FINLAND - ETT KRISTET SAMHÄLLE

31. 7. 1963 i HELSINGFORS

Min vördade företrädare president J. K. Paasikivi var utom för sin stora politiska auktoritet känd också för sina temperamentsfulla och oförblommerade utbrott. De kunde ibland gå ut över hela Finlands folk som han ledde och älskade. En gång då han var missnöjd med sina landsmäns politiska omdömesförmåga fräste han: "De här finnarna: vad har de åstadkommit? En gång bebodde de halva Ryssland. Men tror någon de brydde sig om att bilda ett rike? Nej! Så snart de blev störda gav de sig i väg, seglade över Finska viken till Finland, sökte upp en vacker björkdunge och byggde en bastu."

Skildringen av hur finnarna drog sig undan folkvandringstidens stormar till en bastu längst ute på en udde är naturligtvis snarare en romantisk konstruktion än ren historia, men som anekdot ger den en god bild både av finskt lynne och av Finlands historia. Det har varit typiskt för finnarna, delvis för att deras land är stort och glest bebyggt, att leva sitt eget liv i fred för grannar och att hålla sig utanför kiv och gräl ute i stora världen. Närheten till skogen och kontakten med den ständigt mot norr och väster förskjutna kolonisationsgränsen, av vilken innanför vårt lands gränser Lappland och nordöstra Finland ännu återstår, har format finländarnas liv ända till våra dagar.

Den relativt glesa bebyggelsen och närheten till ödemarken har sålunda i avgörande grad bidragit till att forma vårt folk, socialt och andligt. Lugn utveckling är mer kännetecknande för vår nationella historia än tvära omkastningar. Kristendomen nådde Finland under medeltiden, i slutet av den stora missionsperioden på 1100-talet. Dess första budbärare kom till vårt land samtidigt västerifrån och österifrån, och de finsktalande stammarnas bosättningsområde delades för framtiden upp mellan den romerska och den bysantinska kyrkan. Kärnan i det historiska Finland blev dock det västerländska biskopsstift som grundades i sydvästra Finland. Det väsentliga i denna utveckling var att den nya kyrkan erövrade landet huvudsakligen genom fredligt missionsarbete och att finnarna inte samtidigt med att de förlorade sin gamla religion också miste sin jord och sin bondefrihet, vilket var vad som hände våra stamfränder esterna söder om Finska viken.

Det kristna samhället Finland byggdes sålunda i allt väsentligt upp på det gamla stamsamhällets grund. Den samtidigt genomförda anslutningen som ett fritt landskap till det av de svenska landskapen bildade Svea rike innebar inte heller något radikalt avbrott i utvecklingen. Finland hade redan i andlig och social struktur nått i stort sett samma nivå som Sverige, varför den nya politiska gemenskapen kunde genomföras utan nämnvärda konflikter.

Reformationen, vars arvtagare från alla fem världsdelar jag i dag har glädjen hälsa välkomna som vår kyrkas gäster, genomfördes i Finland på samma relativt fredliga sätt som den kristna trons genombrott under missionsperioden. Missförhållandena inom den dominerande kyrkan var inte lika stora i Finland som på kontinenten, varför reformationen här var jämförelsevis hovsam. De viktigaste förändringar som reformationen i Finland föranledde var att folkets språk återfick sin rättmätiga ställning i gudstjänsten och som den andliga odlingens språk samt att en finskspråkig litteratur uppstod. Några ord av Finlands reformator Mikael Agricola har gått till eftervärlden: "Han som ser i alla hjärtan neder, nog förstår han ock vad finnen beder." Tydligare än så kan man knappast säga att det är endast på sitt eget modersmål en människa kan ge uttryck för sina innersta känslor, de på vilka det personliga förhållandet mellan Gud och människa bygger.

Den lutherska läran blev sedan under sekler bestämmande för Finlands folks sätt att leva. Kärv individualism kännetecknade den rörelse som utgick från Martin Luther, och den tycktes lämpa sig bra för den livsform som utvecklades i våra skogar. När sedan de nationella religiösa rörelserna från slutet av 1700-talet ledde till en individuell troskamp för tusen och åter tusen människor i Finland, som dittills till en viss grad vanemässigt hade accepterat den lutherska läran, innebar detta ett nytt personligt intresse för den tyske reformatorn. "I vilken församling i Finland är doktor Martin Luther nu kyrkoherde, jag vill skriva direkt till honom", kunde en finsk bonde skriva i ett tackbrev till förläggaren, som nyligen gett ut en skrift av Luther i finsk översättning. Doktor Martin uppfattades här som en av våra egna män, och så betraktas han alltjämt här.

Liksom av varje stor ide och varje andlig ledare alltid det accepteras, som bäst motsvarar mottagarens själstillstånd och sociala situation, så har också vissa speciella tankar hos Luther här vunnit stark genklang. Detta ser vi tydligt i alla de andliga rörelser jag nyss nämnde. Utgående från en självständig religiös kamp återupptäckte deras ledare vissa av Luthers grundtankar, som deras samtids lutherska kyrka hade ställt i skuggan.

Den kanske originellaste av dessa den individuella troskampens män var Paavo Ruotsalainen, en icke skrivkunnig småbrukare, uppvuxen i en avlägsen ödemarkssocken. Det centrala i hans lära var strävan till yttre och inre ärlighet. Så har jag i grund och botten uppfattat hans fanatiska kamp mot förkonstling, mot yttre fromleri och skenkristendom. Han sökte det sanna andliga livet, inte bara ett yttre beteende. Hans djupaste bekymmer var inte andras ogudaktighet utan hans egen, men just därför kunde han också nedanifrån hjälpa dem som tyngdes av egna brister och synder.

Den andra stora religiösa rörelsen hos oss, den som har fått namn efter Lapplands apostel, Laestadius och som jag känner från mitt barndomshem, verkar hårdare och strängare, måhända för att den andliga strukturen är kärvare hos de människor som formats av den storvulna naturen och de hårda livsvillkoren i rörelsens födelsebygd. Utgångspunkten är dock alltid övertygelsen om att vår Gud är de ogudaktigas frälsare och att endast en människa som fått förlåtelse är en fri människa.

Självrannsakan, redobogenhet till personlig bättring och inre frihet har varit centrala drag i finländsk lutherdom, när den varit som bäst.

Reformationen och pietismen är naturligtvis inte de senaste strömningar som har gestaltat samhället Finland och det andliga livet där. Den nationella rörelsen, liberalismen och socialismen har alla kommit till Finland och i hög grad påverkat utvecklingen. En ny strömning har dock inte inneburit att en tidigare förkastats, utan att den omformats. Det förflutna lever som nutid mitt ibland oss och i detta närvarande förflutna spelar arvet från reformationen en mycket central roll.

Den utvecklingsgång jag i det föregående kort har skisserat innebär dock icke att dagens Finland kan förstås uteslutande som ett resultat av på varandra följande starka strömningar från väster. Finland är inte bara ett perifert land, det är också ett gränsland. Gränsen mellan Rom och Bysanz i Europa drogs en gång i tiden tvärs igenom de finsktalande stammarnas bosättningsområde, och denna gräns är alltjämt en avgörande realitet för dem som bygger och bor i Finland. Det har funnits tider i Finlands folks liv, då vi har velat förneka det tudelade i vårt nationella liv och försökt se oss själva enbart som västerländska arvtagare. Nu tänker vi annorlunda. Vårt samhälle, vår rättsuppfattning och vår kultur bygger i väsentliga delar på en för västerländsk kultur och nordisk samhällsordning gemensam tradition, men en av byggstenarna har också varit en österländsk, bysantinsk tradition som har gett särskilt vår karelska stam en charmfull östfinsk särprägel och som i detta nu mest utpräglat företräds av vår ortodoxa kyrka med dess 70 000 medlemmar. Liksom vi i dagens Finland uppfattar den till mer än 300 000 personer uppgående svensktalande delen av vårt folk, vilken organiskt och på bred front binder oss samman med den skandinaviska språk- och kulturkretsen, som en nationell rikedom, så betyder även den ortodoxa kulturens månghundraåriga och i Finland alltjämt levande historia för oss ett verkligt nationellt krafttillskott.

Det faktum att Finland har varit ett gränsland mellan väst och öst har inte för dem som bor i detta land betytt enbart krig, förödelse och lidanden, utan även nya möjligheter och ett krafttillskott. Liksom i individens liv förmågan att förhålla sig positivt till det främmande och att utgående från den egna övertygelsen ta emot nya intryck är en förutsättning för andlig tillväxt, så är i folkens inbördes relationer vårt sätt att förhålla oss till för oss främmande livsformer ofta avgörande för vilken inriktning vårt eget folks utveckling får. I kristenhetens historia har korstågstiderna inte alls varit de verkliga storhetstiderna. På kristenhetens angrepp under medeltiden följde islams motangrepp och resultatet blev en blodig gränsfejd, vars verkningar ännu förnims i attityderna hos de ofärdsdrabbade folken på ömse sidor om den gamla gränsen. Att bemöta en annorlunda tänkande med annorlunda världsåskådning som människa och medmänniska kräver mer själsstyrka och större tro än att bemöta honom som motståndare och fiende. Men det är den inställningen vi måste lära oss, om vi vill undgå en ödesdiger uppdelning av mänskligheten och hotet av ett atomkrig. Det djupaste motivet för att överskrida alla de gränser som skiljer vår tids människor åt är dock inte blotta fruktan för undergång, utan den moraliska övertygelsen om alla människors likvärdighet utan hänsyn till ras, religion och världsåskådning, en övertygelse som, om jag har förstått saken rätt, stiger fram ur själva evangeliet.

Vi som har levat i gränsmarken Finland har småningom fostrats till att inse värdet av den positiva, humana och öppna inställning jag i det föregående har försökt skissera. Vår värld vore fattig, om där bara fanns ett slags raser, folk, åskådningar och traditioner. Vi vill bevara och kommer att bevara vår nationella särprägel, men vi vill på samma gång anknyta våra egna finländska och lutherska traditioner till tidens och internationalismens krav. Jag har en gång tidigare i ett tal sagt att vi finländare på grund av vår ställning är brobyggare mellan väst och öst. Med detta menar jag inte att vi skall truga oss på de stora som fredsmäklare i deras konflikter. Att bygga broar innebär snarare en andlig inställning, ett trofast fasthållande vid den egna rollen, den egna traditionen, den egna tron och med detta som utgångspunkt ett intresse för ett samarbete som sträcker sig utöver det närmaste grannskapet.

Ett drag i Finlands evangelisk-lutherska kyrkas liv har berett mig speciell glädje under de senaste åren. Det är att den i allt högre grad har börjat inse sitt ansvar även för hjälpbehövande i avlägsna och främmande länder. Missionsarbetets vänner har här varit vägvisare, en till det yttre anspråkslös grupp, som dock tidigare och öppnare än de flesta av sina samtida har förstått, att Finland inte är isolerat från den övriga världen och att även vi skall taga vara på våra bröder. Denna tanke har nu accepterats inom hela vår kyrka, det framgår av att ungefär hälften av den alla församlingar omfattande stora insamlingen under devisen "Gemensamt ansvar" har anslagits för ändamål utanför vårt eget land, närmast för avhjälpande av den materiella nöden och för kyrkornas andliga uppbyggnadsarbete i utvecklingsländerna. Två tredjedelar av denna summa överlämnas till Lutherska världsförbundet och en tredjedel till Kyrkornas världsråd.

Det samarbete som bedrivs inom Lutherska världsförbundet får ur Finlands kyrkas synvinkel sett ett speciellt värde av det faktum att vi får gå samman på gemensam front med de andra nordiska systerkyrkorna. Världsförbundets stadgar anger som förbundets uppgift "att främja förbindelserna och studiesamarbetet mellan lutheranerna", och i detta arbete har Nordens kyrkor otvivelaktigt mycket både att få från annat håll och att ge åt andra. Lika viktigt är dock förverkligandet av ett annat moment i stadgarna: " - - främja lutheraners deltagande i ekumeniskt arbete". Det ökade samförståndet mellan kyrkorna betraktar jag som en av vår tids mest hoppingivande företeelser. Jag kan i detta sammanhang inte låta bli att nämna vilken avgörande betydelse jag tillmäter den förkunnelse om människors gemenskap som så konsekvent och med en så djup förståelse kom till uttryck i allt "den goda viljans påve", Johannes XXIII gjorde. Jag är övertygad om att Lutherska världsförbundets IV generalförsamling, som nu sammanträder i Helsingfors, skall göra en egen insats i det ekumeniska arbetet.

Vi finländare är glada över att den lutherska kristenheten har valt vårt land till mötesplats. Det andliga arv som binder oss samman är så värdefullt att det lönar sig att vårda och värna det. De som underlag för mötet föreliggande handlingarna visar att lutheraner i olika länder har arbetat målmedvetet på att tolka reformationens budskap till nutidsspråk. Jag betraktar det som en vinning att detta arbete inte har inneburit ett ställningstagande mot någonting, utan en strävan att finna en större gemenskap människor emellan. Ett hoppingivande tecken på vilka ambitioner den moderna lutheranismen har är, såvitt jag kan se, det faktum att till detta möte, som skall utforska vår tros grunder liksom också dess praktiska konsekvenser, har inbjudits representanter för alla de största kyrkosamfunden, även den romerskkatolska och den ortodoxa kyrkan.