MINNESTAL VID KAISA KALLIOS BEGRAVNING I NIVALA KYRKA DEN 4. 12. 1954

Då vi i dag följer president Kyösti Kallios änka fru Kaisa Kallio på hennes sista färd, fylls vårt sinne av djup saknad och tacksamhet. Vi saknar en god, harmonisk människa och minns med tacksamhet ett livsverk, som är förunnat blott ett fåtal att fullgöra. Och dessa känslor behärskar icke blott oss, som är närvarande här vid minneshögtidligheten, utan vida medborgarkretsar landet runt.

Sällan är minnet av en människa så helt och odelat kringgärdat av saknad, tacksamhet och respektfylld beundran som Kaisa Kallios. Sällan har en person så fullständigt vunnit sin omgivnings och sitt folks sympati och beundran som Kaisa Kallio vann det, särskilt vid den tid då hon befann sig i den ansvarsfyllda och krävande ställning som hon innehade i egenskap av maka till landets president.

Vi har allt skäl att fråga, vilka de karaktärsegenskaper var som gjorde värdinnan på Heikkilä gård och presidentens maka Kaisa Kallio till en personlighet, som kommer att bevaras i vacker hågkomst av Finlands folk och inte minst av dess djupa led. Sådana egenskaper var en oskrymtad flärdfrihet, frigjord naturlighet, djup religiositet, äkta kvinnlig moderlighet och hjärtlighet samt en orubblig trofasthet gentemot det egna medfödda skaplynnet i alla livets skiften. Hos Kaisa Kallio förenades de egenskaper, som den vanliga finländska mannen och kvinnan vant sig att inlägga i sin uppfattning om en föredömlig kvinna och mor. Hos Kaisa Kallio fanns ett äkta inslag av bondkvinnans medfödda adelskap, som yttrade sig i en inre och yttre jämvikt och som gjorde att hon alltid var sig själv, oberoende av i vilken omgivning hon levde och verkade, om hon umgicks med rik eller fattig, med hög eller låg. Det var just på grund av dessa värdefulla egenskaper hon utvecklades till en personlighet som genombröt alla murar av fördom och förskaffade sig en verklig landsmoders ställning och rykte. Det ankommer inte på oss att avgöra vilken del av Kaisa Kallios livsverk som skall betraktas såsom viktigast och mest fruktbringande. Vi vet blott att hon länge hann vara den flitiga värdinnan på en bondgård och fostra en stor och begåvad barnaskara Men hon kom inte att få nöjas blott med denna lott, en lott som är så mången bondhustrus och som redan i och för sig skulle fylla varje krav man kan ställa på en människas livsgärning. Nu kom Kaisa Kallio dessutom vid sin make Kyösti Kallios sida att delta i de talrika och krävande offentliga uppdrag, som är oundvikliga om man är maka till en man som i langa tider sitter i riksdag och regering samt är landets statsöverhuvud. Se där ett av skälen till att också vårt lands regering har fullgiltig orsak att hedra Kaisa Kallios minne.

Nu får den stora finska bondvärdinnan Kaisa Kallio sitt sista vilorum vid sin makes, den stora finska bondens sida. Såsom Kaisa Kallio var redo att moderligt bistå hjälpbehövande och trötta medmänniskor, så gömmer nu fosterlandet henne, den trötta resenären, i sitt sköte. Fäderneslandets mull bjuder en befriande vila åt var och en vars vilja det varit att troget och redbart under såväl goda som onda dagar uppfylla de krav och skyldigheter kallet ställer. Kaisa Kallio hade denna vilja, det vet vi, och vi vet också vad som lovats var och en, som in i det sista är trogen i såväl stort som smått. Den har löfte om en lugn vila efter dagens id.

Vi, och med oss Finlands folk, bjuder i dag med saknad farväl åt den stora finska bondvärdinnan och den föredömliga landsmodern.