TAL TILL STUDENTERNA VID HELSINGFORS UNIVERSITETS 100-ÅRSFEST

26. 11. 1968 i HELSINGFORS

En kavalkadartad återblick brukar förekomma vid alla hundraårsjubileer: gångna tider passerar revy inför åskådaren och man kastar en kritisk blick på de faktorer som beskärt jubilaren den höga åldern. Även nu borde denna regel tillämpas. Det gör jag dock inte och orsaken härtill är den anhopning av problem som sysselsätter oss alla. Överallt förefaller studentvärlden att leva i stark jäsning. Ett försjunkande i högstämda minnen vid denna akademiska fest vore ett undvikande av en aktuell utmaning som skulle innebära intellektuell eskapism.

I jäsningstillståndet bland studentungdomen har under det år som snart gått till ända hela den unga generationens oro framträtt. Det akademiska arvet har underkastats en kritisk granskning, vilken samtidigt inneburit en social protest som tagit sig olika uttryck. Orsakerna till denna korssjö av stridiga yttringar kan inte vara blott lokala eller tillfälliga, så allmän och mångfasetterad som protestverksamheten varit. De revolterande grupperna förefaller inte att nöja sig med mindre eftergifter eller smärre förbättringar. Man kräver en djupgående förändring av systemet och en omvälvning av livsstilen. Samhällets mest radikala element påträffas i detta nu inom universitetsvärlden.

I Finland har det ju inte förekommit studentoroligheter i egentlig mening, och inte heller jäsningstillstånd i större utsträckning. Detta är förståeligt eftersom studentaktiviteten utomlands närmast ägt rum i tecknet av den s.k. nya vänsterns radikala ideer. Den finländske studenten har däremot mestadels varit stillsam och ståndsmedveten, ett konservativt fosterlandshopp. Till denna traditionella roll hör inte demonstrationer under vänsterns baner.

Undervisningsväsendet i Finland har alltid haft en synnerligen kraftigt likriktande inverkan på den ungdom som hamnat under dess inflytande. Studenter från arbetar- och bondehem har ofta redan i läroverket men framför allt vid universitetet frigjort sig från sina föräldrars ideella uppfattningar. På grund av omgivningens inflytande eller på grund av ett direkt mindervärdeskomplex har det sociala uppsvinget lett dem till den politiska högern. Man kan säga, att de barn från äkta proletärhem som stöps i universitetets borgerliga uniform i allmänhet blivit det rådande systemets trogna tjänare.

Men är det säkert att detta kommer att fortsätta?

Man tycker visserligen hos oss, att världens ideologier inte förmår störa vår ödemarksfrid. Men även hos oss och på grund av våra egna förhållanden håller faktorer som kunde splittra den tidigare enhetligheten på att stiga fram.

Det är inte länge sedan en akademisk grad garanterade en arbetsplats motsvarande den avlagda examen och en säker placering på de främsta bänkraderna. En stark känsla av trygghet svävade då över universiteten. Nu är situationen en annan. Över hela landet tävlar man om att vinna inträde vid läroverk och universitet. Även de som avlagt sin examen får leta efter arbete då konjunkturerna försvagas. Anställningen och lönen motsvarar långt ifrån alltid förväntningarna. Dagens studerande känner osäkerhet och otrygghet, morgondagens magister och ingenjör kan bli bittert besvikna. Det hårda trycket känns redan under de tidiga skolåren.

Enligt de konservativa ligger grundfelet till detta missförhållande i undervisningens demokratisering: man försöker undervisa alltför vidsträckta ungdomsskikt. Detta påstående är reaktionärt. Eftergifter i undervisningen bromsar den utveckling som garanterar oss en plats bland kulturfolken. Den begåvning som döljer sig bland folket är vår värdefullaste malm. All växt beror på om vi kan finna och förädla den. Av samhället kan vi kräva, att den arbetskraft som förädlats genom undervisning även bör kunna utnyttjas, att samhället bör tillgodose en högt kvalificerad efterfrågan.

Kanske har vi här i Finland haft oförtjänt otur genom att ovanligt stora årsklasser trätt in i samhället samtidigt med sjunkande konjunkturer. Om vi är ärliga, måste vi trots detta medge att man knappast i något hänseende förberett undervisningens våldsamma expansion. Uppenbara försummelser har lett till att ett slags ansvällning av mänsklig kraft passerat genom det sociala blodomloppet. Murarna har rivits, men det är säkert att inte heller de unga haft det alltför trevligt. Ur deras synpunkt erbjuder systemet ett ändlöst gallrande.

Här står vi alltså nu i proteststormen. Vad skall vi egentligen säga de unga kritiker, enligt vilkas uppfattning systemet snabbt bör ändras? Det kan jag inte svara på, men jag vågar påstå, att det är just på denna utmaning som demokratin bör kunna svara. Svaret kan inte fördröjas, det måste ges med det snaraste. Vårt system utvecklas inte lyckligt, om inte den ungdom som bereder sig för sin livsuppgift är tillfredsställd med sitt arbete och ser en mening i det. Den ansvariga generationen borde nu för en gångs skull lyssna till de yngre och återställa deras tro på en tryggad framtid.

Det finns givetvis också ett annat botemedel mot de ungas plågor, rekommenderat av en del konservativa. Störningarna i de ungas beteende förorsakas enligt dessa rättrogna blott av de makthavandes svaghet och uppfostrarnas slapphet och är ett resultat av att de radikala ideerna tolereras. Disciplinen och ordningen i landet upprätthålls nog, om de åter tas till heder och deras efterföljande genomdrivs med järnhand. Detta är en väg som skulle leda till återfinnandet av en idealisk ungdom. Dessa hurtiga råd har kommit från medelålders personer såväl inom medelklassen som den politiska centern. När jag hört dylika uppfattningar har jag frågat mig till vilken åldersklass eller ideriktning jag själv egentligen hör.

En skärpt disciplin är givetvis ett medel att betona de sociala maktförhållandena; så har ofta skett. Men förutsättningen för detta medel är en urkraftig tro eller äkta ideologisk ofördragsamhet och en enhetlig värdeskala. Huru kunde man tillämpa detta i dagens mångfasetterade finländska samhälle? Knappast på annat sätt än genom att ge avkall på de värden som vi här kallar individens frihet och folkvälde.

Lag och ordning är givetvis samexistensens grundfaktorer, men att upphöja dem till den enda principen för vårt handlande håller livet nere och hindrar utvecklingen. För min del tror jag att det finländska samhället, som utstått många svårigheter, även nu erbjuder en lämplig ram och en fast grund för en sund utveckling. Finland är ju trots sin växtvärk mera fördragsamt, balanserat och andligt rikt än tidigare. Man diskuterar och förhandlar om olika frågor. Denna princip bör utsträckas till att omfatta även ungdomen, som bör få yttranderätt och verklig beslutanderätt inte blott i ungdomens egna frågor utan i alla angelägenheter som rör samhället.

Makten för med sig ökat ansvar för ungdomen, och ansvaret medför mognad. Det vore felaktigt att tro, att de unga inte förmår annat än klandra och kräva. Det är sannolikt, ja, i och för sig är det helt naturligt, att en mera utpräglat kritisk inställning är följden av ökad skolning. Dagens studentgeneration är i stånd att motta intryck från många håll. Avvikande åsikter tolereras i större utsträckning än under "den gamla goda tiden" och inte heller den konservative studenten är längre lika benhårt konservativ som tidigare.

Förutsättningen för att studenterna skall kunna använda sitt inflytande är dock att de vet mer än nu om sin egen högskolas interna frågor. Att döma av en del polemiska artiklar förefaller denna insikt att än så länge vara svag. Jag nämner detta därför, att man i Förenta staterna konstaterat att ett av skälen till studentoroligheterna varit bristen på kännedom om högskolans angelägenheter. En beaktansvärd tanke kunde vara att en särskild justitieombudsman för studenterna tillsättes inom lärarkåren. Han kunde väljas av studenterna bland kandidater som lärarkåren föreslagit, varvid förtroendet vore ömsesidigt och sakkännedomen på högsta möjliga nivå.

Jag har ovan betonat en aspekt av ett komplicerat och till stor del outrett fenomen, jag har tillspetsat och kanske också irriterat. Härmed avser jag inte att ge uttryck åt något som de unga säkerligen själva kan förklara bättre. Jag vill egentligen blott säga, att den revolterande ungdomen inte nödvändigtvis år odisciplinerad och att den i ingen händelse är en generation utan ideal. Det är skäl för oss äldre att komma ihåg, då vi tillika med andra dygder också predikar tålamod, att inte heller vi utgjorde några mönster för sans och besinning i vår ungdom.

Enligt en populär teori har dagens ungdom det alltför lätt.

Det kan verkligen vara så, att med säkrandet av vår yttre ställning följer en friare inriktning hos den studerande ungdomen i Finland. Det förefaller att finnas tillräckligt spelrum för en sådan inriktning. Nu har vi för första gången en ung generation, som inte upplevt krig eller nationellt förtryck. Fosterlandets självständighet betraktas som något självklart, och sålunda frigöres energi för andra problem. Vi lever visserligen i de hårda realiteternas värld, men vår nationella existens hör även den till realiteterna, den är stabiliserad och utgör ett mångsidigt befäst faktum.

Den nationella existensens problem är fortfarande svåra, men de kräver inte all vår uppmärksamhet. Jag har med glädje lagt märke till att den vaknaste delen av vår studerande ungdom förmår utvidga kretsen för den mänskliga solidariteten. Mänsklighetens stora ödesfrågor, tredje världens nöd och världsfreden, står så långt från sin lösning, att man egentligen inte kan vänta sig att ungdomen härvidlag skall tro på den äldre generationens visdom.

Jag skall inte mer ingående behandla tredje världens beträngda läge. Men den omständigheten, att över hälften av mänskligheten lider av hunger och att uppskattningsvis 100.000 människor, av vilka hälften är barn, varje dag dör i hunger eller av hunger förorsakade sjukdomar och bristtillstånd, är i och för sig intellektuellt och moraliskt kränkande. Kan vi verkligen inte dela med oss av vårt överflöd? Den akademiska ungdomen skulle sakna hjärta och framsynthet, om den inte ställde sig i spetsen för utvecklingsarbetet.

Vetenskapen och tekniken har utvecklats så framgångsrikt, att man enligt allt förstånd eller rättare sagt enligt en upplyst optimism redan borde ha råd att fördraga varandra. Humaniseringen av kampen för tillvaron borde vara tekniskt möjlig människorna emellan. Politiskt har vi inte förmått det. Knappast något annat fördystrar vårt perspektiv i så hög grad som det irrationella utnyttjandet av det mänskliga förnuftets prestationer. Något har gått helt på sned i våra förhoppningar, eller också finns det något grundläggande fel i vår kultur, då den skapande förmågan degraderas till att tjäna krigets och det systematiska ödeläggandets sak. Den fredliga uppbyggnaden förefaller ofta hopplöst efterbliven jämförd med denna effektivitet.

Det verksammaste medlet att trygga freden är att beväpna sig. Si vis pacem, para bellum. Världshistorien berättar oss, att fredens tryggande genom militära åtgärder är det äldsta, vanligaste och ofta mest misslyckade medlet att upprätthålla freden. Situationen har givetvis förändrats efter det atombomben blev stormakternas totala förstörelsemedel. Innebär detta "utvecklingssteg" att kapprustningen till slut blivit ett effektivt medel för fredens upprätthållande Så tänker säkert det släktled som nu besluter om staternas öden.

Den nya generationen, antingen dagens ungdom eller följande generation, kan dock frigöra sig från förstörande ideer och avvika från den historiska måttstocken. Den ser kanske galenskapen i kapprustningen och avstår från föreställningen att fasan ger upphov till en jämvikt som är fredens bästa stöd. Det kommer kanske ännu att träda fram orädda människor, som kan och önskar bygga landets försvar på civilt motstånd. Jag har med tillfredsställelse läst att man vid studenternas kyrkodagar nyligen beslöt uppmana Finlands evangelisk-lutherska kyrka att effektivt sprida kunskap om möjligheten att avtjäna värnplikt som vapenlös.

Man säger mig, att detta är en lös och farlig idealism. Jag förstår väl en dylik åsikt. I världen av idag finns det verkligen inte många faktorer som skulle ge skäl till optimism. Men livet är ändå mer värt att leva om man förmår tro på ett bättre alternativ.

Ett hopp kvarstår dock alltid. Generationerna växlar, allting behöver inte nödvändigtvis ske på samma sätt som tidigare. Dagens ungdom har till stor del frigjort sig ur de djupt rotade instinkternas och de förlegade fördomarnas grepp. På många punkter tänker och handlar den annorlunda än vi önskar, men dess värld är redan tydligt en annan än vår. Jag anser det mycket möjligt att den nya generationen kommer att lyckas utveckla funktionsprocessen i samhället längre än vi och trots det kunna trygga en större frihet för individen.

Till denna ungdom, som är föremålet för min optimism, ville även jag frambära den kända uppmaningen: tänk, då du en gång kan det. Tänkande fordrar i ordets mest vidsträckta bemärkelse kraft att frigöra sig, att betvivla, och varför inte också att förneka. Tänkandet söker alternativ, tänkandet misstror allt färdigt serverat, det ser när kejsaren är utan kläder och vågar kalla det vansinnigt som är vansinnigt.

Utgående från dessa konstateranden vore jag färdig att medge, att det behövs en organiserad opposition av större omfattning än den som nu står till buds. Jag avser inte något vanligt politiskt misshumör, beundran för det förgångna, veklagan över skatter eller skämtteckningarnas paradoxer. Offentligheten i den statliga verksamheten leder i våra förhållanden mycket lätt till kritik, speciellt då representanterna för det samhälleliga beslutandet råkar befinna sig i politisk opposition.

Men för att lösa helhetsproblemet vid programmeringen av vår kultur krävs det utan tvivel en ny form av kritisk statsmakt, och det är för mig svårt att se, var den kunde få sin kraft om inte från den fria forskningen, från den akademiska världen. Det är inte helt omöjligt att det i de industrialiserade länderna kommer att vara den akademiska ungdomen som ensam har mod att överväga djupgående förändringar inom uppfostran och kanske också inom produktionssystemet. Det vore inte till skada, om man även i Finland någon gång skulle ägna denna synpunkt en tanke.

Jag har talat om ungdomen. När en människa som väljer sin väg byter ut friheten mot vardagens bundenhet ligger ungdomen bakom henne. Detta sker i allmänhet då studierna avslutats och den utexaminerade funnit sin bana. Där blir han i regel, om ock ingalunda alltid, klämd mellan solida sociala murar, varvid man kräver mera skyddsfärg än tänkande av honom. Han blir snart en människa som anpassar sig alltför lätt, han fetmar för tidigt såväl psykiskt som fysiskt. När man följer denna snedvridna utveckling tänker man ofta att man på något sätt borde kunna förlänga ungdomstiden. Då skulle uppmaningen tänk, då du en gång kan det, få större grokraft och ökad verkan.

En fördomsfritt tänkande ungdom är framtidens ideologiska bomb. I den ligger världens hopp.