat göra demokratin till en prototyp, en modell, med vars hjälp man tror sig ovedersägligt kunna slå fast, om det fenomen inom det politiska livet man vill kontrollera till sin natur är demokratiskt eller inte. Endast en dogmatisk lära i den stilen kan ge upphov till dessa gång på gång upprepade domar över det odemokratiska etc. i något politiskt program eller förslag.

Denna uppfattning om demokratin är emellertid inte riktig. Demokratin är ingen prototyp, den är inte permanent, inte alltid likadan, utan underkastad ständiga växlingar, en ständig jäsningsprocess och utveckling. Det är just denna växling, som förorsakar det motsatsförhållande och den spänning, som råder mellan frihets- och maktelementen i demokratin. Politisk frihet och folkets allmakt förenas endast i omedelbara demokratier, där man på folkmöten besluter om alla gemensamma angelägenheter, och även i dessa endast under förutsättningen, att alla myndiga medborgare oavsett kön är röstberättigade på dessa möten. I övriga demokratiska statsformer kan man iaktta otaliga nyanser i fråga om frihetselementets styrka. Ju mera omfattande den medborgarkrets är, som är berättigad att fatta beslut om den högsta statsmakten och ju större medborgarnas faktiska funktionsduglighet på det politiska området är, desto större är folkets politiska frihet. Maktelementets styrka växlar på motsvarande sätt. Ju större befogenheter folket på bekostnad av sin egen deltaganderätt har givit de verkställande myndigheterna, ju mera medborgarnas politiska frihet med folkets eget medgivande inskränks till den centraliserade maktens förmån, dess starkare framträder demokratins maktelement i statsordningen.

Demokrati är levande statskunskap, icke grå teori. Det demokratiska tänkesättet bör känsligt reagera för alla livsfenomen och förloppet av mänsklig utveckling, den får inte bli någotslags schematisk lärobyggnad, som strävar att tvinga in alla mänskliga skeenden i sina egna oföränderliga former. Den är inte någon "dunkel professorsvisdom", såsom Bismarck definierade liberalismen, den är den praktiska förmågan att under alla förhållanden försvara folkets rätt att utöva den högsta statsmakten. Då är den sund och framåtsträvande. Då har den inte förfallit till att bli en formell fras, vilket skulle innebära att en levande ide denaturerats och stängts in i ett provrör.

Mycket vanlig och för demokratin mycket skadlig är uppfattningen, att det mest demokratiska alltid och överallt, under alla förhållanden, är att gynna en verksamhet, som strävar att öka medborgarnas politiska frihet. Det torde inte vara svårt att inse, att en dylik av teorin dikterad, dogmatisk strävan i många fall kan bli direkt ödesdiger för demokratins bestånd. Mänsklig verksamhet är ju ofullkomlig, och inom en demokrati kan det uppstå missbruk, som den allmänna opinionen -- med eller utan skäl --  skyller på demokratin eller någon av dess väsentliga verksamhetsformer. Demokratin själv kan direkt ge upphov till och utveckla svåra politiska missförhållanden. Under sådana förhållanden måste demokratins försvarare vara beredda att just för att bevara demokratin vid behov avstå från något för demokratin mindre, eller kanske rent av mera, väsentligt, för att rädda det, i vars skydd demokratin en tid kan utstå den storm som blåst upp emot den, för att sedan lugnet är återställt kunna utveckla sitt innersta väsen i mer adekvata former. I sådana krissituationer skadas demokratin mest av de kammarlärda försvarare och de av sina ideal förblindade politiker, som inte vågar erkänna det faktum att en sund utveckling stundom kan kräva att man tar några steg tillbaka."

"Man har ibland vid sidan av ett principiellt fördömande av politiska tvångsåtgärder mot dessa anfört nyttoberäkningar avsedda att visa, hur man `med nödvärnsdiktatur lätt röjer väg för en bestående diktatur`, såsom en av våra liberala statsmän nyligen skrev. Denna fruktan är ogrundad, ty ett diktaturparti som nått majoritet verkställer sitt program, även om demokratin under sin makts dagar uppträtt hur milt som helst och avhållit sig från alla diktatoriska åtgärder. Demokratin lockar inte diktaturpartier att uppträda diktatoriskt, då de kommer till makten. De är fullt kapabla därtill ändå.

Ingenting är mera stridande mot ett demokratiskt tänkesätt än en dylik villighet att `träda i redet` för en mot stat och samhälle riktad uppviglingsverksamhet. Demokratin har uppstått ur kampen mot enväldet och genom kamp har den uppnått sin seger. Därför är det naturligt, att när demokratin hotas, är den beredd att kämpa mot faran. Fastän demokratin bygger på idealism, har den dock blick för fakta, och därför tror den inte i likhet med liberalismen att dess sköna mål och politiska ideal med nödvändighet skall leda till en seger, för vilken ingenting annat krävs än att stå fast i tron. Demokrati är en i det praktiska politiska livet utvecklad läroriktning och en där förvärvad skicklighet att under alla förhållanden trygga folkets rätt att vara med och lösa frågor, som angår det självt. För att realisera detta måste man vid behov kunna trygga demokratin med frihetsbegränsningar och tvångsåtgärder i självförsvar."

"Men det demokratiska minoritetsskyddet kräver, att alla inom staten förekommande åsiktsriktningar och politiska grupper, hur konträra deras inbördes strävanden och mål än må vara, i ett avseende utgår från samma premisser: de skall alla och envar, om de uppnår majoritet, respektera den frihet, som gjorde det möjligt för dem själva att nå sin majoritet, d.v.s. alla parter måste följa de givna spelreglerna. Alla grupper som verkar inom en demokrati måste acceptera principen, att de även som majoritet legalt måste trygga minoriteternas politiska rättigheter och att de förändringar, som deras egen åskådning eventuellt kräver, endast kan företas under lagliga former. En grupp, som inte godkänner denna begränsning är inte värd att åtnjuta det skydd, som demokratin garanterar sin minoritet.

Någon kunde nu invända, att den uppfattning om demokratin, som vi fört fram i det föregående, i själva verket innebär att allt slags politisk verksamhetsfrihet förnekas och att dess realpolitiska värde står lika lågt som bestämmelsernas i de gamla grundlagarna, bl.a. i förenings och säkerhetsakten av år 1789, enligt vilka det inte ens var tillåtet att avlåta en proposition om ändring eller tolkning av grundlag, utan denna skulle vara oföränderligt gällande för evig tid. Alla dylika bestämmelser har, som vi väl vet, blivit död bokstav."

"Men det krävs en exceptionell politisk skicklighet för att det demokratiska tvånget skall kunna förverkligas. Det är möjligt, att man tar till tvångsåtgärder av uppriktig lust att trygga demokratin, men börjar man i fel ögonblick eller håller på för länge, tillämpar åtgärderna för strängt eller för milt eller på annat sätt fuskar bort det hela, blir följden ett misslyckande. I värsta fall innebär tvångsåtgärderna, att demokratins motståndare finner de vapen, som gör det möjligt för dem att krossa demokratin. Och den politiker, som grep till tvångsåtgärderna, kan då icke ursäkta sig med sina rena motiv, ty i politiken bedöms ens handlingar en gång för alla inte på basen av motiven, utan på basen av de resultat som nåtts. Historiens dom blir hårdare över god vilja med dåligt resultat än över ond vilja med gott resultat."

Demokratins försvarare måste, påpekar jag, kunna bedöma den sakligt, ty annars löper den fara att förfalla. Och jag fortsätter:

"Här har tyvärr förekommit en inställning till uppriktig kritik av demokratin, som inte bådar gott. Kanske kan man förstå, om det inte fästs avseende vid det berättigade i motståndarkritiken, särskilt om det är dolt i obehärskade smädelser och ogrundade slutsatser. Men i det offentliga livet hos oss har det förekommit fall, då en garanterad anhängare av demokratin, sedan han uppriktigt försökt leta fram orsakerna till den splittring som förekommer i vårt politiska liv och de missförhållanden som förorsakar denna, och i detta sammanhang yttrat något ord av kritik, blivit stämplad som en avfälling, en köpt förrädare, Detta börjar tyda på en politisk ruttenhet, som knappast kan botas på annat sätt än med en politisk diktatur. Dess uppgift vore att lägga kalla kompresser på huvudet på demokratins besinningslösa försvarare lika väl som på dess besinningslösa motståndare. Kan denna diktatur inte fås till stånd med demokratisk kraft, är det möjligt att det uppstår en antidemokratisk diktatur. Och som vi vet och har erfarit också i Finland, nöjer sig en sådan inte med att behandla sina motståndares huvuden med kalla kompresser."

Då "Demokratian itsepuolustus" kom ut 1934, hade det redan inom partierna uppstått en stark opinion mot lapporörelsen och IKL-riktningen, och boken behandlade alltså ett skede som var dömt att bli kortvarigt. Men jag är efterklok när jag konstaterar detta, ty när den tiden genomlevdes, var frågan om inställningen till Lappo-andan inte så klar, som protokollen från partimötena kanske antyder. Agrarförbundet hade klart uttalat sig emot den och J. K. Paasikivi, som blev samlingspartiets ordförande, gjorde en gränsdragning åt höger inom partiet; inte desto mindre stannade det inom samlingspartiet kvar sympatisörer med IKL:s ideer, fast dess metoder kanske inte godtogs. Socialdemokraterna leddes av Tanners säkra hand och var självfallet emot den yttersta högern. Situationen var alltså den, att två stora grupper stod för försvaret av demokratin, medan den tredje först nu höll på att hjälpligt nyktra till och slå in på denna linje.

I sin egenskap av pamflett var "Demokratian itsepuolustus" ett barn av sin tid och bör bedömas därefter. Jag har i andra sammanhang värderat boken från denna synpunkt. Den innehåller många avsnitt, som är fullständigt föråldrade, och andra, till exempel det som behandlar valsättet, som jag har ändrat åsikt om.

Bokens viktigaste budskap gäller demokrati, en sak som alltid är värd att behandla och försvara. Den förenade oss, som hade blivit en minoritet inom AKS och lämnat sällskapet. Vi fann nya forum för vår stora sak, bl.a. Suomalainen Suomi (Det finska Finland), vi knöt nya kontakter och sökte oss nya möjligheter till verksamhet. Men det var en betydelsefull personlig upplevelse att finna sig vara i minoritet i denna kamp. I politiken är det normalt, någonting som hör till saken, att man ibland befinner sig i minoriteten eller oppositionen. Men det kan blir en farlig fas, om man låter den leda till bitterhet, vilket alltid med säkerhet resulterar i felaktiga beslut, eller om man avsäger sig sin övertygelse för att få majoritetens stöd. Man måste kunna vara i opposition. Men detta sakernas tillstånd skall naturligtvis inte bli bestående.