"VÄLGÖRENHETSFÖRSÄLJNINGARNA"

Detta i ett allvarligt ämne skrivna kåseri av Pekka Peitsi (Suomen Kuvalehti n:o 50/1949) har tagits med i samlingen emedan det är en av de första artiklar, i vilka de missbruk som florerade i samband med de s.k. välgörenhetsaffärerna djärvt angripits. Senare undersökningar, rättegångar och domar har visat att Kekkonen icke hade överdrivit och att det verkligen funnits anledning att ägna saken uppmärksamhet. Kåseriet av denna auktoritativa signatur hade betydande praktiska följder bl.a. därigenom att många planerade transaktioner omintetgjordes.

I tidningarna ingick ungefär samtidigt två notiser, som fäste vår uppmärksamhet. Den ena av dessa berättade om det italienska kommunistpartiets stora penninginkomster, i det andra redogjordes för de undersökningar i Finland, som satts i gång med anledning av att man misstänkte missförhållanden i samband med de s.k. välgörenhetsförsäljningarna. Enligt den första notisen hade man i Italien blivit på det klara med, att det italienska kommunistpartiet under första hälften av detta år haft en nettoinkomst på 3 miljarder lire som sin andel av de affärer, som under denna tid gjorts mellan Italien och östblockets stater. Den finländska notisen åter visste berätta, att vårt socialministerium granskat välgörenhetsförsäljningarnas organisation och konstaterat att det inte i samband med dem framkommit några missbruk, men att brister av teknisk natur funnits i bokföringen.

Kommer man månntro någonsin hos oss att få veta hela sanningen om de välgörenhetsförsäljningar som florerat efter kriget och de av dem kamouflerade stort upplagda svindlerierna. Några, kanske många, ur alla synpunkter hederliga organisationer, som verkligen ärligt skött sin sak har inte orsak att känna sig illa berörda av det föregående, ty de åsyftas naturligtvis icke med detta. Och ordet svindel är kanske alltför starkt, men därmed avser vi kringgående av lag i olika former. På vilket sätt juristerna definierar svindel hinner vi nu icke fråga de sakkunniga om, men vi skulle anta att det att skaffa sig ekonomisk fördel genom att kringgå lagen, även om det skett för ett gott ändamål, är antingen svindel eller bedrägligt förfarande, var och en som vederbör må sedan välja det uttryck som faller mest i smaken.

Välgörenhetsförsäljningens ide ligger, enligt vad vi förstår, däri att man med från utlandet erhållna gåvomedel köper i främsta rummet lyxvaror, som vi med egen valuta inte skulle kunna importera till landet. Dylika varor har hos oss i allmänhet varit mycket begärliga och de har gått utmärkt att sälja även till svindlande överpris. Exempelvis våren 1948 såldes till förmån för en dominerande sammanslutning och för organisationer som står den nära, apelsiner, vilkas pris i ursprungslandet kunde vara mellan 20 och 30 mark per kilo, men vilkas försäljningspris här var 400-500 mark per kilo. Man må räkna med huru stora frakter, risker och utgifter till mellanhänderna som helst, så får man dock ett värde, som mer än tio gånger enligt officiell kurs överstiger den för ändamålet använda valutan.

Är då inte detta riktigt, frågar vår läsare. Den utländska givaren har ju skänkt valutan i den avsikten, att gåvans mottagare skall kunna omsätta den i finska mark så förmånligt som möjligt för att man bäst skall kunna gagna det avsedda ändamålet. Alldeles riktigt, och så har synnerligen många och otvivelaktigt de största välgörenhetsförsäljningarna verkligen ordnats. Men det är en offentlig hemlighet, att den för denna "välgörenhet" erforderliga utländska valutan ofta anskaffats genom kringgående av lagen. Antingen har valutan köpts direkt på "svarta börsen", och varan förklarats vara sänd av en "rik morbror" som gåva till Finland. Eller också har den finländska företagarens i utlandet befintliga valuta olagligt sålts här till överpris till någon organisation, som sedan på ett eller annat sätt kunnat använda den för varuinköp och "välgörenhet". Om exempelvis en finländsk agent haft provision i utlandet, har han inte -- tvärtemot sin skyldighet -- anmält detta till myndigheterna i Finland, utan sålt den till någon "välgörenhetsorganisation", som använt den till import av nylonstrumpor, frukt, fruktkonserver, läppstift och andra varor, som kan säljas dyrt i Finland, samt förtjänat stora pengar. Men en icke liten del har säkerligen stannat hos mellanhänderna. Och då man varit tvungen att före erhållandet av tillstånd för våra myndigheter förklara och bevisa att dessa varor fåtts från utlandet som gåva för ifrågavarande goda ändamål, har det vankats sysselsättning för våra inhemska äventyrsförfattare vid uppfinnandet av en lämplig historia. Den måste nämligen vara sådan, att myndigheterna med gott samvete skulle kunna säga, att den förefaller trovärdig. Ingen av dem har givetvis trott på den.

Klassisk är en i samband med en fruktaffär på våren 1948 lämnad förklaring till en donation. Den lydde ungefär så här: Enda sonen till en stor italiensk affärsman hade råkat som krigsfånge i Sovjetunionen. Familjen sörjde honom som död till dess han i början av 1948 med en sändning krigsfångar återvände till sitt hem. För sin lyckliga farsgubbe berättade pojken att han hade sina tappra finländska medfångar att tacka för sitt liv; de hade uppoffrande och med fara för sitt eget liv räddat honom från en plågsam död. Som ett bevis på sin djupa tacksamhet hade den goda italienska fadern beslutat skänka 100.000 eller 500.000 kilo, vilket som helst, vitaminrika apelsiner från sin egen örtagård åt det hjältemodiga finländska folket till pris och ära. (Vilken utomordentlig berättelse annars för farsdagens anonyma centralkommitte!) För säkerhets skull hade denna minlatyrroman försetts med många förtroendeingivande stämplar och namnteckningar. Och "det goda ändamålet" fick sina tiotals miljoner. Om vederbörande förmedlare också fick sitt, därom berättar sagan intet.

Så har det finländska folkets egna välgörenhetsaffärer snurrat på. Folket har efter krigsårens brist och knapphet behövt lyxartiklar och köpt dem till vilket pris som helst. I Finland har det åter funnits tilltagsna funktionärer och firmor, som känt till "välgörenhetsförsäljningens" teknik in i dess senaste finesser och även känt de instanser, vilkas gunstiga tillstånd behövts för arrangemangen. På detta sätt har barnhem och bönehus, sjukhus och skolbyggnader blivit uppförda, de mest mångskiftande ideella förehavanden har fått sin del, liksom partiverksamhet och annat upplysande, förädlande och uppbyggande arbete till fromma för vårt, av kriget illa tilltygade gemensamma fädernesland och till förmån för skapandet av en lycklig framtid för detta vårt hårt prövade sega folk. Hejsan! Det är inte att undra på, om en djupt tacksam organisation varit redo att för sin del erkänna förtjänsterna hos dem, som utfört det tunga praktiska arbetet, förutom genom att redligt betala en berättigad kostnadsersättning också genom att sörja för att titlar och klingande riddartecken pryder dem, vilka genom dessa sina fosterländska hjältebragder har förtjänat dem bättre (obs.! "Gror bragdens ära blott på stridens mark, där tappre krigarn fuktar den med blod.") än de, vilkas enda förtjänst är ett stillsamt gnoende i statens tjänst och många magra tjänsteår.

Allvarligt talat: välgörenhetsförsäljningarna har varit ett öppet sår i vår samhällskropp. Det har varit ett sår, som "konsulerna" känt till. Men för att läka det har man inte använt en i elden upphettad operationskniv, emedan alltför många intressen är knutna till att såret alltjämt finns och emedan det därur flytande varet utgör en räddande nektar för många höga ideer, som kämpar med svårigheter. Alltför många har kanske också en trasa med i byket.