Statsmannen med den rappa pennan

Att Urho Kaleva Kekkonen i sinom tid kommer att framstå som Finlands främsta statsman under årtiondena efter andra världskriget fram mot sekelskiftet 2000 och som en praktisk politiker med handlag, smidighet och färm skicklighet i toppklass mätt med vilket mått som helst, är redan nu en truism. Men en sak som kanske inte så många idag kommer att tänka på är att UKK dessutom är "född med pennan i handen" på ett sätt som är ovanligt också bland de mest framstående politiker och statsmän.

"Tusan också, vilken toppjournalist gick inte förlorad när den karlen började politisera på heltid!" hörde jag en gång en generationskamrat till republiken Finlands nuvarande president utbrista på tal om densamme. Och faktum är att Urho Kekkonen inledde sin offentliga bana huvudsakligen som journalist; som en temperamentsfull, snabb och skicklig skribent med sällsynt förmåga till slagfärdig formulering och argumentation.

Redan under skoltiden skrev han artiklar för skol och konventstidningar. Under inbördeskriget 1918 fungerade han som rapportör från fronten för Kajaanin Lehti, och påföljande år som ordinarie reporter vid samma tidning. I mitten av 20-talet uppträdde som livligt uppmärksammad krönikör under signaturen "Lautamies", i tidskriften Suomen Heimo, språkrör för Akademiska Karelska Samfundet (AKS), som var äktfinskt, antisvenskt och nationalromantiskt, men då ännu hade en demokratisk prägel. När mot slutet av 1920-talet de autoritära och fascistiska ideologierna i form av lapporörelsen och annat dylikt stack upp huvudet på allvar i Finland, började de autoritära krafterna ta överhanden också i AKS. Detta ledde till att dess demokratiskt orienterade flygel år 1932 -- den ömkligen misslyckade fascistiska sk Mäntsälä-revoltens år -- bröt sig ut ur samfundet. En av ledarna för utbrytningen var Urho Kekkonen, som dessförinnan i ett par års tid också hade varit chefredaktör för de finskspråkiga studenternas tidning Ylioppilaslehti, även det en syssla som han enligt sakkunniga vittnesbörd skötte med energi och briljans.

Efter brytningen med AKS blev finskhetsförbundets tidskrift Suomalainen Suomi för några år framåt (1933-36) Urho Kekkonens forum, där han medarbetade som inrikespolitisk krönikör i så gott som varje nummer under signaturen "Mies Suomalainen". Här går han alltjämt på en äktfinsk linje (språkpolitiskt har han sedermera gjort en helomvändning och har idag sedan årtionden varit mycket vänligt inställd till den finlandssvenska minoriteten). Allmänt taget uppträder han här understruket demokratiskt, med ständigt återkommande maningar till enig front mot de fascistiska och autoritära tendenserna. Hans sista artikel i tidskriften, införd i nr 2 år 1937 och undertecknad med hans eget namn, kritiserar skarpt den dåvarande finska studentgenerationen som han anser har tagit en chauvinistisk, ultranationalistisk och fascistisk kurs, som "i sin trångbröstade negativism är en fullständig motsats till den upplysta anda boklig bildning borde kunna leda till". Han varnar också för faran i att kritiklöst svälja "en eller annan utomlands uppreklamerad politisk patentmedicin". Några år dessförinnan, 1934, hade han hunnit utge en häftigt debatterad pamflett, Demokratian itsepuolustus, där han argumenterar på ett liknande sätt. Mot slutet av 30-talet började han ju också ta politiken mer och mer som heltidsarbete, blev allt påtagligare en av de ledande demokratiskt sinnade agrarpolitikerna och var bl a med och gjorde upp ritningarna till den berömda "rödmylleregeringen" av år 1937, där framstegsvänliga, liberala borgerliga kretsar och socialister för egentligen första gången efter inbördeskriget etablerade regeringssamarbete.

Slutet av 1930-talet och de första krigsåren blev en paus i Urho Kekkonens journalistiska verksamhet. Men i början av år 1942 kom han igen, nu som författare av en rad sensationellt klarsynta politiska och militärpolitiska översiktsartiklar i veckotidningen Suomen Kuvalehti under pseudonymen "Pekka Peitsi" ("Per Pistol", ett välkänt namn ur en av dikterna i Fänrik Ståls sägner). Under samma pseudonym utgav han även fyra livligt, delvis häftigt uppmärksammade pamfletter: Suomen kansan eheyttämisen tie 1942, Kansa taistelee elämästään 1943, Löysin rantein 1944, och Tässä sitä ollaan 1944. I dessa snärtigt formulerade artiklar och skrifter utkristalliseras småningom de grundprinciper och den utrikespolitiska kurs som Urho Kekkonen efter kriget har följt. Under dessa år stod han i nära kontakt med den sk fredsoppositionen, som allt klarare började inse hur andra världskriget skulle sluta. Med J K Paasikivi i spetsen samlade den sina krafter och gick till aktion för att dra Finland ur sammankopplingen med Nazityskland och ur kriget.

Mot bakgrund av det, som här i korthet har relaterats, är det knappast förvånande att Urho Kekkonen också senare, sedan han övergått till praktisk politik och statsmannaskap "på heltid", alltid mycket gärna fattat pennan; att skrivandet förblivit ett starkt och ofrånkomligt behov hos honom. Det har varit hans sätt att -- privat såväl som offentligt -- ladda ur sig och ge uttryck åt sin syn på aktuella frågor och viktiga principiella spörsmål och att samtidigt för sig själv klargöra och analysera frågor, problem, lägen och linjer. Härav följer helt naturligt att han även som president har uppträtt som en ovanligt flitig och rapp skribent, i talkoncept, i promemorior, i skrivelser och i informella analyser och brev, där både statsmannaklokheten, politikerhandlaget, den gamla journalistsnabbheten och det lättantända temperamentet ofta lyst klart igenom. Sett mot samma bakgrund ter det sig också alldeles osökt att Urho Kekkonen som republikens president genom åren alltsedan 1956 också har fört en livlig och omfångsrik brevväxling, såväl officiös som privat.

Den här volymen är ett urval ur Urho Kaleva Kekkonens brevväxling mellan åren 1956 och 1975. Den bygger på två finskspråkiga urvalsvolymer, utkomna våren respektive hösten 1976. Vid deras tillkomst har presidenten själv såväl medverkat vid urvalet som skrivit företalen.

Även detta svenskspråkiga urval har tillkommit med Urho Kekkonens välsignelse och under hans egen medverkan. Företalet är av hans hand och i huvudsak identiskt med företalet till den finska volym I, visserligen en aning omarbetat med tanke på svenskspråkig och måhända nordisk läsekrets.

Några ord om urvalsmetoden är på sin plats. Kort sagt har tre huvudprinciper förestavat detta urval. I första hand har medtagits texter av principiell betydelse och principiellt intresse beträffande finländsk utrikes- och i viss mån även inrikespolitik efter kriget och idag. Här finns åtskilliga analyser, utläggningar och deklarationer av stor principiell och praktisk betydelse, inte minst just utrikespolitiskt sett. För det andra har medtagits exempel på både den s k medborgarposten och den mera privata korrespondensen, vilka förmedlar prov på Urho Kekkonens mångsidiga intressen och kontakter -- bl a kulturella och idrottsliga -- även utanför det direkta området för hans åligganden och ämbetsutövning som president. För det tredje har medtagits några brev som på ett intressant och ibland roande sätt belyser såväl presidentenbrevskrivarens som en del andra kända och mindre kända medborgares temperament, sega tåga och ofta slagfärdighet och humor. Slutligen har ett visst avseende fästs vid brev, som på grund av adressat och ämne kan tänkas ha ett specifikt intresse för läsare i Sverige och det svenska Finland.

Som avslutning på denna inledning ett par påpekanden av s a s redigeringsteknisk karaktär:

Där detta varit möjligt -- och det har det i de flesta fall varit -- har med tanke särskilt på läsare utanför Finland införts kortfattade fotnoter med personalia om brevmottagarna.

I den finskspråkiga originaltexten förekommer en del namn, utskrivna eller förkortade, främst på böcker, tidningar, partier, organisationer etc, vilkas innebörd inte utan vidare förstås av en icke-finländsk eller ickefinskkunnig läsare. I ett fåtal fall förekommer även ett eller annat finskspråkigt uttryck eller talesätt, som det ställt sig en smula tveksamt att vid översättningen utan vidare stryka och ersätta med ett svenskt ord eller uttryck. I de fall där finskspråkiga namn, förkortningar eller formuleringar ansetts böra bibehållas i den svenskspråkiga texten, har en förklarande tolkning för det mesta gjorts omedelbart därpå inne i texten inom parentes ( ) eller klammer / /; såsom t ex "...SVUL..." (=Suomen Voimistelu- ja Urheiluliitto = Finlands Gymnastik- och Idrottsförbund = FGIF). N-B. Stormbom Detta är ett urval i svensk översättning av brev, som jag under min tid som republiken Finlands president har avsänt. Den svenskspråkiga utgåvan är "ett urval av ett urval" i den meningen, att den är en sammanslagen och förkortad version av två volymer brev, som har utgivits på finska våren och hösten 1976. Såväl i de finskspråkiga som i denna ytterligare nerbantade svenskspråkiga version har jag kunnat använda blott en liten del av min brevkorrespondens, men jag vågar dock tro att utrymmet i bägge fallen har tillåtit och lett till ett representativt urval.

Man har frågat mig varför jag offentliggör en del av min brevväxling medan jag själv ännu lever, liksom många av de personer jag i breven behandlar mer eller mindre varsamt.

Mitt svar lyder: jag publicerar det här brevurvalet för att stärka och bekräfta vår officiella utrikespolitik. Med tillfredsställelse har jag lagt märke till, att den utrikespolitik vi fört efter kriget (den sk Paasikivi-Kekkonen-linjen) med åren har fått genklang och stöd i allt vidare kretsar i Finland. I brevsamlingen ingår några klarläggningar som gäller vår utrikespolitik under de nyssnämnda gångna åren och som jag hoppas skall leda till att vår utrikespolitiska linje då, nu och framdeles får ett mera oreserverat bifall än förr inom vår nation. Det är därför jag utger samlingen nu, ty om detta urval av mina brev åstadkommer debatt om vår utrikespolitik, så är det bra; likaså är det bra att jag då kan delta i debatten för att korrigera eventuella felbedömningar och misstolkningar.

Det kan hända att jag någon gång varit för snar att fatta pennan. Men jag har ingalunda gjort det utan ett bestämt syfte. Det har nämligen i offentligheten anförts så felaktiga uppgifter och så förvanskade slutledningar om min politiska verksamhet, att jag varit tvungen att avvärja och korrigera dem åtminstone i personliga brev. Jag har tagit med i boken några exempel på brev, som jag har skickat i denna avsikt.

När jag tillträdde ämbetet som republikens president, beslöt jag att varje avsändare av ett någorlunda förnuftigt brev till presidenten bör kunna vänta sig svar. Jag ansåg då och anser det fortfarande viktigt att bl a på detta sätt kunna upprätthålla en nära kontakt med medborgare runtom i landet. Jag visste nog att största delen av den sk medborgarposten gäller saker, som inte tillhör republikens presidents befogenhetssfär. Men samtidigt fann jag det motiverat att svara även på brev av detta slag, till exempel genom att vidarebefordra dem till "rätt adress", emedan jag känt mig förpliktad att hjälpa avsändarna av sådana brev med de problem och svårigheter som ansatt dem. Även här i det svenskspråkiga urvalet finns några exempel på svarsbrev på medborgarpost.

I volymen ingår dessutom några till goda vänner adresserade och sända repliker och ståndpunktstaganden, som då det begav sig icke sammanföll med dessa mina vänners åsikter. Jag publicerar prov också på dylik text, även i fall där "motparten" och jag numera är på samma linje; detta i synnerhet i fråga om utrikespolitiken.