UKK885723

FINLANDS VÄG I SPÄNNINGARNAS VÄRLD

6.1.1967 I VASA

Finlands folks ödesfråga har alltid varit dess förhållande till det östra grannriket, oberoende av om detta hetat Novgorod, Moskva, Ryssland eller Sovjetunionen. Ända till början av 1700-talet var Finlands betydelse för det stora ryska riket sekundär i jämförelse med Rysslands övriga gränsområden, men då den nya huvudstaden Petersburg grundades i omedelbar närhet av Finlands gräns blev situationen en helt annan. Från och med nu ställdes tsarrikets säkerhetspolitiska synpunkter i främsta rummet. I detta avseende uppfyllde de gränser som fastslogs vid freden i Nystad år 1721 Rysslands minimianspråk. Då hela Finland sedermera förenades med det ryska riket såsom ett särskilt administrerat storfurstendöme, var det möjligt att till Finland återlämna de områden som på 1700-talet berövats landet och godkänna en gräns mellan Finland och Ryssland, som gick ett tjugotal verst från Petersburg. Godkännandet av det tidigare storfurstendömets sydöstra gräns som riksgräns vid fredsfördraget i Dorpat 1920 var en svaghet av den unga sovjetstaten, och Paasikivi karakteriserade det även som "en ödesdiger framgång för Finland".

De sovjetiska säkerhetssynpunkterna på den finländska politiken betonades på ett avgörande sätt i slutet av 1930-talet. Sovjetledningen satte värde på ostörda relationer med Tyskland och försökte sköta dem även sedan Hitler kommit till makten. Men i Kreml observerade man snart att Hitler eftersträvade krig och verkligen försökte realisera det program han skisserat i "Mein Kampf". Sovjetunionen litade från första början inte på Finlands vilja eller förmåga att förhindra att Finlands territorium användes för angrepp mot Sovjetunionen. Emedan Sovjetunionen, bl.a. på grund av det fascistiska IKL, ansåg att Tysklands politiska inflytande i Finland var relativt stort, vann åsikten att Finland vid lägligt tillfälle skulle inleda militärt samarbete med Tyskland gehör i Moskva. Så klart framlade Sovjetunionen sin uppfattning att det inte kunde finnas plats för missförstånd i Finland. Sovjetunionens minister Assmus meddelade nämligen redan år 1935 officiellt statsminister Kivimäki, att Sovjetunionen skulle ockupera Finland om krig utbröt mellan Sovjetunionen och Tyskland.

Detta var läget, då man på sovjethåll år 1938 och 1939 för Finland föreslog underhandlingar om att arrendera en del öar i Finska viken, eller alternativt gemensamma försvarsarrangemang, emedan man trodde att Tyskland skulle angripa Sovjetunionen även över finländskt territorium. Finland vägrade underhandla. Följande skede var fördraget av 23. 8. 1939 mellan Sovjetunionen och Tyskland, varvid man kom överens om att Finland skulle räknas till Sovjetunionens intressesfär. Efter detta började underhandlingar mellan Finland och Sovjetunionen hösten 1939, varvid Sovjetunionen föreslog territoriella överlåtelser på Karelska näst och Hangö udd. Underhandlingarna blev resultatlösa och vinterkriget bröt ut. Vid fredsslutet i Moskva 12. 3. 1940 flyttades Finlands sydöstra gräns så att den gick ungefär längs samma linje som efter fredsfördraget av år 1721. Under fortsättningskriget, som började sommaren 1941, stred Finland vid Tysklands sida mot Sovjetunionen. Efter kriget bekräftades Finlands år 1940 vid fredsslutet i Moskva fastslagna sydostgräns.

President Paasikivi uttalade efter kriget åsikten, att Sovjetunionen på grund av det väntade tyska anfallet hade ett legitimt intresse -- ett uttryck som Paasikivi gärna använde - av att svara för Leningrads säkerhet och att Finland borde ha bifallit Sovjetunionens krav hösten 1939. "Det hade varit statsklokhet, men det hade vi inte, och inte hade jag det heller. Utrikespolitik är ingen lättvunnen färdighet."

Det sista skedet i det händelseförlopp som jag redogjort för utspelades våren 1948. Sovjetunionen föreslog underhandlingar med Finland i händelse av ett tyskt angrepp. Som resultat av förhandlingarna undertecknades 6. 4. 1948 i Moskva fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd. Om Tyskland eller någon därmed förbunden stat angriper Finlands territorium, eller genom det Sovjetunionen, har Finland förbundit sig att vid behov komma överens om militärt samarbete med Sovjetunionen för avvärjande av angrepp mot finländskt område.

Jag har så här ingående behandlat Ryssland/Sovjetunionens säkerhetsproblem i förhållande till Finland, emedan det under två och ett halvt sekel haft ett avgörande inflytande på landets öden. President Paasikivi har i olika sammanhang framhållit som sin åsikt, att Ryssland/Sovjetunionen alltid haft ett i första hand militärt intresse av Finland. Frånsett den relativt korta panslavistiska perioden kan man anse att detta varit fallet. Efter år 1944, och speciellt efter det att fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd år 1948 ingicks, har Sovjetunionens säkerhetsintressen i riktningen Finland blivit tillgodosedda på ett, som man kan förmoda, tillfredsställande sätt. Då detta resultat uppnåtts genom arrangemang, som inte kränker Finlands suveränitet eller landets handlingsfrihet, innebär upprätthållandet av en sådan balans för Finlands del - och då det är fråga om den svagare parten, ville jag säga just för Finlands del - ett utomordentligt viktigt skede i utvecklingen av våra förbindelser, speciellt med tanke på vår egen säkerhet. Ser man saken ur denna synvinkel är det befogat att använda uttrycket "fredens gräns" om gränsen mellan Finland och Sovjetunionen, vilket i en del sammanhang förefallit som överord.

Granskar man Finlands ställning som Sovjetunionens grannland i skenet av det som ovan anförts, kan man konstatera att den farligaste anledningen till konflikt bortfallit, då Sovjetunionen fått sina primära strategiska intressen i riktningen Finland tryggade. Resultatet kommer att vara bestående, om relationerna mellan våra land baserar sig på ömsesidigt förtroende. Detta förtroende får inte inskränkas blott till de ledande statsmännens krets, utan det bör omfatta vida lager av folken. Enligt min uppfattning börjar det vara så. Den högsinthet Sovjetunionen lagt i dagen, för att låna generalen av infanteriet Paavo Talvelas uttryck, har med åren hos oss skapat ett förtroende för att landet verkligen menar allvar med sin vänskapspolitik. Om detta förtroende förstärks skall de sista resterna av misstro och fruktan gentemot Sovjetunionen försvinna hos finländarna. Det har skapats goda och bestående förutsättningar för våra länder att leva som goda grannar, för att citera FN:s stadga.

Då min framställning rubricerats "Finlands väg i spänningarnas värld", är det på sin plats att försöka granska den internationella spänning som råder i vår tid och som anses vara självklar. Vad beror den på, är den bestående eller övergående, är den allmän eller lokalt begränsad, och det viktigaste: når den ända till oss?

Den allmänna uppfattningen har varit, att den främsta orsaken till det internationella spänningsläge som uppstått efter andra världskriget haft sin grund i motsättningen mellan kapitalism och kommunism. Trots att läran om fredlig samlevnad och dess tillämpning i stor utsträckning utjämnat denna motsättning finner man fortfarande överallt i världen en på svartvitt tänkande baserad tro, att kampen mellan "det goda och det onda" inte kan avgöras utan vapen. Det förefaller som om bägge flyglarnas extremister härvidlag skulle mötas. Den inre utvecklingen i de bägge ekonomiska systemen stöder dock inte denna extrema slutledning, och om utvecklingen får fortgå - såsom troligt är - kommer motsättningarna mellan ideologierna inte att utgöra ett hinder för en fredlig framtid.

Utmärkande för det efterkrigstida internationella spänningsläget har varit, att det varierat till sin styrkegrad och att dess tyngdpunkt förflyttats från en världsdel till en annan. I detta nu ser vi förhållandena i Sydostasien som de mest hotande för världsfreden. Det förefaller uppenbart, att spänningen i Sydostasien är av bestående natur. Det är inte blott fransmännen som i väst företräder uppfattningen att spänningen kan elimineras endast genom underhandlingar, som leder till att de amerikanska styrkorna dras bort från den asiatiska kontinenten.

Det råder inte heller någon brist på mer eller mindre latenta explosionshärdar i andra delar av världen. I Latinamerika och i Afrika kan det när som helst utbryta oroligheter, som dock inte i detta skede torde utsträcka sina verkningar till andra delar av världen. Snarare avspeglas det tillspetsade läget i Främre Asien i världspolitiken, emedan Förenta staternas och Sovjetunionens intressen där skär sig på ett farligt sätt.

För Finlands del är dock de orosmoment som kan iakttagas i Europa de viktigaste. Det har gått över två årtionden sedan kriget avslutades och ännu har man inte fått till stånd ett fredsfördrag mellan Tyskland och dess forna motståndare. Tysklands delning i Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland) och Tyska demokratiska republiken (Östtyskland), Tysklands östgräns (Oder-Neisse-linjen) samt frågan om Västtysklands upprustning och kärnvapeninnehav håller vid liv konflikter mellan stormakterna, som mången gång förefaller olösliga. Sovjetunionen och dess bundsförvanter kräver ett erkännande av status quo i Europa, och för detta ändamål borde en stor europeisk konferens sammankallas, något som västmakterna i allmänhet inte är intresserade av i närvarande skede.

Sovjetunionen och dess allierade är speciellt på sin vakt mot Västtysklands upprustning och mot dess utrikespolitik, som präglas av missnöje med det rådande status quo, och som i öst tolkas som revanschpolitik. Man har ofta frågat mig, om Sovjetunionens oro är verklig eller om den blott är en dimridå för den egna politiken. Jag har svarat de statsmän och journalister, som frågat mig om min mening, att jag läst i Ryssland/Sovjetunionens historia, att man under de senaste 150 åren 14 gånger angripit Ryssland/Sovjetunionen från väster, och att Vitrysslands huvudstad Minsk 101 gånger fallit i fiendehand. Det är befogat att påstå, att om styresmännen i ett stort rike inför sådana historiska vittnesbörd inte skulle bekymra sig om sitt lands säkerhet, skulle de inte kunna fylla sin uppgift. Speciellt tydligt minns jag vad regeringschef A. N. Kosygin yttrade under mitt besök i Kaukasien senaste höst: "Under det senaste kriget trängde tyskarna fram ända till Volga. Vi har fått en läxa som vi aldrig kommer att glömma: en gång till kommer vi inte att tillåta att något sådant sker."

I ljuset av allt detta anser jag, att den grundspänning som ännu rader i Europa bäst kunde mildras genom att Tysklandsfrågan löstes på ett sätt som beaktar Sovjetunionens - liksom även övriga berörda staters - säkerhetsintressen. Det är på sätt och vis samma situation som den som tidigare rådde mellan Finland och Sovjetunionen. Då vi kunnat ordna våra grannskapsförhållanden så, att Sovjetunionens säkerhet tillgodosetts och spänningen mellan vara länder eliminerats, har detta fört med sig att hänsyn tagits även till Finlands säkerhetsintressen. På sin tid talade man om en västtysk maktpolitik gentemot Sovjetunionen som en bas för Tysklands enande, samtidigt som ett västtyskt deltagande i kärnvapenupprustningen planerades. Det väckte hos mig som finländare en djup oro, då detta varken varit eller är någon försvarspolitik, snarare en krigspolitik. Genom en sådan politik kan spänningen i Europa inte elimineras. Detta förutsätter en ärlig kompromissvilja och en fördomsfri strävan att åstadkomma en realiserbar grundlösning. Vi finländare bör i vår egen utrikespolitik eftersträva att läget i Europa stabiliseras. Vi vet, att vår inverkan på händelsernas gång är ringa, men det rättfärdigar inte overksamhet.

Då vi övergår till att betrakta de nordiska länderna ser vi att utsikterna är tryggare och mer lugnande, trots att de fyra grannländernas säkerhetspolitiska grundlösningar avviker från varandra. Danmark och Norge är medlemmar av NATO, Sverige är alliansfritt och Finland tillämpar sin vedertagna neutralitetspolitik.

Jag har i ett tal som jag höll i slutet av år 1965 påvisat, att Norden inte på länge spelat någon viktig roll i internationella konfliktfrågor och att dess strategiska betydelse minskat på grund av förändringarna i krigsteknik och angreppsmetoder. Denna gynnsamma utveckling har enligt min mening skapat ännu bättre förutsättningar att bilda en kärnvapenfri zon av Norden. Det har sagts, att ett dylikt arrangemang är onödigt, emedan de nordiska länderna, med undantag för Sverige, förbundit sig att i fredstid inte taga emot kärnvapen på sitt territorium. Men så länge detta baserar sig på unilaterala löften föreligger en fara att ett sådant beslut skall återtas, och sannolikt planeras motåtgärder även för detta alternativ. Det reella läget i Norden är sådant, att det än så länge blott är en misstro, som snart kommer att visa sig vara otidsenlig, som hindrar bildandet av ett kärnvapenfritt Norden.

I det tal, till vilket jag ovan hänvisade, framlade jag även en tanke - inte något färdigt förslag - på vissa säkerhetsarrangemang i fråga om Finlands och Norges gemensamma landgräns. Härtill ville jag säga, att alla givetvis litar på Norges fredsvilja och fredspolitik. Men Norge är medlem av ett militärförbund, vars starkaste europeiska medlemsstat har olösta gränsfrågor och som i sina anspråk på gränsrevidering riktar sig mot den grupp av stater, mot vilka NATO grundats. Gränsen mellan Norge och Sovjetunionen, som förenar sig med finländskt område, är den enda landgräns i Europa, där NATO-staternas och Sovjetunionens territorier gränsar till varandra. Jag finner alla skäl tala för att det ligger i Finlands intresse att få till stånd ett arrangemang inom kalottområdet som tryggar gränsfreden. Jag ser heller ingen anledning till påståendet, att detta inte vore förenligt med Norges intresse. Men frågans bedömning angår givetvis i första hand Norge, och de beslut den föranleder kan fattas endast av Norge.

Då man våren 1948 på förslag av Sovjetunionen underhandlade om samarbets- och biståndsfördraget, ansåg man det på finländsk sida synnerligen viktigt att vid uppgörandet av fördraget taga i betraktande Finlands strävan att hålla sig utanför stormakternas konflikter, dvs. Finlands önskan att tillämpa neutralitetspolitik. Denna sålunda uppkomna neutralitetsstatus var vid den tiden så pass ovanlig, att man inte talade om den i praktisk politisk verksamhet. Då vi märkte detta undvek vi också själva av försiktighetsskäl att beröra den. Dessutom föreföll det oss som om den neutralitetsgaranti, som en av stormakterna lovat oss, inte stod riktigt stadigt på egna ben. Först som ett resultat av den utrikespolitiska linje, som möjliggjorde att Porkala-området återställdes till oss före arrendetidens utgång, definierade Sovjetunionen år 1956 Finlands politik som neutralitetspolitik. Efter detta har Finlands neutralitetspolitik godkänts och erkänts av de stora västmakterna. Genom att tillämpa denna linje har Finland, då stormakternas åsikter skurit sig, undvikit att taga ställning för någondera parten.

Då Finlands neutralitetspolitik bekräftats i ett dokument, där Sovjetunionen är den ena av undertecknarna, och då vår neutralitet ingår som en väsentlig del i de finländsk-ryska relationerna sådana de utformats i fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd, kan givetvis härav dragas den slutsatsen, att vår rätt och skyldighet att hålla oss utanför stormakternas intressekonflikter i första hand inskränker sig till de konflikter, där Sovjetunionen är den ena parten. Trots att vi alltså formellt kunde skynda oss att fatta ståndpunkt i andra konflikter, har vi i allmänhet undvikit det, emedan vår neutralitetspolitiks objektivitet och trovärdighet då kunde ha blivit lidande. Å andra sidan - och det är viktigt - har vi ansett det som vår rätt att i olika situationer söka stärka vår neutralitets grundförutsättningar. På grund av detta stöder vi beslutsamt den allmänna fredspolitiken och fördömer krigspolitiken samt alla de åtgärder som enligt vår mening ökar krigsrisken, främst i Europa men också på andra håll i världen.

Någon tror kanske, att man skulle kunna framlägga en exakt definition av vår - eller vilken annan stats som helst - neutralitet, enligt vilken man kunde fungera i alla situationer. Detta är dock ett misstag. Det finns lika många slag av neutralitet som det finns neutrala stater. Piven en och samma stats neutralitetspolitik kan förändras till sitt innehåll på grund av förändringarna i omvärlden. Vi bör utgå ifrån att neutraliteten innebär ett slags inskränkning av oavhängigheten. Statens oavhängighet (independence) är i allmänhet inte absolut. Redan J. V. Snellman sade, att det inte finns en enda stat som är så stark att den inte vore tvungen att underkasta sig den historiska nödvändigheten, som den inte förmår behärska. Känd är även Yrjö-Koskinens uppfattning, att ingen civiliserad nation kan ha absolut självständighet. I världen av i dag har man också begynt att i stället för oavhängighet, eller i samband med den, tala om staternas ömsesidiga beroende (interdependence). Vår neutralitetspolitik passar väl ihop med denna internationella interdependence, som är typisk för det skede i vilket världspolitiken för närvarande befinner sig. Finland är en självständig och oavhängig stat, som står i internationellt beroendeskap av allt som har betydelse för bevakandet av landets frihet och självständighet samt för landets och mänsklighetens gemensamma väl.

Då jag följer med hur Finlands neutralitetspolitik realiserats i den internationella politikens vardag, är det min uppfattning att vi har lyckats. Speciellt har jag kunnat lägga märke till, att olika länders statsmän har förstått vår ställning och strävan. Naturligtvis har det funnits tillfällen, då en del personer har vänt sina egna fördomar och sin rädsla mot Finland och därför dragit felaktiga slutsatser av vara förhållanden och vår politik. Men lyckligtvis har dessa personer inte funnits bland statsmännen, och allra minst bland de ledande statsmännen i världen.

Finland är det första land i den västliga världen som börjat ett intimt politiskt och ekonomiskt samarbete med Sovjetunionen. Det första femåriga handelsfördraget undertecknades år 1950. Jag minns väl med vilken misstro vidsträckta kretsar i vårt land förhöll sig till detta samarbete. Misstankarna utomlands var naturligtvis ännu större. Ännu så sent som år 1963 kritiserade man i skarpa ordalag det inofficiella besök jag i egenskap av landets överhuvud avlade hos vårt broderfolk i Ungern. I dag kan vi konstatera, att vi varit på rätt väg. Vi har anammat brobyggarens ofta otacksamma men alltid viktiga roll. Vårt exempel följes. Som bevis härpå citerar jag Atlantpaktens ministerråds resolution den 16 december 1966: "Atlantpaktens medlemsländer har för sin del bekräftat sin avsikt att fortsätta ansträngningarna att åstadkomma bättre relationer till Sovjetunionen och de östeuropeiska staterna på de politiska, ekonomiska, sociala, vetenskapliga och kulturella områdena. - - - I relationerna mellan öst och väst finns det i själva verket möjlighet till det mest varierande närmande land och land emellan eller i en vidare internationell krets."

Då man behandlar Finlands väg i en av spänningar fylld värld kan man inte förbigå den spänning som råder i de s.k. utvecklingsländerna, dvs. klyftan mellan de underutvecklade länderna och industriländerna. Denna spänning berör tillsvidare inte oss direkt, men ur moralisk synvinkel ligger vi inom dess verkningskrets.

Det är inte möjligt att inom ramen för denna framställning fördjupa sig ordentligt i problemet. Jag nöjer mig blott med att framhålla att man bl.a. vid en konferens som Kyrkornas världsråd föranstaltade i Geneve sommaren 1966 behandlade frågan om de fattiga folkens ställning och framtid i världen. I detta nu innehas 75 % av världens förmögenhet och 85 % av dess teknologi av en tredjedel av dess befolkning. Dessa procenttal försämras varje år till de mindres nackdel. Det är fråga om ett så ofattbart stort och svårlöst missförhållande, att ett världsomfattande samarbete för att avhjälpa det omedelbart borde inledas. Men egoismen hos de besuttna ländernas invånare är stor. Elimineringen av brister i det egna landet, ett fasthållande vid gamla fördelar och bevakandet av nya hindrar en effektiv hjälp till utvecklingsländerna. Och då har vi framför oss den situation som en kristen jurist från Nigeria förutspådde under Geneve-konferensen: "Våra folk vill ha en revolution, som helt skulle bryta ned alla dem som vidmakthåller trånga bestämmelser, konstruktioner och makt. Den revolution som våra folk tänker på är annorlunda än alla tidigare: den är världsomfattande. Och ingen kan planera denna revolution: dess tidpunkt beror på det nuvarande systemets ruttenhetsgrad."

Sedan jag analyserat Finlands ställning - såsom jag uppfattat den - och landets väg i en värld fylld av spänningar samt skisserat fram den historiska bakgrunden, vill jag rikta uppmärksamheten på en slutsats, som har gått som en osynlig röd tråd genom hela min framställning.

Finlands öden har under seklernas lopp på ett betydelsefullt och ibland på ett helt avgörande sätt påverkats av världspolitiska faktorer, som varit totalt oberoende av oss. I fördraget i Tilsit 1807 och fördraget i Erfurt 1808 lovade Napoleon ge Finland åt Ryssland och i det fördrag som ingicks i Moskva i augusti 1939 mellan Sovjetunionen och Tyskland överläts Finland till Sovjetunionens intressesfär. Dessa avgöranden har varit en följd av vårt geografiska läge och av vår situation i gränsområdet mellan den västliga och den östliga kultur- och maktsfären och av att vår utrikespolitik inte förmått hindra uppkomsten av sådana internationella maktkonstellationer som skänkt utomstående stater tillfälle och möjlighet att avgöra våra livsfrågor utan att höra oss. Bägge gångerna har vårt land varit tvunget att draga i fält för att försvara sin ställning och bägge gångerna har kriget lett till nederlag. Vår uppgift är att bedriva en utrikespolitik, som gör det möjligt för oss att aktivt vara med i all den internationella verksamhet som har anknytning till Finland, så att vi med politiska medel kan bevaka våra rättigheter och försvara vår självständighet.

Utrikespolitiken bär således det främsta ansvaret för landets självständighet och för freden. Genom den bör vi se till att vi alltid är på plats då det besluts om våra öden. Den bör för oss skapa och bevara en sådan internationell ställning, att vi under alla omständigheter förmår trygga vår frihet och självständighet. Enligt min uppfattning har vår utrikespolitik efter kriget lyckats med detta. Den har skapat en stadig grund, på vilken vi kan utvidga vår andel i det internationella samarbetet och utöka vår insats bl.a. inom ramen för den internationella utvecklingshjälpen. Men grunden är det primära - utan den står ingen byggnad. Det beror på oss själva om våra utrikespolitiska vinningar kan bevaras och tryggas. Resultaten har nåtts med hjälp av en svekfri fredspolitik, och genom att fortsätta på samma väg - det är min övertygelse -- kan vi även framgent sörja för våra nationella intressen.

Under krigets dagar tog sig det svenska folkets villighet att hjälpa uttryck i det bevingade ordet: Finlands sak är vår, Dessa ord vill jag ställa som ett förpliktande motto för vår utrikespolitik: Finlands sak är vår.