EN REGERING MED VÄNSTERMAJORITET

31. 5. 1966 i HELSINGFORS

När resultatet av valet i mars i år blev känt, kunde det betraktas som självklart att den nya regeringens fysionomi skulle undergå mer genomgripande förändringar än normalt. Vänstern hade visserligen nått riksdagsmajoritet 1958, men då kunde det snabbt konstateras att den uppnådda majoriteten inte ansågs politiskt funktionsduglig. Nu förhöll det sig uppenbarligen annorlunda. Bl.a. för att under den nya funktionsdugliga majoritetens tid kunna bibehålla minoritetens medverkan i regeringspolitiken föreslog jag att en allpartiregering skulle bildas. Ännu i ett mycket sent skede antog jag att förnuftiga sakskäl skulle leda till en sådan lösning. När detta inte skedde, måste regeringsbasen göras smalare. Jag är nöjd med lösningen och hoppas att denna regering, som arbetar med i våra förhållanden exceptionellt starkt parlamentariskt stöd, skall kunna sköta landets angelägenheter under hela valperioden, en målsättning som både min företrädare och jag ofta har talat om.

Vi vet alla att denna regering har många svårigheter att övervinna. Jag skall inte ge mig in på att räkna upp dem, speciellt som de lever i färskt minne sedan de långa regeringsunderhandlingarna. Av erfarenhet vet jag att de svåra sakerna förmodligen kommer att bli något fler än vi nu vet om. Så har det alltid varit. Det kan nämligen läggas nya hinder i vägen för regeringen, men de bör undanskaffas eller kringgås, allt efter omständigheterna. Vårt samhälle behöver nu ett samarbete på bred bas. Det är bl.a. en förutsättning för att ekonomisk balans skall nås. Jag vågar hoppas att regeringens medlemmar och de grupper som står bakom regeringen besjälas av vilja till samarbete och till fortsatt samarbete. Det kan hjälpa oss att klara de svårigheter som förestår oss. Vi måste komma ihåg, att det inte är värt för någon part att tröttna på kompromisser, ty det alternativ som återstår vore knappast bättre. I detta sammanhang är det på sin plats att konstatera att de svåra saker, som ger regeringen och riksdagen huvudbry, kräver eftertanke och tålamod av hela folket.

Jag har märkt att vissa utländska tidningar har skyndat sig att uttrycka sitt bekymmer med anledning av regeringslösningen. Vi finländare är naturligtvis alltid mycket glada när man tänker på oss med sympati. Men det må i alla fall tillåtas mig att säga att farhågorna för vårt öde kommer att visa sig onödiga. Det kommer att gå den här gången som det har gått tidigare, då det utomlands har visats fruktan och bekymmer med anledning av våra politiska avgöranden. Man kommer nämligen att få se att vi kan sköta våra angelägenheter utgående från våra egna förhållanden, behov och kunskaper och att det inte går att på oss tillämpa andra länders och andra tiders politiska händelser och inte heller slutsatser och förutsägelser de ger anledning till. Man kommer att få se att den finländska demokratin kommer att fortsätta under denna regerings tid och efteråt.

I en inhemsk tidning åter har det sagts att till oppositionen mot denna regering "hör alla de som bestämt håller på att den finländska livsformen har rätt att existera". Bl.a. jag håller bestämt på att den finländska livsformen har rätt att existera. Men jag hör inte till oppositionen. Och mer än så: jag håller bestämt på att den finländska livsformen inte bara har teoretisk rätt att leva, utan att denna regering liksom dess efterföljare i praktiskt politiskt arbete upprätthåller den finländska livsformen. Det är därför ingen har saklig orsak att stå i opposition; inställningen till den finländska livsformen kommer inte att bli en vattendelare i vårt politiska liv för att denna regering har bildats.