TAL TILL MINNET AV ENSKILDA PERSONER

C. G. MANNERHEIM VID AVTÄCKNINGEN AV RYTTARSTATYN I HELSINGFORS

4. 6. 1960 i HELSINGFORS

Minnesstoden över republikens sjätte president Marskalken av Finland friherre Carl Gustaf Emil Mannerheim skall nu, efter många års förberedelser, avtäckas i centrum av vår huvudstad.

Den tanken ligger nära, att man inte utan våda reser ett minnesmärke över en fältherre, som för endast ett släktled sedan ledde den segrande armen i ett blodigt medborgarkrig. En sådan betänklighet gäller dock inte, då det är fråga om Mannerheim. Våra öden sedan år 1918 har visat, att det varit lyckligt för vårt folk att vi kunnat förverkliga vår självständighet på grundvalen av den demokratiska stats- och samhällsordning, som bygger på våra historiska traditioner, huru många tragedier och mänskliga lidanden som än varit förknippade härmed. Det har också varit lyckligt för vårt folk att man under de gångna fyra årtiondena kunnat slå en bro över de skarpa motsättningar, som splittrade oss i självständighetens gryning. En vacker yttre sinnebild för detta utgör den hedersbevisning som representanter för försvarsmaktens högsta ledning årligen på de stupades dag ägnar rödgardister, som offrade livet för sin övertygelse, genom att lägga ned en krans på deras gravar.

Det föll på marskalk Mannerheims lott att på många olika sätt tjäna sitt fädernesland. Han hade fått en soldats uppfostran. Därför blev hans uppgift i främsta rummet soldatens: att under fredstid med energi och skicklighet utveckla vårt försvar och att på ett utomordentligt sätt leda vår försvarsmakt i tre krig. Två gånger var Mannerheim rikets statsöverhuvud. Sedan den tyska orienteringen upphört år 1918 valdes Mannerheim till riksföreståndare. Hans viktigaste uppgift var då att uppnå västmakternas erkännande av Finlands självständighet och att stadfästa Finlands nya republikanska statsskick. Ett kvarts sekel senare valdes Mannerheim år 1944 till republikens president, varvid hans uppgift blev att leda landet till fred.

En riktig och bestående bedömning av Mannerheims historiska betydelse i fråga om hans olika uppgifter kan göras först, då avståndet i tiden skänker vår historia från de första årtiondena av vår självständighet dess rätta proportioner. Då man från denna utgångspunkt i sinom tid kommer att granska Mannerheims livsgärning, kan tyngden i den måhända förskjutas från dess plats i dag. Den vita armen år 1918 hade kanske kunnat få en annan överbefälhavare som på samma sätt hade slutfört armens uppgift. Under vinterkriget och följande krig var Mannerheim i varje fall i sin egenskap av försvarsmaktens högsta befälhavare en samlande kraft, som åtnjöt obetingat förtroende och stor aktning, ojämförligt mer än vad som kommit någon annan till del. Och det var enbart genom Mannerheims auktoritet som vapenstilleståndet hösten 1944 blev möjligt, innan en ovillkorlig kapitulation hade varit den enda återstående utvägen, och som vapenstilleståndets hårda villkor, att driva bort de tyska trupperna från Nordfinland, kunde uppfyllas utan en ödesdiger splittring av vårt folk.

Mannerheims gärning och prestationer är välbekanta för alla finländare, men såsom människa behöll han ett avstånd även till sina närmaste medarbetare. Fastän han under sin mannaålders bästa år tjänade utomlands och inte heller efter sin återkomst till hemlandet kom i någon intimare beröring med folket i dess fredliga värv, blev han på grund av sitt anseende som fältherre sin tids mest uppskattade ledargestalt.

Då Mannerheims gärning så helt inriktades på landets försvar, kunde hans insats på samhällets övriga arbetsfält inte nå samma proportioner. Med tacksamhet bör man likväl minnas hans varma intresse för det uppväxande släktet, som särskilt tog sig uttryck i det på hans initiativ i början av 1920-talet grundade "General Mannerheims Barnskyddsförbund", vilket under fyra årtionden utfört ett betydelsefullt socialt arbete. Finlands Röda Kors låg honom också varmt om hjärtat och även i dess verksamhet tog han personligen del. Ända till sin död följde Mannerheim med vaket intresse bägge organisationernas arbete.

Sina sista levnadsår tillbringade Mannerheim bruten av sjukdom borta från det offentliga livet. Men från de sydliga nejder, där han av hälsoskäl vistades, gick hans tankar till Finland och dess framtid. Trots långa och tröttande resor kom han regelbundet till Finland för att fullgöra sin medborgerliga plikt vid de politiska valen. Pliktkänslan var den ledstjärna som visade honom vägen, var han än tjänade Finlands folk och verkade för dess fria framtid.

Vi skall nu låta täckelset falla från Marskalkens av Finland minnesstod.

Denna ståtliga staty, som höjer sig mäktigt från sin sockel av sten och vars konturer avtecknar sig mot vår blå finländska himmel, framställer en fältherre, en general av kavalleriet. Det är därför den blivit en ryttarstod. Men detta minnesmärke är inte enbart ett monument över Marskalken av Finland. Statyn är tillika ett äreminne över alla de hundratusentals krigare som kämpat under Marskalkens ledning i tre krig och särskilt över dem som offrat sitt liv för landets frihet. Då den sista av dem trätt över gränsen till evigheten, kommer denna ryttarstod att för nya släktled framstå såsom ett minnesmärke över alla de finländska män och kvinnor, vilkas lott det var att under det fria Finlands första hårda årtionden försvara sitt fädernesland.